Är det skolans uppgift att fostra lagbrytare?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 21 apr 2018 2018-04-21
E-post 1304

Vad har en teaterföreställning på en högstadieskola i Lindome med knytblusar och trakasserier av bönder att göra? En hel del, vill jag hävda. Den 10 april sände Kulturradion i P1 ett reportage om den politiska styrningen av kulturen. Reportern Mårten Arndtzén valde att ta sitt avstamp på en skola i Lindome där en teaterföreställning med text och regi av Stina Oscarssons skulle ges.

Teaterföreställningen handlar enligt uppgift om ”motstånd, demokrati och ickevåld” och ges av regionteater Väst på skolor i Västra Götaland. Publiken, bestående av högstadieelever, får veta att en avvisning till Kabul ska ske, mot den avvisningshotades vilja. Dramatiskt förklaras att den unge mannen riskerar död och tortyr om han sänds till Afghanistan.

En upprörd kvinnoröst ifrågasätter det moraliska i att utvisa en person till en säker död. Det finns dock en lösning, får vi veta – publiken kan stoppa utvisningen om de ställer sig upp. Då kan nämligen flygplanet med destination Kabul inte lyfta, den unge mannens advokat får några timmar till att lägga fram övertygande argument i migrationsdomstolen, och avvisningsbeslutet hävs. Tillsammans kan vi rädda en människas liv, är budskapet som pådyvlas tonåringarna, bara vi vågar protestera!

”Att det är rätt att göra motstånd även om det innebär att bryta mot lagen, det kan ingen tvivla på”, säger Kulturradions reporter Mårten Arndtzén as a matter of fact. Arndtzéns okritiska sammanfattning är faktiskt rent häpnadsväckande. Inte med ett ord ifrågasätter den förment opartiske reportern det rimliga i att uppmana högstadieelever att bryta mot lagen.

Är det rätt att utsätta tonåringar för tvånget att, under tid som omfattas av skolplikten, ta ställning i en laddad fråga? Är det rätt att använda skattemedel för att fostra aktivister? Ska verkligen tonåringar tvingas till deltagande i vänsteraktivistiska indoktrineringsperformances under skoltid?

Det anser inte jag. Faktum är att jag tycker att det är direkt felaktigt av skolan att uppmuntra elever till aktivism som innebär lagbrott. Den teaterföreställning som just nu spelas för elever på skolor i Västra Götalands region är dessvärre inte ett isolerat exempel i svensk skolvärld. Redan på åttiotalet när jag gick i högstadiet och gymnasiet förekom liknande politiserade inslag i undervisningen.

Djurrättsaktivister och antirasister bereddes plats utan att deras metoder ifrågasattes: De står ju för det goda. Jag vill hävda att den svenska skolan i decennier uppmanat elever till civil olydnad, politisk aktivism och utomparlamentarisk verksamhet. Detta tycks vara ett så vanligt och naturligt inslag i skolans verksamhet att människor inte ser det absurda i denna fostran till aktivism, utan, som Sveriges radios Mårten Arndtzén snarare betraktar det som ”rätt”.

Skolans fostran av aktivister får konsekvenser för vårt samhälle. Ett exempel är de trakasserier som svenska bönder utsätts för. Palle Bergström, förbundsordförande i LRF, beskriver i en debattartikel i Aftonbladet hur aktivister bryter sig in på gårdar, lantbrukare utsätts för hot och hat på sociala medier, ja, till och med deras barn blir utsatta för trakasserier i skolan. Ett annat exempel är de, i och för sig, harmlösa symbolhandlingarna som står som spön i backen.

Ena veckan är det fittmössor i protest mot Trump, sen är det hijabuppror och i veckan tog tusentals kvinnor (och några män) på sig knytblusar för att stötta Sara Danius och protestera mot mäns våld mot kvinnor. Ganska häpet har jag åsett hur människor med ytterst lite inblick i de skeenden som timat i Svenska Akademien utan att blinka knutit en rosett runt halsen. Lika häpet betraktade jag hur bekanta med marginella kunskaper i amerikansk inrikespolitik stickade rosa mössor och trädde på både sig själva och sina barn.

Åsynen av diverse människor, inte minst politiker, som iklätt sig hijab för att stötta – ja vad? Kvinnors frihet? Förtryck? Religionsfrihet? Patriarkatet? – gjorde mig riktigt illa till mods. Jag tror inte att det är bra att reducera komplexa frågor till symbolhandlingar och slagord. Jag tror på att skaffa sig kunskap, på diskussion och hårt arbete, på demokratin.

Ändå väljer skolan att uppmuntra elever till att ta ställning genom oreflekterade och omedelbara protesthandlingar, som i Stina Oscarssons teaterföreställning om motstånd och ickevåld. Stå upp och rädda ett liv – budskapet är att politik handlar om omedelbara instinkter snarare än om reflektion, samtal och överlagda beslut. Kraven på att ta omedelbar och onyanserad ställning för än det ena, än det andra är totalt utmattande, och allvarligt fördummande.

Den som dristar sig till att lite försiktigt ifrågasätta poängen med att ta på sig en knytblus blir omedelbart verbalt lynchad. Se gärna på veckans Opinion Live för ett exempel på detta: Två raljanta knytblusaktivister ger sig med liv och lust men utan ett enda rimligt argument, på Carolin Dahlman som försökte föra ett nyanserat samtal om knytblusens effekt på stora samhällsproblem.

Om det ändå vore så lätt att en spektakulär handling, ett klädesplagg eller ett plakat kunde förändra världen. Den bistra sanningen är att verklig förändring kräver något helt annat: Kunskap och träget arbete. Det borde skolan lära sina elever och på så sätt rusta dem för att delta i demokratin på riktigt.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se