Dag Hammarskjölds död: Case closed

© Kjell Nilson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Lördag 21 apr 2018 2018-04-21
E-post 303

FN:s Säkerhetsråd träffas i helgen på förre generalsekreteraren Dag Hammarskjölds gård Backåkra på skånska Österlen, för att diskutera situationen i Syrien och Nordkorea. Detta borde vara nyheter i sig, men återigen drar medierna nu igång spekulationerna om att den flygplanskrasch som dödade Hammarskjöld och samtliga ombordvarande på en DC-6 under inflygning till Ndola i dåvarande Nordrhodesia (dagens Zambia), 1961, inte var en olycka, utan ett planerat mord utfört av ”krafter” som inte ville se Hammarskjöld lyckas i sina fredssträvanden.

Även den svenska regeringen har spätt på spekulationerna genom att (för vilken gång i ordningen?) tillsätta ännu en undersökning för att utreda omständigheterna kring kraschen, denna gång under ledning av ambassadören Mathias Mossberg.

Det verkar som om det finns något slags psykologisk mekanism som gör det svårt för många att acceptera att vissa stora gestalters bortgång faktiskt kan vara resultatet av ganska banala omständigheter. Det är som om en stor människas död på något vis måste reflektera hans gärning. Denna mekanism ligger emellanåt till grund för ofta ganska vildsinta spekulationer och konspirationsteorier kring vad som de facto förevarit.

Vi kan ta exemplet Karl XII. Att han skulle ha skjutits av en norsk skarpskytt som av en slump fick den svenske monarken på kornet räckte inte. Nej. Det måste handla om en sammansvärjning bland svenska officerare för att få slut på det kungliga enväldet och de eviga krigen. Att den amerikanske presidenten John F Kennedy sköts av en mentalt instabil kommunist som på egen hand ville befordra världsrevolutionen dög inte heller. Det måste vara en sammansvärjning mellan mäktiga militära och industriella intressen som tog honom av daga.

Samma sak med Olof Palme. Han kan omöjligt ha skjutits till döds av en knarkare från Rotebro som av en slump fick syn på statsministern när han skulle gå på bio och som i sin påtända hjärna ville hämnas sin gamle vän bombmannen Tingström, som drivits i döden av svenska skattemyndigheter. Även här måste det handla om stora internationella konspirationer där vapenindustri och stormakternas underrättelsetjänster agerat i flock och farnöte för att få bort ett hot mot deras dunkla ränksmiderier, alternativt en djupgående sammansvärjning inom den svenska poliskåren.

Med Hammarskjöld är mekanismerna liknade. För många – framför allt här i Sverige – var han något av en fredsapostel som i egenskap av generalsekreterare i Förenta nationerna ville bringa ett slut på kalla kriget, samt skapa välstånd och emancipation för Tredje världens nyligen fria länder- gärna kallade “alliansfria”. Att han mitt under Kongokrisen skulle ha råkat ut för en olycka som ledde till hans tragiska död räcker inte på något sätt. Han måste helt enkelt ha tagits av daga genom någon mystisk sammansvärjning.

Vad gäller Hammarskjölds död är jag alldeles övertygad om att det handlade om en olycka. Misstanken om att det skulle ha förhållit sig på något annat sätt har dock sin grund i den ytterst komplicerade och infekterade situation som kom att råda efter att Belgiska Kongo vunnit nationellt oberoende, 1960, vilket gav upphov till den kris som skulle prägla den svenske generalsekreterarens sista år i livet.

Efter den kongolesiska självständighetsförklaringen från Belgien i juni 1960 föll jättelandet snart ned i oroligheter och kaos. Ganska snart uppstod fraktioner som till stora delar följde de storpolitiska förkastningslinjer som präglade världen under det kalla kriget. Efter några månader hade följande situation uppstått: I huvudstaden Leopoldville (dagens Kinshasa) satt arméchefen Mobutu, framför allt stödd av USA; i Stanleyville (dagens Kisangani), i östra delen av landet, huserade den Lumumbatrogne politikern Gizenga som stöddes av Sovjetunionen och i söder hade den stora mineralrika provinsen Katanga brutit sig ut och förklarat sig självständigt under sin ledare Moise Tshombe i staden Elisabethville (dagens Lubumbashi), med passivt stöd från den forna kolonialmakten Belgien, samt Storbritannien och Frankrike. Mitt i allt detta skulle FN, med dess generalsekreterare Dag Hammarskjöld navigera.

Både USA och Sovjetunionen förespråkade en enhetslösning för Kongo. Landet skulle hålla ihop och inte splittras utifrån dess etniska komponenter. Att båda supermakterna hamnade på samma linje här hade ganken var givetvis att detta land skulle bli en allierad i kalla kriget. FN gick på enhetslinjen i linjen. I praktiken hade vi här tre stora aktörer som agerade för att återföra Katanga i den kongolesiska fållan. Katanga var dock den enda delen av jättelandet där administration, ekonomi, samt lag och ordning fungerade, mycket beroende på att belgisk trupp fortfarande var närvarande i landet, samt att belgiska ekonomiska intressen fanns i och med det stora UMHK.

Att ta ställning mot amerikanska eller sovjetiska intressen i Kongo var något som FN under Dag Hammarskjöld inte mäktade med. Udden kom därför att riktas mot Katanga, som till varje pris skulle förhindras att bryta sig ut. I detta hade Hammarskjöld inte bara stöd från USA och Sovjetunionen, utan även från de nyligen självständiga staterna i Tredje världen, som såg samarbetet mellan den lokale ledaren Tshombe och den forna kolonialmakten Belgien, som ett flagrant exempel på ”neokolonialism”. FN tvingade nu belgarna att ta hem sina fallskärmsjägare från Katanga och skickade stora mängder egen trupp för att försöka hålla fientligheterna stången och på sikt återföra Katanga under kongolesisk kontroll.

Utan belgisk trupp och utan stöd från varken FN eller någon av de två nya supermakterna stod Katanga värnlöst. Vad skulle Tshombe göra? Hans val blev att bygga upp en ny miniarmé baserad på europeiska legosoldater och ett lokalt rekryterat gendarmeri. Den förre belgiske översten Jean ”Black Jack” Schramme samlade en styrka på cirka 400 man (de flesta tidigare belgiska soldater) som utgjorde ryggraden i stridskrafterna, understödda av ett gendarmeri av katangeser på 10.000 man under ledning av den belgiske majoren Martin Crèvecoeur. Denna ytterst lilla styrka gjorde utomordentligt väl ifrån sig mot allt vad Mobuto eller Gizenga kunde ställa upp med, men kunde naturligtvis inte i längden hävda sig mot vare sig FN eller supermakternas intressen.

Tshombe försökte också bygga upp ett eget flygvapen. Till sin hjälp hade han ett mindre antal propellerplan som belgarna ”glömt kvar” när de lämnade Katanga, men han lyckades också lägga in en beställning på nio mindre jetplan, tvåsitsiga skolflygplan av typen Fouga CM.170 Magister från Frankrike, varav tre levererades och gick under beteckningarna ”91”, ”92” och ”93”. Dessa tre plan fick automatkanoner monterade i nosen och blev spjutspetsen i Avikat (”Aviation Katangaise”, Katangas flygvapen). Avikat hade endast tre piloter som var kvalificerade på att flyga Magistrarna, det handlade om Jean-Marie Dagonnier, Gerardus Latte och José Magain.

När tiden var inne för Dag Hammarskjölds flygning, den 17 september 1961, hade Avikat förlorat plan ”91”och ”92”. Avikat var reducerat till ett enda plan, ”93:an”, som flögs av Magain, och med baschefen på Katangas enda flygbas, Joseph Délin, som navigatör. Under denna tid hade Magain börjat ett slags privatkrig mot FN-styrkor och regeringstrupper med sitt enda plan. Under smeknamnet ”Lone Ranger” kunde Magistern dyka upp lite var som helst i krigszonerna för att beskjuta markinstallationer eller skjuta ned obeväpnade transportflygplan.

När Hammarskjöld bordade sin DC-6, med namnet ”Albertina”, i Leopoldville, var han på väg till staden Ndola i Nordrhodesia. Albertina hade då nyligen blivit beskjutet ovanför Elisabethville och hade ett kulhål i ena motorkåpan, en skada som dock inte bedömdes ha någon effekt på flygegenskaperna. Planet spakades av förre stridspiloten Bo Hallonquist och med ombord fanns ytterligare ett halvdussin svenska tekniker från flygbolaget Transair. Målet med resan var att träffa representanter från Tshombes regering på en neutral plats inom ramen för fredsförhandlingarna mellan Katanga, FN och regeringen i Leopoldville.

Den rakaste vägen mellan Leopoldville och Ndola leder dock över katangesiskt luftrum och detta ville man undvika för att inte riskera att stöta på ”Lone Ranger”. Färden gick istället i en omväg utanför Magisterns aktionsradie enligt en färdplan som inte var känd hos flygledningarna vare sig i Leopoldville eller Ndola.

På natten den 18 september störtade så Albertinan under inflygningen mot Ndola och Hammarskjöld, samt samtliga ombordvarande omkom och sedan dess har spekulationerna florerat om vad som kunde ha förorsakat kraschen. Stor vikt har lagts vid att Magistern på något sätt måste ha varit inblandad. Jag tycker att detta verkar osannolikt.

Fouga Magisterplanet hade Kolwezi som hemmabas. Denna ligger 450 kilometer från Ndola. Magistern har en maximal räckvidd utan last på 925 kilometer, vilket skulle göra det tekniskt möjligt att flyga fram och tillbaka, men detta skulle också fordra att piloten visste exakt var Albertinan skulle dyka upp. Bränsleläget skulle inte medge någon direkt tid för spaning eller väntan. Magistern hade dessutom ingen möjlighet för nattjakt eftersom den inte var utrustad med radar eller liknande instrument. Teorin om att Magistern skulle ha kunnat använda något annat flygfält än Kolwezi är också osannolik eftersom det inte fanns någon upplyst landningsplats i hela Katanga vid denna tid – och Fougan stod prydligt parkerad på sin plats på morgonen den 18 september. Dessutom hade den ende piloten förmögen att flyga planet ett alibi för tillfället. Han satt nämligen och söp på en bar i Kolwezi då Albertina störtade.

Men, kunde inte någon annan pilot ha tagit planet? Ja, det är dessa uppgifter som Mossberg skall undersöka. Varken Dragonnier eller Latte var på plats. Den ene var död efter att ha störtat med “91:an” och den andre befann sig i Sydafrika. Under åren har det dock dykt upp personer som tagit på sig dådet. Det handlar om duon Jan van Riesighem och den hemlige pilot som går under namnet ”Beukels” i pressen. Van Riesighem var Tshombes personlige pilot och hävdade fram till sin död, 2007, då och då att han och ”Beukels” hade lånat Magistern och genskjutit Albertina och skjutit ned det. Undersökningar har dock visat även van Riesighem befann sig i Sydafrika den 18 september och vem ”Beukels” är har ingen ännu lyckats lista ut. Sannolikheten är stor att det handlar om en person som kommit på ett sätt att pungslå belgiska tidningar på pengar genom att då och då ”erkänna” att det var han som mördade Hammarskjöld. Åtskilliga andra belgiska “old Africa hands” har också “erkänt” att det var just de som har skjutit ned Albertina. Man måste komma ihåg att lika aktad som Hammarskjöld är i Sverige och Tredje världen, lika avskydd och föraktad är han bland många belgare som anser att han bär skulden till att Katanga utplånades och att Kongo aldrig lyckades resa sig ur det kaos som tiden efter självständigheten förde med sig – ett kaos som varar in till denna dag.

Men, måste det då vara Magistern som var inblandad? Kan det inte handla om något annat plan? Knappast. De enda stridsflygplan i området kontrollerades antingen av FN självt eller av brittiska regeringen via Royal Rhodesian Air Force (RRAF). Inga andra plan fanns i närheten.

Så vad hände då? Det banala svaret på denna fråga är sannolikt pilotfel från befälhavaren Hallonquists sida, assisterad av andrepiloten Nils-Eric Åhreus. Så här kan händelseförloppet mycket väl ha sett ut:

Den 17 september klockan 16.04 utgick en DC-4 från Leopoldville för att omgivningen skulle tro Dag Hammarskjöld var ombord. Den anlände till Ndola 22.35 utan problem. Klockan 16.51 lyfte Albertina med den riktige Hammarskjöld destination Nordrhodesia. Flygsträckan var 1731 kilometer och någon färdplan gjordes inte av säkerhetsskäl, kontakt skulle istället tas med Sailsbury när de närmades sig Ndola. 22.40 meddelade Albertina att hon befann sig över Tanganyika sjön på grund av den vida gir man gjort för att undvika ”Lone Ranger”. Klockan 23.05 togs kontakt med trafikkontrollen i Ndola. Hallonquist meddelar den beräknade ankomsttiden till 00.20. Flygplatsen var då stängd för annan trafik av säkerhetsskäl,

RRAF-officeren Mike Sounders satt samtidigt på Aero Club och drack drinkar när Albertina kom in över Ndola i en vid sväng och vänder tillbaka. Sounders såg till att personalen tände landningsljusen och man väntade nu att planet skulle påbörja inflygningen. Men det kom inget plan och man antog att det gått till en annan flygplats på grund av säkerhetsskäl. Kanske hade Albertina fortsatt till Lusaka eller Salisbury, kanske hade hon återvänt till Leopoldville; någon hade sett en blixt, strax väster om flygplatsen, men sådana fenomen är vanliga i tropikerna, så ingen såg något märkvärdigt med det.

På morgonen började samtal komma in: planet var försvunnet och hade inte landat någon annanstans. Kunde det ha störtat? Spaningsplan från RRAF gick upp för att leta efter planet. Man försökte få bäring på den plats där blixten som hade observerats. Några timmar senare kom en lokalpolis in på basen med ett föremål som skulle visa sig vara kryptomaskinen från Albertina – en lokal svedjebrukare hade plockat upp den märkliga tingesten och tagit den med sig hem för att visa upp för sina grannar. Till slut hittades planet från luften av John Craxford, cirka 15 kilometer från flygplatsen, planet var mycket svårt att hitta, eftersom det gått ned under träden och var närmast förkolnat av brand. Robert Taylor och Martin Sanders från RRAF tog sig dit med landrover mötte upp en polisman som också hade kommit dit. De kunde känna igen Hammarskjöld. Han hade slungats ut från planet och troligen brutit nacken. Endast en person var vid liv, den amerikanske sergeanten, Harold Julian, men som avled efter ett par dagar av sina brännskador.

RRAF-piloterna kunde konstatera att planet hade gått på mycket låg höjd under en längre sträcka och kapat trädtopparna för att till slut träffa ett träd och dyka ned mot marken. De kunde också konstatera att landningshjulen och vingklaffar var utfällda för landning och att samtliga motorer hade varit i funktion. De här två piloterna drog slutsatsen det måste vara mänskliga faktorn, ett pilotfel. Snart uppstod misstanken bland piloterna vid basen att svenskarna hade använt en landningskarta för flygplatsen Ndolo utanför Leopoldville och inte Ndola i dagens Zambia – vid denna tid användes nämligen tryckta kartblad för landning. Bladen fanns samlade i en bunt med flygplatserna i alfabetisk ordning. RRAF gjorde ett test med ett av sina Douglas Dakota-plan, som hade jämförbara prestanda med Hammarskjölds DC-6 och när man experimenterade med att använda Ndolo-kartan för inflygning upptäckte man att Dakotan skulle ha färdats exakt som Albertina gjorde och störtat på samma plats. backen nästan exakt på samma ställe som DC6. Haveriutredningen kom således fram till att det handlade om ett pilotfel, vilket varken FN eller Sverige har accepterat till fullo.

Såväl faktiska omständigheter, som Occams rakkniv pekar på att Dag Hammarskjölds livstråd klipptes av på grund av att Hallonquist och Åhreus blandade ihop Ndola och Ndolo med sina kartblad. En banal orsak, som kanske inte faller alla på läppen, men som har åtminstone den överlägsna egenskapen jämfört med alla andra förklaringsmodeller genom att den förmodligen är sann.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se