Vladimir Putin – i Peter den Stores fotspår

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Fredag 23 Mar 2018 2018-03-23
E-post 454

Den aktuella situationen, med bland annat den påstådda desinformationskampanjen där riksdagsledamoten Hanif Bali (M) agerade omdömeslöst, samt det kommande året kommer föranleda flera artiklar om rysk statskunskap och rysk ekonomi men även fördjupningar i ryskt politiskt ledarskap.

Det finns en tendens bland vissa svenska journalister, ledarskribenter, publicister och politiker samt mer eller mindre självutnämnda experter på Ryssland och desinformation att sprida såväl en skräck som ibland helt irrelevant information. Att vara rädd, eller känna skräck, är ett resultat av att Ryssland, i detta fall, har uppnått ett av sina primära mål. Finland är ett, vid sidan av Frankrike, få föregångsländer i relationen och förhållningssättet till Ryssland. Finland den som har det mest avspända förhållningssättet.

I Finland ställer du upp dina fälthaubitsar riktade österut med ammunition inom räckhåll. Sedan kan du leva dit liv som du alltid levt det. Och såväl umgås som göra affärer med Ryssland. I Finland är man medveten om vad Ryssland kan åstadkomma. 

Medveten. Inte rädd.

Medvetenhet är en helt annan inställning än den rädsla som allt från journalister, ledarkrönikörer till svenska enskilda ministrar bidrar till att sprida. Alla är mycket effektiva förlöpare – nyttiga idioter – till vad Ryssland vill åstadkomma. 

 

Dagens Nyheter ger en mörk bild av Rysslands framtid på ledarplats. Stagnation och en ledare i form av Vladimir Putin som saknar alla visioner utom de militära. Otaliga är de analytiker som sedan början på 1980-talet, eller kanske längre än så, dömt ut Ryssland som handikappat, kraftlöst och nära implodering. Ingen har fått rätt. Ingen kommer någonsin få rätt.

”För att förstå en ryss måste du börja tänka som en ryss”.

Ledarsidorna.se är i löpande i kontakt med erkända internationella experter på rysk inrikespolitik och framför allt rysk ekonomi. Inte ur ett västerländskt perspektiv utan ur ett ryskt perspektiv vilket är avgörande. I Sverige finns det högst en handfull personer, alla i skymundan, som verkligen kan kalla sig Rysslandskännare med lång erfarenhet från alla de faser som Ryssland gått igenom sedan Leonid Brezjnevs dagar. De finns inte på UD utan återfinns inom forskningsvärlden och närmar sig idag, eller har passerat, pensionsåldern. I Sverige och internationellt. De främsta experterna finns i Finland och i Frankrike. Och den som kan sin ryska historia bör inte bli förvånad över detta. Inget land i Europa har så starka band med Ryssland som Frankrike och endast dessa två länder, Finland och Frankrike, tillåts eller klarar av att vara öppet kritiska och samtidigt klara av att ha vänskapliga förbindelser. Oavsett temperatur i de diplomatiska relationerna möts dessa länder med respekt.

Finland för sin bevisade hårdhet – de ryska erfarenheterna från Finska vinterkriget sitter djupt. Frankrike av andra skäl; Peter den Stores kärlek till Frankrike där han skolades i konst, språk, litteratur och statsmannaskap.

Trots den bild som Vladimir Putin sätter med jämna mellanrum, som en riktig rysk karl, är han sannolikt en av de mest kulturellt bildade statschefer i dagens världsordning. Dostojevski intar en stor plats i hans medvetande, likaså konst. Den dossier som finns över Vladimir Putin inom flera underrättelsetjänster vittnar om en belevad connaiseur, artig men distanserad och kulturellt bildad person. Som vet exakt vilka strängar han skall spela på. Putin är även Tjekist, tidigare KGB-officer, stationerad i Dresden fram till DDR:s kollaps. Stationeringen finns det goda skäl att lägga på minnet inför framtiden. Dresden var målet för många svenska gymnasieelever under 1970- och 1980-talet för att, med stöd från den östtyska staten, studera tyska. En annan studieort var Penemünde vid östersjökusten.

De mest flitiga svenska gymnasieeleverna fick passerkort till vad som var den “hemliga avdelningen” på Dresdens stads- respektive universitetsbibliotek. Dessa gymnasieelever är idag mellan 50 och 60 år gamla och några av dem återfinns idag som aktade samhällsmedborgare inom svensk forskning, kyrka, media och politik. 

Det de flesta självutnämnda experter och analytiker gör systematiskt fel i är att de tillämpar västvärldens logik ,demokratikriterier och ekonomiska styrsystem när de försöker analysera Ryssland. Samma fel som begicks när väst skulle analysera den arabiska våren. För att förstå Rysslands utveckling och agerande måste man tänka som en ryss på samma sätt som att försöka förstå Mellanöstern kräver förståelse i inte bara islams olika facetter, utan även “Rule of the Plan”, klanlogiken.

Det närmaste Ryssland kom en kollaps var på 1990-talet men sviterna efter den krisen, då valutan rubeln rasade i värde och Ryssland var tvungen att släppa greppet om Vitryssland och Ukraina, ser Putin ut att i stort sett ha återställt idag. Återtagandet av Krim var bara ett av flera steg.

Nycklarna till att förstå Ryssland ligger i öppen dager för oss. I historien.

Tsar Peter den store satte punkt för Sveriges tid som stormakt och flyttade Rysslands geopolitiska position närmare målet: rysk tillgång till isfria vatten och Atlanten. Denna över 300 år gamla strävan präglar dagens Ryssland och synen på Gotland. KGB-mannen Vladimir Putin är Peter den stores arvtagare. 

I säkerhetspolitisk debatt har Rysslands doktriner och politiska kultur under Vladimir Putin framställts som ”nya”. Rysslands doktriner och syn på demokrati är dock inte något nytt – tvärtom går traditionerna mycket långt tillbaka. Ursprunget till dagens politik kan härledas till när den ryskortodoxa kyrkan officiellt skiljdes från den ekumeniska gemenskapen och utvecklades till att bli den ryska statsreligionen. Detta skedde samtidigt som ett nytt ledarskap föddes på 1600-talet.

Den ryskortodoxa kyrkans utveckling måste ses tillsammans med det som i grunden förändrade Ryssland. Separationen från övriga ortodoxa kyrkor var samtida med tsar Peter den stores regenttid (1682–1725). Han reformerade den ryska statsapparaten och öppnade upp mot väst, men tydliggjorde även Rysslands stormaktsambitioner.

Under Peter den stores tid skapades en struktur med buffertstater för skyddet av Rodina – ”Moder Ryssland” – samtidigt som han lade strategiskt viktiga länder under sig. Begreppet Rodina och den ryskortodoxa kyrkans ställning i Ryssland är centrala för att förstå historien och länken till vad som sker i dag.

Det ryska imperiet har sedan dess hållits ihop genom en medveten strategi i form av maktdelning mellan politik och kyrka. Så länge kyrkan ställt sig på maktens sida åtnjuter prästerskapet beskydd, samtidigt som den politiska makten medvetet använder sig av det ryskortodoxa bildspråket. Ett språk som bland annat manifesteras genom ikoner och helgondyrkan.

I inget ikonmåleri är det omvända perspektivet så tydligt som i det ryska. På ett vanligt porträtt faller ljuset i regel på den avbildade som står i fonden. På ryska ikonmålningar strålar tvärtom ljuset ut från den avbildade som placeras i förgrunden. Denna porträttkonst kännetecknar, med vissa modifieringar, även den sovjetiska glorifiering av kommunistiska ikoner som Marx, Lenin och Stalin. Och Putin.

Kyrka och stat i en bitvis harmonisk balans. Det var ingen slump att Putin tog kyrkans parti när gruppen Pussy Riot genomförde sin protest mot prästerskapet. Inte heller var det en slump att kyrkan överlevde kommunistregimerna. Ingen rysk eller sovjetrysk ledare har vågat upplösa kyrkan. Att styra genom den rysk-ortodoxe patriarken med symbolspråk och färdiga strukturer har visat sig mycket effektivt. Något som infördes under Peter den Store.

Och den bild av en majoritet bestående av främst ryska ungdomar som vill leva utan Putin är i mångt och mycket en chimär. En bild som till stor del är skapad av väst. Både i och utanför storstäderna är kyrkans ställning stark. Alla ryska ledare, från Peter den Store, har regerat genom kyrkan. Som dess beskyddare. Och utnyttjat kyrkans roll som trygg plats i oroliga tider.

Vladimir Putin har sedan länge vänt trenden mot västerländsk demokrati till något som ryssen i gemen känner igen sig i: en stark världslig ledare i samarbete med den ryskortodoxa kyrkan och dess symbolik. Putin återtar i praktiken ytterst Peter den Stores idéer och allt som kommit efter honom via 1900-talets ryska imperialism. 

Arvet inkluderar även relationen till medborgarna. Ryssland undvek den förändring som franska revolutionen innebar för resten av Europa, varför västs uppfattning om demokrati bara är svagt förankrat i det ryska medvetandet.  Detta, samman med de enorma naturtillgångarna, påverkar i grunden alla ekonomiska kalkyler och prognoser. Rysk ekonomi fungerar inte som västs, den styrs enligt andra modeller och skall inte då heller analyseras ur dessa modeller. Även om ordstävet är afghanskt kan det appliceras på Ryssland:

“Ni har klockorna, vi har tiden”.

I bistra tider slår ryssen ett extra lager kläder om sig och väntar. Tiden, de stora naturtillgångarna och nästintill outsinliga personella resurserna har alltid varit på Rysslands sida. Ryssland är inte det vi tror det är. Ryssland är inte heller vad många journalister och ministrar påstår att det är.

För att förstå en ryss måste vi börja tänka som en ryss.

 

 

 

Post Scriptum

Delar av texten är hämtad från min artikel i Dagens Samhälle.

Den aktuella situationen, med bland annat den påstådda desinformationskampanjen där riksdagsledamoten Hanif Bali (M) agerade omdömeslöst, samt det kommande året kommer föranleda flera artiklar om rysk statskunskap och rysk ekonomi men även fördjupningar i ryskt politiskt ledarskap.

Dessa kommer att baseras på aktuell forskning, egna erfarenheter från min tid som chef för Underrättelse- och Säkerhetscentralen på Ostkustens Marinkommando med särskilt inhämtnings- och bearbetningsansvar för Ryssland och andra observationer från min tid i underrättelsetjänst.

Forskningen om de svenska studenterna i Dresden och Peenemünde i forna DDR är en annan historia som kommer kräva omfattande källforskning, en forskning som redan har startat i Ledarsidorna.se regi och kommer löpa vidare den dagen ekonomiska resurser finns. I den historien finns ytterligare en historia begravd. Ledtrådar finns även i Bo Theutenbergs “Dagböcker från UD”.. En historia som i allra högsta grad är aktuell i allt som hänt i Sverige sedan 2006, som kommer hända i valrörelsen 2018 och framöver. 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se