Behöver vi genusrobotar?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 7 Apr 2018 2018-04-07
E-post 856

Kan genusrobotar återställa läsarnas sargade relation till Dagens Nyheter? Enligt Medieakademins förtroendebarometer har förtroendet för Dagens Nyheter dalat sakta men säkert i närmare ett decennium. I 2017 års förtroendebarometer ligger det för Dagens Nyheter på bottennoteringen 44 %.

I ärlighetens namn bör nämnas att svenskarnas förtroende för media, tv, radio, dagspress och kvällspress sjunker generellt. Det är alltså inte bara Dagens Nyheter som har problem med sin relation till läsarna.

Hur skapar och upprätthåller man förtroendefulla relationer mellan en dagstidning och dess läsare? Kanske genom att hålla vad man lovar – kvalitetsjournalistik, kvalificerade och initierade politiska och estetiska analyser samt granskande reportage i det här fallet – och genom att vara relevant för läsaren genom att berätta för läsaren både om sådant hon inte känner till och om sådant hon känner igen från sitt eget liv. Annorlunda uttryckt: En publikation bör spegla läsarens erfarenheter, också.

Måhända är det detta Dagens Nyheter tagit fasta på när de beslöt att införskaffa ett, som de definierar det, ”nytt internt verktyg” i form av en genusrobot. Enligt Martin Jönsson, redaktionschef på nämnda dagstidning, är förhoppningen att denna genusrobot ska ”öka medvetenheten på individnivå”. De individer vars medvetenhet ska ökas är alltså redaktionens medarbetare och ambitionen är att uppnå en jämnare könsfördelning i tidningen. Lika många kvinnor som män ska nämnas. Varje månad får skribenten ett meddelande från genusroboten som räknat ut hur många män respektive kvinnor skribenten ifråga uppmärksammat i sina texter.

Kommer detta nya interna verktyg i form av en robot som räknar namn att öka läsarnas förtroende för Dagens Nyheter? Jag förhåller mig skeptisk. Idén bakom ett sådant verktyg som en genusrobot är tämligen banal: Man föreställer sig att alla kvinnor har mer gemensamt med varandra än vad de har med män, och vice versa. Ökar man då antalet kvinnonamn och bilder på kvinnor i tidningen så kommer hälften av läsarnas (d v s  kvinnornas) erfarenheter att belysas bättre. Den idén bygger på märkligt essentialistiska antaganden om att en individs kön är den mest fundamentala erfarenheten i hennes liv. Jag tillhör dem som menar att kön och könsskillnader både finns och spelar roll. Dock motsätter jag mig idén att individens kön predestinerar henne, liksom jag starkt ifrågasätter att kvinnor alltid har mer gemensamt med andra kvinnor än de har med män.

Idén bygger på ett i grunden felaktigt antagande om innebörden av mångfald. Mångfald förstås alltför ofta som antal gubbar och gummor i olika färger. Den absurda inställningen har bitit sig fast i Sverige – inte minst i mediebranschen. Mångfald handlar naturligtvis inte om att kön, hudfärg och sexuell läggning ska representeras i lika hög grad. Mångfald handlar om något annat, om en mångfald av perspektiv, ideologier och åsikter. Läsaren blir inte klokare av att möta hundra texter skrivna utifrån samma perspektiv bara för att de hundra skribenterna har olika kön och färg.

Nej, jag tror inte att genusrobotarna kommer att rädda varken Dagens Nyheter eller världen. Jag längtar efter en tid när ditt kön och din hudfärg inte längre tillmäts någon vikt, en tid när ditt kön och din hudfärg varken meriterar dig eller diskvalificerar dig. Jag längtar efter en tid där den som har något klokt att säga kommer till tals, där vi lyssnar på den som har något intressant att säga, där den som förtjänar det bäst belönas. Jag längtar efter en tid där ingen räknar gubbar och gummor, noterar hudfärg och sexuell läggning: En tid där vi ser människan och bedömer hennes kunskaper och kompetens, ingenting annat.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se