Kommer Socialdemokraterna överleva 2018 års knytblusaktivism?

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Onsdag 18 Apr 2018 2018-04-18
E-post 1909

Jens Stilhoff Sörensen, docent och lektor, globala studier, Göteborgs ­universitet, ­forskare vid Utrikespolitiska institutet, menade i en debattartikel  i SvD för något år sedan att en sund samhällskritisk debatt ersatts av en politisk kultur där just själva framställningen, presentationen och bilden har blivit viktigare än verkligheten och det reella innehållet. Samtidigt ser Socialdemokraterna ut att implodera i Göteborgs stad. Det nystartade partiet Demokraterna är idag i praktiken jämnstora och Socialdemokraterna tappat var tredje väljare. På en mandatperiod. Och skälen är inte endast missnöje med ett korrumperat Göteborgsklimat. Socialdemokraternas problem går djupare än så.

Bilden av politiken har blivit viktigare än politikens innehåll. Vad Sörensen i praktiken beskrev är hur postmodernismen till slut lett det svenska samhället i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet till vägs ände.

Postmodernismen, den relativa berättelsen, dominerar idag utbildningen vid Bommersviksakademin på SSU:s kursgård Bommersvik. Berättelsen. Framtida ledare utbildas i främst berättelsen. Behärskar du “Berättelsens” dynamik kan du gå hur långt som helst. Se på Mikael Damberg, före detta SSU-ordförande. Se på Karl Petter Thorwaldsson, även han tidigare SSU-ordförande. Se på Ardalan Shekarabi, han med. Alla barn av berättelsens dynamik

Övertron på berättelsen är nära besläktad med symbolaktivismen. Att symbolaktivismen är stark i regeringen vittnar ”knyblusuppropet” om. Mikael Damberg, Anna Ekström och Annika Strandhäll manifesterade sitt stöd för en part i en konflikt inom Svenska Akademien som de inte i någon mening har någon insyn i. Berättelsen om Mikael Damberg iförd en misslyckad knytblus är starkare i de fokusgrupper han vill attrahera än att visa moget och eftertänksamt statsmannaskap.

Berättelsen om knyblusen. Bilden av knyblusen. Den är viktigare än vardagen.

Ett exempel på detta är förhållningssätt är hur journalister, med samma synsätt, angriper till exempel när de långa kötiderna till folktandvården i Hultsfred påtalades. Kötiderna ökade dramatiskt under 2014-2016 från ett par veckor till två år. Skälet var att Hultsfreds kommun tog emot flest nyanlända per capita i Sverige. Om resten av Sverige skulle tagit emot lika många per capita som Hultsfred hade vi tagit emot 800 000 asylsökande. Istället ”kom vi undan” med 160 000.  Målkonflikter existerar inte i en postmodern, relativistisk, värld. Detta blev uppenbart 2016.

Lagen om vård som ej kan anstå prioriterar asylsökande eller papperslösa före de med kanske lindrigare åkommor. Undanträngning. När jag påtalade detta så blev svaret:

”Det är din berättelse. Du har rätt till den. Vi har yttrandefrihet Sverige. Jag har en annan berättelse”.

Dialogen är, dessvärre, helt autentisk. Personen menade, och trodde, verkligen på vad han sade. Personen har många års erfarenhet som redaktionschef på Sveriges Radio och arbetar idag på Sida. Ett annat exempel är de berättelser som kommer statsministern till livs. När Stefan Löfven besökte mässan i Malmö 2015 för att sätta sig in i flyktingsituationen på plats hade lokalerna städats undan på skräp under en halv dag samtidigt som flera busslaster med asylanter lämnat bara timmarna innan. Den “berättelse” som Löfven tog del av var en riggad tillställning. Situationen var inte så kaotisk som den han fick ta del av.

Den var värre. Men det fick statsministern aldrig reda på. Resultatet blev en kraftigt försenad gränskontroll.

En annan var den berättelse som återgavs av dåvarande rikspolis Dan Eliasson. Att polisen hade kontroll över såväl gränser som territorium. Resultatet av den berättelsen ser vi även den idag i många av de “utsatta områdena”. Polisen själva konstaterade 2015 att migrantströmmarna påverkar dessa områden negativt men den “berättelsen” nådde aldrig statsministern när han stod på Medborgarplatsen och inte ville bygga murar. Filtrerad. Hela “upplevelsen” och ”berättelsen” på Medborgarplatsen var en riggad tillställning där SSU och Grön Ungdoms “berättelser” förstärkta av Maria Ferm, MP, Mehmet Kaplan, MP, men även Morgan Johansson som satt dagordningen. Idag vet vi det polisen visste redan då. Att den okontrollerade migrationen resulterat i ett säkerhetsproblem. Inte bara i de utsatta områdena, vi har inga begrepp i vidare mening om hur många IS-sympatisörer som går runt i frihet på Sveriges gator och torg. Det enda vi vet är att det är tusentals tickande bomber som över tid kommer behöva försörjning. En försörjning där det enda de kan erbjuda är ett extremt våldskapital eller övertygad extrem tolkning av Koranen.

Arbetarrörelsens stora problem började 1987. När kollektivanslutningen av LO-medlemmar upphörde klipptes Socialdemokraternas band till arbetarnas berättelser av. Arbetarrörelsens styrka, att LO-medlemmarna tog med sina vardagsberättelser in i partiet, kapades över natt även om det tog några år innan effekterna märktes av . Samtidigt med detta uppstod ett vakuum. Om inte partiet fick vardagsberättelser sig till livs som de skulle göra politik av skapades en kultur av att partiet, i detta fall inledningsvis främst SSU, att formulera sina berättelser. Utan att lyssna först på arbetarrörelsen. Socialdemokraterna kapade banden med sin historia när de slutade lyssna och började prata desto mer. För flera decennier sedan. Samtidigt med medlemstappet – Socialdemokraterna gick från över en miljon medlemmar till 120 000 på bara ett par år – var stadgarna intakta.

Med intakta stadgar, avsedda för en avsevärt mycket större organisation, blev partiet ett lätt offer för makthungriga postmodernister. Ett stort parti är beroende av komplexa beslutsprocesser och om ett fåtal kan behärska stadgarna i tillräckligt stor omfattning kan de med små medel få stort inflytande.

Inte har det förbättrats av att Karl Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, är en del av denna kultur. “Kålle ” är mer politiker än Stefan Löfven med sin bakgrund som ordförande i SSU. SSU är de som drivit tesen om den vinnande berättelsen hårdast. Stefan Löfven skulle sannolikt blivit en bättre LO-ordförande än Thorwaldsson då han aldrig lämnade den fackliga banan. Samtidig som “Kålle” skulle blivit en bättre politiker än Löfven då han tidigt engagerade sig politiskt och i praktiken lämnade den fackliga banan för att senare i livet få ordförandeskapet som någon form av förläning.

So wie so ser vi effekterna idag. LO:s utveckling, från en organisation som ser till arbetarnas villkor till att bli en postmodern floskelfabrik, är därmed naturlig. LO:s medlemsavgifter har under större delen av mandatperioden gått mer till att driva antirasistisk feministisk retorik än att driva opinion för bättre arbetarskydd och bättre villkor för sina betalande medlemmar.

Idag är berättelsen det centrala inom socialdemokraterna. En bra berättelse kan bana vägen för en lysande karriär. En kultur har skapats där målet med samhällsbygget, berättelsen och verkligheten inte hänger ihop men samtidigt blandas ihop. Vad som är berättelse och vad som är en saklig framställan klarar inte längre partiledningen att hålla isär. Istället för en berättelse om framtiden har den postmoderna kulturen och de hårt drillade medarbetarna börjat skriva en berättelse om hur de tror världen ser ut.

Att kabinettsekreterare Annika Söder på Utrikesdepartementet är fixerad vi ”Berättelsen om Sverige” är ingen hemlighet. Inte heller att den politiska ledningen på UD isolerat sig allt mer från övriga på myndigheten. Allt fler källor på utrikesdepartementet vittnar om en irritabel kabinettssekreterare som reagerar aggressivt på varje negativt vinklad nyhet om Sverige utan att ha någon interaktion med en myndighet som kan förse henne med fakta. Oavsett om den är en korrekt sakframställan eller inte så skapas beslutsunderlag på grund av olika fabricerade relativistiska postmoderna berättelser.

När rådgivarna påstår att kartan ser ut på ett visst sätt, deras berättelse, och ministrarna – inklusive statsministern – agerar efter den beskrivningen och utfallet blir något för alla obegripligt så beror det på att de postmodernt skolade rådgivarna ritat upp fel karta. En berättelse formad av egna önskemål om hur världen borde se ut.  Berättelsen slår fel och verkligheten levererar ofta tillbaka ett svar som antingen inte ledningen förväntat sig alternativt inte förstår – svaren stämmer inte överens med deras egen berättelse.

Kanske är det så att regeringen Löfven bli den regering som till slut gör upp med postmodernismen inom politiken. Att det för alla andra blir uppenbart att det går inte att regera ett land med en karta ritad med postmoderna tänkare vid tangentbordet. Att för att regera ett land krävs något annat än att fokusera på berättelser och önsketänkade.

Den nyhårda retorik som nu präglar partiledningen kan vara ett tecken på ett sent uppvaknande efter att i praktiken kört stora delar av landet i botten. 121 000 personer i arbetskraften saknar grundskolekompetens nog att påbörja ett yrkesprogram.  Många av dessa är analfabeter på sitt eget hemspråk. I Ljusnarsbergs kommun är upp till var femte kommuninvånare att betrakta som tillfällig.

Att förstå vilka berättelser som socialdemokratin ska lyssna på kommer bli avgörande för socialdemokratin. Om socialdemokratin skall lyssna på berättelser från människors verklighet, och återknyta banden till Branting, Hansson och Erlander och skapa en politik ur människors vardagsproblem.  Eller om Löfven anser att väljarna skall lyssna på SSU:s och Socialdemokrater för Tro och Solidaritets berättelser om hur de tycker att världen ser ut och blandar samman mål och nuläge.

Även om statsministern mer eller mindre kommer befinna sig på en resa i Sverige fram till valet 2018 så finns hela hans stab runt honom som reglerar vad han ska se och vad som skall berättas. Den postmoderna symbolaktivistiska kultur som finns har inte städats ut. Knyblus- och Hijabaktivister dominerar de politiska staberna och rådgivarna.

Socialdemokratiska ideal kommer dock alltid finnas. Men kanske blir de utan hemvist i några decennier om Löfven inte lyckas bryta sig loss från postmodernismen och knytblusaktivisterna. Och ersätta dagens rådgivare med något som i varje fall liknar statsmän när de har en bra dag.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se