Allians för Sverige är död, länge leve den svenska alliansen

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Onsdag 25 apr 2018 2018-04-25
E-post 3051

Centerpartiet gick i går ut med budskapet att man skulle stödja regeringspartiernas och Vänsterpartiets förslag om att låta 9.000 så kallade ”ensamkommande flyktingar”, vilka av myndigheterna bedömts sakna asylskäl, få stanna i vårt land i enlighet med ett exempellöst lagförslag som i princip går på kontrakurs mot grundlagens formulering om ”alla människors lika värde” och som – givetvis – också har sågats av Lagrådet.

I och med detta har Centerpartiet vänt sig mot den Allians till vilken man tidigare räknat sig och därigenom dödat den som ett möjligt regeringsalternativ, knappt ett halvår före riksdagsvalet. På så sätt har ett gyllene läge uppstått för Stefan Löfven och Socialdemokraterna att fortsätta leda regeringen utifrån någon av de möjliga konstellationer som Centerpartiets beslut nu skapat. Beroende på röstutfallet kan man nu tänka sig att den nuvarande rödgröna regeringen faktiskt fortsätter eller att Löfven har möjlighet att leda en så kallad blocköverskridande regering tillsammans med Centerpartiet och – eventuellt – liberalerna.

Centerpartiets beslut är i sammanhanget obegripligt. Har de verkligen sina väljare bakom sig? Man har bestämt sig för att i oträngt mål stödja ett förslag som endast var av värde för Miljöpartiet. Det som med en eufemism kallas för en ”generös flyktingpolitik”, stöds i dagsläget av en mycket liten del av det svenska folket (cirka 12 procent, enligt en undersökning av DN/Inizio), som till största delen kan återfinnas på ena ytterkanten i det svenska politiska spektrumet, det vill säga inom just Miljöpartiet, samt Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. I en situation där Miljöpartiet riskerar att hamna utanför Riksdagens fyraprocentsspärr såg man sig tvungna att leverera ett konkret resultat i någon av partiets hjärtefrågor för att stoppa blödningen av väljare. Socialdemokraterna bestämde sig för att gå med på detta för att undvika en regeringskris strax innan valet.

Det är detta som nu Centerpartiet valt att liera sig med. Och till ett pris som kan tyckas orimligt högt: man har frångått svenska myndigheters lagenliga beslut för att gynna en grupp som det stora flertalet boende i Sverige (ursvenskar i lika hög grad som redan etablerade invandrare) inte vill ha här, man har gjort det till en kostnad på flera miljarder för svenska skattebetalare, och man har totalt bortsett ifrån att dessa ensamkommande personer i framtiden i oproportionerlig utsträckning kommer att belasta det svenska välfärdssystemet på samtliga nivåer, såsom exempelvis sjukvård, kriminalvård och transfereringssystem. Det är ingen vågad gissning att en majoritet av de som omfattas av den så kallade ”gymnasieamnestin” aldrig någonsin kommer att försörja sig själva. Denna björntjänst har man nu gjort Sverige, samtidigt som man slagit ett möjligt ickesocialistiskt regeringsalternativ i spillror.

Varför detta beslut har tagits må historiker utreda någon gång i framtiden, men frågan är vad de övriga före detta Allianspartierna skall göra nu – och i sammanhanget är framför allt Moderaternas framtida position intressant.

Moderaterna måste först och främst bestämma sig för vad de vill. Det naturliga för ett politiskt parti är givetvis att vinna makten åt sina väljare. Redan Decemberöverenskommelsen framstod därför som ytterst märklig för flera Moderata väljare. Valresultatet 2014 gav en tydlig öppning för ett borgerligt regeringsinnehav. Det enda som hade fordrats var att Alliansen hade haft ett möte med Jimmie Åkesson och då givit utfästelse om att man skulle förändra svensk invandringspolitik i Sverigedemokratisk riktning mot löftet att de stödde Alliansens budget. Klart slut.

En Allians som regerade med passivt stöd från Sverigedemokraterna, ungefär på samma sätt som Socialdemokraterna styrt med passivt stöd från det gamla kommunistpartiet och deras nutida inkarnation i många år, hade kunnat hålla vänstern borta från makten på samma sätt. Det enda priset hade varit en kraftig begränsning av flyktinginvandringen. Och frågan är väl om detta ens hade varit ett pris, när konsekvenserna hade blivit ett markant lägre tryck på skattebetalarna, lägre kriminalitet och ett stopp på anrikningen av nyanlända i våra no go-zones, som ändå bara tycks rösta på Socialdemokraterna (detta parti har ju utvecklats från att främst ha attraherat arbetare och förstagångsväljare, till att numera vara ett parti för bidragstagare och sistagångsväljare). Istället köpte man rakt av sina politiska motståndares och medias beskrivning av Sverigedemokraterna som politiskt oberörbara och gav sina motståndare “problemformuleringsprivilegiet”. I denna situation, som man själv konstruerat, gav man över makten till sina fiender, trots att man inte behövde det.

Men är verkligen Sverigedemokraterna ett parti som man kan samarbeta med? Har de inte, som det brukar heta, ”nazistiska rötter”? Jo, det har de. Men detta är inget som på något kategoriskt sätt skulle skilja dem från andra partier med antidemokratiska ”rötter”, såsom exempelvis Jonas Sjöstedts Vänsterparti – för övrigt det enda partiet i den svenska Riksdagen som lyckats med konststycket att ställa sig bakom såväl Stalin, som Hitler och Mao Tse-tung. Partiet är inte rasistiskt idag – och det borde räcka. Och ju större det blir, desto mindre extremt blir det, med en väljartillströmning som framförallt kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Sverigedemokraternas opinionssiffror talar därvidlag för sig själva: ett parti som motsätter sig massinvandring av rent rasistiska skäl, kanske kan locka två procent av elektoratet, under det att ett parti som motsätter sig detta av ekonomiska, sociala och säkerhetsmässiga skäl – och gör det till sin profilfråga – kan nå mellan 25 och 30 procent, om vi applicerar erfarenheterna från andra länder ute i Europa. Den senaste undersökningen från DN/Inizio visar för övrigt att cirka 60 procent av den svenska befolkningen förespråkar en minskad invandring i olika grad.

Även nu inför detta val har dock Moderatledningen vid upprepade tillfällen sagt att varje samarbete med SD är otänkbart. Ju tydligare man varit på denna punkt desto mer har också den uppgång som partiet vederfors omedelbart efter att man gjort sig av med Anna Kinberg Batra stagnerat. De väljare som Moderaterna och andra borgerliga partier har förlorat till SD handlar ju framför allt om allmänborgerliga väljare som inte är några ideologiska sverigedemokrater, utan som helt enkelt vill ”straffa” Alliansen för vad de anser vara en misslyckad invandringspolitik – och det gör de genom att proteströsta. Denna väljarkategori är relativt stor och kan mycket lätt vinnas tillbaka om man bara är tydlig vad gäller invandringsfrågan och bevisar att man kan genomföra sin politik. I efterspelet till Centerpartiets svek blir dessa väljare omöjliga att vinna tillbaka om inte Moderaterna skapar trovärdighet i denna fråga. Om man fortsätter att driva en Allianspolitik kommer Moderaterna att börja blöda igen.

I detta läge vore den bästa modellen att gå fram som ett ensamt parti enbart med syfte att maximera antalet röster för egen del – alternativt i form av en ”miniallians” i samarbete med Kristdemokraterna och till och med Liberalerna, Det vimlar av Centerpartister som är djupt olyckliga över Centerpartiets uppgörelse med regeringen och de är inte svåra att locka över i detta läge. Låt dessa väljare rösta på centern lokalt – där partiet fortfarande har stor trovärdighet – men låt dem rösta till ett ”riktigt” borgerligt parti när det handlar om riksdagsvalet.

Moderaterna bör heller inte på något kategoriskt sätt utesluta samröre med Sverigedemokraterna. På så vis skaffar man sig maximalt handlingsutrymme och kan låta väljare, som egentligen är moderata, våga komma ”hem”. Om Moderaterna verkligen menar allvar med att inte låta SD ständigt växa måste man paradoxalt nog våga tala med dem. Relationerna behöver inte beskrivas i termer av samarbete, utan kan kallas ”tekniska uppgörelser”, om nu detta skulle vara så viktigt. Ett Moderat parti som är befriat från Alliansens bojor och med frihet att expandera och söka sig fram i alla riktningar kan också vända den utveckling som vi nu ser konturerna av, där den uppgång som tillträdet av Ulf Kristersson ledde till, plötsligt bröts då ”hemvändarnas”  tilltro till den nye partiledarens hårdhet plötsligt började betvivlas – och där det första tecknet var Kristersson näpst av partiets ekonomiska talesman, Elisabeth Svantesson, efter att hon mycket försiktigt hade sagt att man måste kunna diskutera invandringens kostnader.

Hur konstigt det än kan låta har det svenska folket numera blivit ganska konservativt – och det är en konsekvens av att vi ser det samhälle vi antog vara vår förstfödslorätt skaka i sina grundvalar. Och skälet till detta var ingen farsot, naturkatastrof eller krig, utan effekten av politiska beslut fattade utifrån en banal och missriktad godhet i kombination med ett oerhört högmod. Det politiska landskapet ser därför i huvudsak ut på följande sätt idag: en verklighetsfrämmande och desperat vänster som understödd av medier och kulturvärld samlar cirka 20 procent av befolkningen (representerade av partier som FI, MP, V och numera C). I mitten har vi en skara aningslösa, men i grunden välvilliga människor, som tillsammans med allsköns socialbidragstagare och oetablerade invandrare kanske utgör i runda slängar 30 procent av elektoratet (för dessa är framför allt S det naturliga valet).

Återstår gör alltså hälften av befolkningen. Det handlar här om vanliga borgerliga människor som vill ha individuell frihet, lag och ordning, låga skatter och ett Sverige som utvecklas på ett naturligt sätt och inte som en konsekvens av ansvarslösa experiment. Det handlar också om den riktiga arbetarklassen (det vill säga de som enligt Marx definition faktiskt går till ett arbete), som i grunden omfattar samma ideal. De partier som kan bli dessa människors röst är, enligt mitt sätt att se saken, Moderaterna, Kristdemokraterna, kanske Liberalerna och numera också Sverigedemokraterna. I denna konstellation är Moderaterna den naturliga ledaren och rätt skött skulle detta kunna innebära ett maktinnehav för ansvarsfulla krafter i samhället som kan sträcka sig en god bit in i vad som återstår av detta århundrade. Detta skulle åtminstone på sikt kunna bli den nya svenska alliansen.

 

Erik van der Heeg

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se