Afrika och drömmen om Europa

Bild från från Library of Princeton University

Rikedomen växer i Afrika. Afrikansk veckopress har i åratal gjort reportage om den egna överklassens lyxvanor. Smycken, lyxbilar, fastigheter i New York och Paris. Själv har jag under reportageresor sett regeringspalats och privatvillor vars like man inte finner i Europa.

Afrikanska utvecklingsbanken uppskattar att medelklassen uppgår till drygt 500 miljoner av kontinentens 1,3 miljarder.

Men samtidigt varnar nu allt fler för den explosionsartade befolkningstillväxten som gör att kontinenten kommer att ha dubblat befolkningsiffran till 2,5 miljarder år 2050. En befolkning som illa organiserade, korrupta stater inte kommer kunna erbjuda accepterbara levnadsförhållanden. Migrationstrycket mot Europa kommer öka radikalt och förändra Europa för alltid.

I en lång rad europeiska länder diskuterar det politiska och intellektuella ledarskicket dessa frågor och tar migrationsproblematiken på största allvar. Allt oftare kommer kraven på långtgående skärpning av gränskontrollerna. En återgång till vad man brukade kalla Festung Europa ses på många håll som en nödvändighet  

Så dock inte i Sverige där vi bibehåller en ensidig bild av Afrika som går tillbaka till den svenska missionens dagar. Å ena sidan har vi välmående hjälporganisationer som Rädda barnen, SOS Barnbyar och Plan International med kampanjer byggda på bilden av svältande barn, misär och goda svenskor som hjälper dessa utsatta. Den bilden kompletteras sedan av massmedias ständiga påminnelser om hur unga afrikanska män dör ”på flykt” under resor över Medelhavet.

I själva verket är stora delar av Afrika väl utvecklat. Människor lever på helt acceptabel nivå. I storstäderna trängs skyskrapor, köpcentra, dyra bilmärken och bankkontor. Tillväxten i flertalet länder ligger på mellan 3 och 5 procent med några undantag varav Libyen och Sydafrika tillhör förlorarna medan t ex Etiopien går starkt framåt. Traditonella migrationsländer som Somalia ch Senegal ligger på runt 5 procent årlig BNP tillväxt.

Men utanför lyx och medelklasskvarteren ligger stora slumstäder dit människor begivit sig från landsbygden i hopp om ett mindre slitsamt jobb än inom jordbruket. Många unga män vill också komma bort från den traditionella dominans som de äldre har över unga i det afrikanska stamsamhället. Följden är att jordbruket blir allt mer eftersatt och arbetslösheten ökar i storstäderna. Skatteinkomsterna är låga och för regeringarna blir det en omöjlighet att hinna ifatt med infrastruktur som el, avlopp, vatten och vägar. Det är också omöjligt för dessa länder att kunna bygga ut skolor, sjukhus och annan service i takt med befolkningstillväxten. Vi har svårt att föreställa oss själva hur många skolor Sverige hade behövt bygga om varje kvinna i snitt fick fem barn. 

Det som istället byggs ut snabbt är mobiltelefoni som nu fungerar över en övervägande del av kontinenten. Utanför Sveriges gränser finns gott om forskare och ekonomer som följer Afrikas utveckling och hur denna kommer att påverka omvärlden. Flertalet är djupt oroade.

I till exempel Frankrike, som får en stor del av den afrikanska migrationen, ifrågasätts allt mer ofta den europeiska givmildheten som sägs orsakat delar av den afrikanska problematiken och växande migrationen till Europa. En biståndspolitik som gör människor till passiva mottagare parat med en utbredd kunskap om det europeiska socialförsäkringssystemen sänker individernas intiativkraft till att förbättra sina egna liv på plats. Med regimer som vant sig vid att inte behöva lyfta sina fattigaste, då detta görs av givarländer, och som inte utvecklar industrialisering inom de egna gränserna blir resultatet förödande. För Afrika och för Europa.

Afrika har världens snabbast växande unga generation. Enligt afrikanska utvecklingsbanken är 40% under 15 år och ytterligare 20% mellan 15 och 24 år. Det vill säga 60% under 25 år.

Till skillnad från de tidigare europeiska samhällen där ägandet av mark var den största garantin för överlevande så lever i Afrika den svårförändrade inställningen att det är antal barn som garanterar familjens framtid. La richesse en hommes. Wealth in people.

När mobiltelefonin började utvecklas i Afrika  gjordes rader av reportage som visade hur bönderna genom kunskap om marknadspriserna på de livsmedel de producerade kunde höja sin levnadsstandard. Idag anses mobiltelefonerna snarare väcka förhoppningar hos hundratusentals unga om en lysande framtid i Europa. Smartphones visar bilder från en livsstil som många i kåkstäderna vet aldrig blir en verklighet på hemmaplan. Släktingar runt om i EU lovar att stötta de som söker sig norrut.

Och de omfattande summor som skickas till familjen i Afrika från dem som arbetar i Europa stärker bilden av att framtiden ligger i Italien, Frankrike eller Sverige. Samtidigt ligger det en stor fara i att dessa transfereringar passiviserar mottagarna enligt en rad sociologiska studier. Det rör sig om åtskilliga miljarder som inte investeras i Europa utan via en rad kanaler går tillbaka från de som arbetar eller lyfter bidrag i Europa till deras ursprungsländer.

Befolkningsutvecklingen har gått de styrande helt ur händerna. Niger, i sahelområdet, ska ha haft 7-8 miljoner invånare vid självständigheten 1960. Huvudstaden N´Djamena var en sömnig håla med en befolkning på drygt 20 000. Idag en miljonstad där två tredjedelar av befolkningen bor i kåkstäder. 2016 hade Niger 19 miljoner invånare. Om tjugo år beräknas den siffran ha mer än fördubblats och uppgå till 40 miljoner. 

Detta är ändå bara uppskattningar. Ingen vet hur många som bor vare sig i huvudstaden eller i landet. Så osäker är kunskapen att siffrorna kan vara fel på miljontals människor, både upp och ner. 

Afrikas rikaste – och folkrikaste land, Nigeria, med närmre 200 miljoner invånare, står inför en liknande befolkningsutveckling utan att ha kunnat diversifiera sin ekonomi och därmed öka sysselsättningen. Olje- och gasinkomsterna går till en liten del av befolkningen medan jordbruket blir allt mer eftersatt. Redan nu importerar Nigeria livsmedel för 10 miljarder dollar varje år.

Ojämnt fördelad ekonomisk tillväxt, stora födelsetal, dålig styrning och på många platser en ideologi som gynnar korruption och klanstyre gör att subsahariska Afrika är en naturlig plats att fly från till något bättre. Samtidigt är Europa, med 5 % av världens befolkning och 25 % av världens sociala utgifter, en plats som lockar…

”Vi kan inte ta på oss allt elände i världen. ”

Under decennier var socialisten Michel Rocard, som avled för två år sedan, en av Frankrikes tyngsta politiker. Nära vän till Olof Palme och betraktad som närmast socialdemokrat.

Men de ord som levt kvar efter honom är just varningen att det fanns en gräns för hur mycket migration Frankrike kunde tåla. Hans ord har upprepats av en rad ledare i fransk politik, nu senast av president Emmanuel Macron. Rocard sade egentligen Frankrike, men hans politiska efteträdare som ständigt citerar honom har använt begreppet ”vi”. Därmed har också begreppet spridit sig i många övriga EU länder. Till det läggs också att allt fler nu öppet konstaterar att Europa inte är ansvarigt för all världens olyckor. 

Om man inte börjar ställa tuffare krav på korrupta afrikanska ledare kommer människor i nästan ofattbara mängder framöver försöka ta sig över Medelhavet. Det kommer i sin tur i hög grad riskera stabiliteten i Europa där arbetslöshet och kriminalitet kommer gå hand i hand med ett vid det laget kraschat socialförsäkringssystem.

I länder där man vågar diskutera politik öppet, håller sig till fakta och lägger känslorna åt sidan, förbereds nu katastrofscenarios för tiden då drömmen om Europa kan förvandlas till en mardröm för Europa.

 

 

 

 

 

 

Chris Forsne

 

Extra material:

Statistik från African Economic Outlook

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se