Vem vill lyssna på våldtäktsoffret?

  • Fredag 16 Mar 2018 2018-03-16
E-post 772

Det är inte våltäktsoffret som skall känna skam. Natten till den andra februari utsattes ännu en kvinna för en gruppvåldtäkt i Malmö, denna gång på Lindängen. Kvinnan uppgav i anmälan att hon blivit drogad, kidnappad och därefter våldtagen i tio timmar av sju gärningsmän. Jag kan inte föreställa mig hur hon känner sig. Jag vet bara hur jag kände mig efter att jag blivit våldtagen, också i Malmö fast i en lägenhet vid Folkets park, för snart tre decennier sedan.

Är det någon som vill veta hur man känner sig efter en våldtäkt? Finns det någon, kanske en journalist, socialsekreterare eller kriminolog som är intresserad av att lyssna på offrets berättelse? Vem tänker på alla våldtagna kvinnor, på var och en av de tjugo kvinnor som enligt statistiken blev våldtagna igår, de tjugo kvinnor som våldtas idag och de tjugo kvinnor som kommer att våldtas imorgon?

Efter att ha sett det mycket uppmärksammade SVT-inslaget om gruppvåldtäkten på Lindängen, nej, förlåt, jag menar om de misstänkta våldtäktsmännen (eller ”pojkarna”, som de kallas) kan jag bara dra en slutsats: Ingen bryr sig om oss som blivit våldtagna. Ingen vill höra hur det känns att försöka ta sig hem efter en våldtäkt med blod rinnande längs benen. Vem vill veta hur lång tid det tar innan man kan gå på toaletten utan att svimma av smärta efter en anal våldtäkt? Ingen frågar hur länge blåmärkena efter hårda händer sitter kvar på den våldtagnas kropp, hennes armar och ben som hållits stilla med våld. Tycker du att det är obehagligt att läsa? Äckligt, rentav? Det tycker jag också. Jag duschade i timmar när jag väl lyckats ta mig hem efter att ha blivit våldtagen på alla upptänkliga sätt i timmar. Jag ville dö. Så kändes det – som om livet tagits ifrån mig. Som om jag inte fanns. Det är det en våldtäkt gör med den våldtagna, tar ifrån henne hennes vilja och hennes självrespekt, behandlar henne som ett ting att nyttja, plåga, förnedra. För en våldtäktsman är den våldtagna inte en människa.

Det fanns en tid när våldtäktsoffer intervjuades i tv med ryggen mot kameran och förvrängd röst. Som om det var hon som skulle skämmas. Som om det hon råkat ut för – det hon var, en våldtagen kvinna – var så skamligt att hon måste gömma sitt ansikte för världen. Så är det inte längre. Nuförtiden syns inte våldtagna kvinnor ens med ryggen mot kameran. Deras förvrängda röster har tystnat. Inga journalister frågar längre efter den våldtagna kvinnans berättelse, inga psykologer sitter i tv-sofforna för att tala om vilket trauma det är att bli våldtagen, inte ett enda debattprogram eller samhällsmagasin i svensk television har diskuterat vad en våldtäkt innebär för den våldtagnas syn på sig själv och sitt värde eller hennes tillit till andra de senaste åren. Trots att våldtäkterna ökat och fortsätter öka vill ingen veta hur det är att bli våldtagen.

Nej, istället talar man om våldtäktsmännen, förövarna, de som skändat, kränkt och skadat. Männen, som använt sin frihet till att ta makten över en annan människa, ömkas. SVT-inslaget om de unga männen (enligt uppgift fjorton och femton år gamla) som misstänks ha våldtagit en kvinna i tio timmar framställer dem som offer. Socialsekretaren Martin Facks beskriver våldtäktsmännen som ”normbrytare” och som ”offer i någon mening”. Polisens representant är också bekymrad – över våldtäktsmännens väl och ve, som det tycks. Ingen skänker den våldtagna kvinnan en tanke. Förövarna blir offer och offret glöms bort. Det är som om våldtäkten bara har ”hänt” våldtäktsmännen, som om varken offret eller deras fria vilja finns.

Det är klart att jag förstår hur socialsekreteraren Martin tänker. När så unga människor begår ett så grovt brott finns det skäl att misstänka att allt inte står rätt till. Jag vet ingenting om vad de unga våldtäktsmännen blivit utsatta för. Kanske är de verkligen offer – för misshandel, en dysfunktionell barndom, sexuella övergrepp, droger, vad vet jag – men det frikänner inte dem från ansvar. Att vara offer i en situation omöjliggör inte att vara förövare i en annan. I den konkreta situationen, i det här fallet våldtäkten, är det inte svårt att avgöra vem som är offer och vem som är förövare. I den konkreta situationen finns bara ett offer och det är den våldtagna kvinnan.

Till er som förstår vad jag berättar om, till er som själva blivit våldtagna vill jag säga: Det är inte du som ska skämmas. Det är dom. Och det går över, inte helt, men det blir bättre. Livet går vidare också efter en våldtäkt. Och till er andra, ni som sluppit bli våldtagna, som så lättvindigt glömmer bort offret, som demonstrerar er banala godhet genom att ömka förövarna vill jag säga följande: Se till att justera din moraliska kompass.

 

Ann Heberlein  

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se