Insomnia – vad är det för fel på kulturmänniskor?

  • Onsdag 11 Apr 2018 2018-04-11
E-post 545

Jag funderar en del på Ida Ölmedals utfall mot Ivar Arpi och Jenny Sonesson – är det så att begrepp som arisk el att måla Hitler-mustascher berör oss, den generation som mött Förintelseöverlevare, mer än yngre generationer? Som kunnat förnimma ondskan. Tanken slog mig igår efter samtal med en vän. En judisk vän skall sägas för att vara extra tydlig. Egentligen ska jag inte behöva skriva ut den religion han blev född in i, men för att göra det tydligare behövdes det.

Samma historielöshet var möjligt det som fick komikern Kristoffer Appelquist att måla en Hitler-mustasch på Katerina Janouch. Janouch, även hon judinna, förlorade stora delar av sin släkt i ugnarna i förintelselägren. Appelquist är i varje fall väsentligt äldre än Ölmedal så han borde haft möjligheten att ha träffat på en “överlevare”.

Är det en generationsfråga? Eller är det fel på kultursektorn? Det som förenar Appelquist och Ölmedal är kulturen. Han komiker och skådespelare, hon kulturredaktör på Expressen.

Vad är det för fel på vissa kulturmänniskor?

Den lärare som gjort mig den största tjänsten i livet är just en “Överlevare”. Han och hans bägge föräldrar var det enda som återstod av hela hans släkt efter Förintelsen. Far- och morföräldrar. Farbröder, morbröder, fastrar och mostrar. Kusiner, sysslingar. Syskon. Allt gick upp i rök till slut efter att Mengele och andra roat sig med allt från slavarbete och sexuella övergrepp till medicinska experiment. När leken var slut – in i gaskamrarna. Och därefter ugnarna eller som i Treblinka, på gallren över de öppna eldarna.

Varje termin hade vi ett dubbelpass om denna skamfläck, ord räcker inte riktigt till, i mänsklighetens historia. Att höra berättelsen från en Överlevare är något alla borde få göra. Få tillfälle att ställa de där konstiga frågorna. Förnimma ondskan som Hitler, övertygelsen om det “ariska” och nazismen stod för. Nu är det kanske en handfull överlevare kvar. Om några år är de alla borta. Det kollektiva minnet om Förintelsen bärs då vidare av oss en generation till. Och de som har ett extra ansvar för detta är de som arbetar inom kultursektorn. Som Appelquist. Som Ölmedal. Deras arenor når 100 000-tals personer.

Nazismen, en rasism som tagit ett steg till till det ofattbara. Överlevarna gjorde inte det ofattbara begripligt, men i alla fall något mer fattbart. Att där ska vi ALDRIG hamna igen. En kunskap som verkligen sitter. Både kunskap och känsla.

Vad är det för fel på kulturmänniskor? Det är de som ska ta vårt kollektiva minne en generation vidare. Om inte Appelquist och Ölmedal förstår, eller har empati och förmåga att förstå, hur ska då det minnet gå vidare en generation till? Eller ska vi låta vårt kollektiva minne suddas ut med hjälp av Appelquist och Ölmedal? Jag är uppriktigt oroad. Uppriktigt oroad om det ens kommer gå att leva kvar i det här landet länge till som “vän av Israel” och vän av det judiska.

Det är inte bara Svenska Akademien, som idag är i fritt fall, som är bärare av vårt kollektiva minne. Appelquist, Ölmedal och alla övriga i kultursektorn är några av de som har som yrke att bära det kulturarvet vidare. De agerar i varje fall på ett sätt att de förminskar Förintelsen.

Är det en generationsfråga? Är det en fråga om bristen på bildning? Är det en fråga om brist på empati? Vad är det som får Appelquist och Ölmedal att agera som de gör?

Obildade kulturmänniskor är sannolikt ett av de största hoten mot ett humanistiskt samhälle. Appelquist och Ölmedal är kulturbärare i sina respektive roller. De för värderingar vidare genom sitt sätt att agera på filmduken, på scenen, på twitter och Facebook eller att som Ölmedal, vidareförmedla sina betraktelser i rollen som kulturjournalist. Något som slår igenom även i nyhetsjournalistiken där SVT Text förde vidare judiska konspirationsteorier i nyhetsformat i höstas. Jag vet inte. Men jag är fylld av obehag inför kultursektorn numera.

Det är dessa personer som skall föra det kollektiva minnet vidare en generation till. De senaste två dygnen har visat oss vilken väg Appelquist och Ölmedal riskerar att ta oss om vi inte sätter stopp nu. Om det är brist på bildning, empati eller något annat vet jag inte. Det vet de själva. I bästa fall.

Insomnia.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se