Assimilation är i välfärdsstatens intresse – men inte i politikens

Markus Allard. Foto: Eget
  • Lördag 14 Apr 2018 2018-04-14
E-post 397

Kulturen eller ideologin är ofta så självklar att man glömmer bort att tänka på den. Det är först när den andre uppenbarar sig som man kan märka skillnaderna. Att nationella intressen ska vara tongivande för politiken, där majoritetens intressen är vägledande, är en god idé, men så ser det inte ut idag.

För de flesta i världen är Svensk kultur knappast självklar eller osynlig, den är snarare extrem om man frågar majoriteten av världens befolkning. Just därför kan man inte förvänta sig att människor automatiskt kommer bli en del av vår kultur eller vårt samhälle bara för att de kliver över gränsen. 

Det är ett problem som måste hanteras med annat än en axelryckning. Speciellt när det gäller ett land som Sverige. Detta eftersom våra institutioner förutsätter en gemensamt internaliserad tillit gentemot dem för att de ska fungera som det är tänkt. 

Människor kommer givetvis vilja behålla sina egna seder och bruk. I fall då det handlar om köttbullar eller falafel, eller dans eller andra triviala ting, gör det förstås ingenting. Islamism, hederskultur och klanstrukturer däremot, det är fenomen som eroderar samhällskontraktets grundläggande principer. Det är problem som måste bort.

Sveriges institutioner är delvis resultatet av ett homogent kulturellt samhälle varav det kulturella i sin tur också är resultatet av våra institutioner. Växelverkan mellan det idémässiga och det materiella har format vårt land till vad det är. Välfärdsstaten kräver således såväl ekonomiska som idémässiga förutsättningar för att fungera. Både och. Tas den ena bort kommer den andra också att försvinna. 

Det finns massor av sätt att utnyttja välfärden på genom fiffel och fusk. Systemet måste bygga på den kollektiva överenskommelsen om att det är fel att göra så. Det måste finnas en ideologisk acceptans för det samhällskontrakt som välfärden är en del av. Att ha möjligheten att kunna erhålla ersättningar enligt svensk modell är tämligen ovanligt i världen, särskilt om man kommer från ett klansamhälle och ännu mer så om man vuxit upp i krig. 

Svenskar, och nordbor, är extrema i vår tillit till staten och dess institutioner. Mycket av det som konstituerar vår kultur är i själva verket beroende av just en stor stat och vice versa.

Om Sverige inte aktivt arbetar för att alla medborgare, nya som gamla, ska ha liknande inställning till samhällskontraktet och välfärdsstaten så kommer välfärdsstaten att krackelera. Sverige måste med andra ord föra en assimileringspolitik för att kunna garantera att de statliga institutionerna ska överleva i det skick de är tänkta att vara i. Alternativet är att skuggsamhällen formeras och att etniska konflikter blir en del av vardagen. FN förespråkar assimilering i flyktingkonventionens artikel 2 och 34, något ledarsidorna skrivit om tidigare. 

Assimilering är knappast särskilt kontroversiellt i de röda stugorna. Troligtvis befinner sig majoriteten av befolkningen i linje med FN; Assimilering behövs.  Trots det syftar inte svensk integrationspolitik till assimilering, dess doktrin kan snarare beskrivas med orden Laissez faire.  

Dagens finansiella, mediala och politiska elit är i olika utsträckning fjärmade från folkflertalet och nationen. En av flera likheter med den gamla adeln är att den samtida eliten inte ser sig som svenskar, de ser sig som globala världsmedborgare. De är ofta direkta vinnare på globaliseringen, till skillnad från majoriteten av den svenska befolkning de föraktar.

Även här råder en växelverkan mellan det idémässiga och det materiella. Miljoner människor behöver nationen för att klara sitt uppehälle, men trenden för samhällets elit är snarare en strävan mot en uppluckrad nation – något de tjänar på. Nationalismen är för dessa människor reaktionär, i såväl materiell som ideologisk mening.  Varför skulle de vilja assimilera människor in i en gemenskap de själva inte är eller vill vara en del av? Det svenska är inte att föredra för dessa människor. Det svenska är pöbelmässigt, fult, icke önskvärt. 

Assimilering är inte enbart en nödvändighet för det svenska samhällskontraktet, det är uttryck för en mer djupgående kollektivistisk doktrin som tar avstamp i nationalism. Det handlar om kollektiva anspråk på individuella särintressen. 

När man öppnar för assimilering riskerar man att öppna ett Pandoras skrin av “obehagliga frågor”; vilka regler ska gälla och vem bestämmer det? I diskursen om assimilering ligger också faran, för eliten, att folk i högre grad börjar betrakta nationen som en kollektiv angelägenhet snarare än en abstrakt rekvisita. Sverige kan vara mer än en Sverigebild att skryta om för internationella vänner. Ett Sverige med ett samhällskontrakt konstruerat för folkflertalets väl är ett Sverige som inte lika lättvindigt kan luckras upp för globaliseringens vinnare. Med andra ord är ett sådant Sverige i vägen för den utveckling dagens makthavare vill se.   

Att förvänta sig att dagens etablerade politiker ska börja bedriva en assimileringspolitik är som att förvänta sig att feodalismens kungafamiljer skulle börja tala sina undersåtars språk. 

Att nationella intressen ska vara tongivande för politiken, där majoritetens intressen är vägledande, det är en god idé, men så ser det inte ut idag. Detta eftersom makthavarnas intressen går stick i stäv med majoriteten av landets befolkning. Assimilering är således en förlängning på motsättningen globalisering kontra nationalstat.

Den motsättningen är mer än idémässig, den är materiell. 

 

Markus Allard

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se