Kyrkan svek offren på Drottninggatan vid minnesceremonin

  • Onsdag 11 apr 2018 2018-04-11
E-post 3910

Att studera offentliga ceremonier, vad som tyskarna ibland kallar ”Haupt- und Staatsaktionen” – statsakter – kan säga en del om ett samhälle. Det senaste uttrycket för något sådant här i vårt land var den officiella högtid som hölls till åminnelse av dödsoffren för det muslimska terrorattentat som genomfördes av den illegale uzbekiske invandraren Rahmat Akilov, på Drottninggatan i Stockholm, för ganska exakt ett år sedan.

En statsakt kan ses som ett slags social rit vars syfte är att samla en nation och dess folk – från dess förnämsta, till dess allra ringaste medborgare. Här är vi alla lika, om än med olika funktioner. Här deltar vi som officianter, funktionärer, åskådare. En statsakt bör vara värdig och kunna ingjuta förtröstan och – emellanåt – entusiasm i ett folk.

Eftersom vi i Sverige är så lyckligt lottade att vi bor i ett kungadöme är dessa företeelser regelbundet förekommande och de flesta statsakter här i vårt land har anknytning till konungen och hans hus. De följer alltsomoftast naturliga förändringar i den kungliga familjens liv, med födslar, giftermål, dödsfall, och kan samla hela riket på ett opolitiserat och inkluderande vis, även om det naturligtvis alltid finns de som vill drypa malört i gemenskapens bägare och agera glädjedödare – ofta utifrån egna ideologiska bevekelsegrunder eller personligt högmod. Sådana människor återfinns dessbättre oftast på våra tidningars kultursidor, och spelar därför en jämförelsevis liten roll.

I våra moderna samhällen har det dock blivit så att det oftare är sorg, snarare än glädje som kommit att bli föremål för statsakter. Det tycks som om glädjen är något som människor kan sköta själva i sina privatliv eller som om det vore förmätet av en nation hänge sig åt något sådant. Segerparader och åminnelser av segerrika krig har blivit ovanliga, men nationen kan likväl prisa sig själv vid vissa formaliserade tillfällen, såsom idrottsliga triumfer och guldmedaljer vid olympiska spel. Sorgen, däremot, anses dock fortfarande fordra statsakter av mer klassiskt snitt. Som exempel har vi under de senaste decennierna haft offentliga manifestationer i samband med Estonia- och Tsunamikatastroferna, liksom nu senast i samband med det islamistiska angreppet på vårt land, förra året.

En viktig principiell skillnad mellan terrorattentatet i Stockholm och de andra incidenterna var att den förra orsakades med vett och vilja av en person som av religiösa skäl ansåg sig följa ett gudomligt påbud när han mördade sina medmänniskor, under det att de övriga handlade om mer eller mindre slumpmässiga katastrofer eller rena olyckor. I de senare fallen är det givetvis lättare att skapa samling i en delad sorg då ursprunget på något vis står att söka i tillfälligheternas spel, under det att attentatet på Drottninggatan hade sin grund i en människas konkreta och överlagda handlingar, motiverade av en religion, eller åtminstone en tolkning av en religion, vars syfte är vår undergång. Här har vi alltså att göra med en manifesterad fiende och en fientlig ideologi.

Så hur löste det moderna officiella Sverige denna uppgift att genomföra en statsakt vars syfte var att ena nationen? Inte särskilt bra, enligt min uppfattning. Det officiella programmet var bestod av två delar. Den första utgjordes av en gudstjänst i Adolf Fredriks kyrka. Inbjudna gäster var anhöriga till de mördade och andra som drabbats särskilt hårt. Även berörda som hjälpte till under dagen (polis, ambulans och räddningstjänst), samt representanter för det officiella Sverige fanns på plats. Gudstjänsten leddes av kyrkoherden Annika Millde, tillsammans med biskopen i Stockholm, Eva Brunne och självaste ärkebiskopen Antje Jackélen, samt medlemmar från Stockholms interreligiösa råd. På eftermiddagen fortsatte högtidligheterna i Kungsträdgården med tal och musikframträdanden av bland andra statsminister Stefan Löfven och den kontroversiella sångerskan Marlena Ernman.

I den religiösa avdelningen hade naturligtvis de kyrkliga dignitärerna en viktig roll att spela. Kyrkan är näst kungamakten den allra äldsta institution vi har i vårt land. Hon har oändliga resurser av tradition att falla tillbaka på när det gäller alla möjliga former att på ett ceremoniellt vis innesluta en tilldragelse i det stora som det lilla. Vad som sägs där framme vid altaret får en särskild dignitet genom den kontext som kyrkan alltid är förmögen att ge. Här spelar alltså ordval en mycket stor roll. De ord som hade kunnat ena och stärka nationen uteblev dessvärre. Uppgiften att få de drabbade att förstå att deras anhörigas död eller de egna skadorna inte var meningslösa och att hela nationen står vid deras sida i kamp mot en gemensam fiende, misslyckades, enligt min uppfattning.

Eva Brunne hemföll åt värdegrundstillbedjan av konventionellast tänkbara slag. Hon prisade ”mångfalden”, lyfte fram hur viktigt det är att vi ”respekterar minoriteter”, framhöll att vår uppgift var att ”motverka polarisering” och att alla religioner måste ”hålla ihop”. Den främsta ledstjärnan i detta var av någon anledning den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu – en minst sagt ovidkommande person i sammanhanget. Ingen av hennes retoriska replipunkter hade heller att göra med vad som faktiskt hade skett på Drottninggatan, om man inte ser terroristens dåd som ett angrepp på mångfald och minoriteter. Att bekämpa fiender genom att undvika polarisering verkar också minst sagt motsägelsefullt.

Ärkebiskop Antje ville inte vara sämre än sin Stockholmskollega i sitt val av omotiverade förebilder – här föll dock valet på den amerikanske medborgarrättskämpen och baptistpastorn Martin Luther King, vars enda beröringspunkt med dådet på Drottninggatan, som jag kan se det, var att även han blev mördad av en fanatiker. Tyvärr nöjde sig Uppsalabispen inte med att enbart leverera politiskt korrekta floskler, à la Eva Brunne, utan krönte sin predikan med några ord som, utan att interpretationen hårdras alltför mycket, nästan kan ses som ett försvar för Akilovs terrordåd:

”Ett samhälle som är tryggt, men inte för att säkerhetsstyrkor styr överallt [sic!] utan för att inga grupper och etniciteter eller folk och ledare ställs mot varandra, ingen utesluts på grund av socioekonomisk ställning [sic!], kön, religion eller hudfärg och ingen manipulerar eller desinformerar för makten eller pengarnas skull.”

Det här är ingen tröst för de stupades anhöriga eller de som måste leva med att ha blivit lemlästade för livet. Det här är inga allvarsord för ett folk som måste begrunda den fara det befinner sig i och inspireras att stå upp för sitt land, sitt folk och sitt sätt att leva, i kamp mot en ärelös och oförsonlig fiende. Detta är snarast ord med vilka man försöker invagga lammen i beskedlig trygghet innan de förs till slakt.

Att dessutom bjuda in imamen vid Stockholms moské, Mahmoud  Khalifi, att högläsa ur koranen, trots sin dokumenterade anknytning till det Muslimska brödraskapet, en organisation som delar målsättning, om än inte nödvändigtvis metoder, med den Islamiska Staten, till vilken Akilov svurit trohet, ser inte bara ut som ett hån mot offren, utan som en direkt kapitulation inför den ideologi som låg bakom skändligheterna på Drottninggatan.

Lika smaklöst var det naturligtvis att låta Marlena Ernman uppträda i Kungsträdgården. Frågan är om det finns en mindre lämplig artist överhuvudtaget för ett sådant sammanhang? Ernman har gjort sig känd genom uttalanden som att ”dolda jihadister i flyktingströmmarna är en löjlig myt”. Detta är ju exakt vad Akilov själv var för en person: en jihadist som kommit till vårt land dold i flyktingströmmarna med en önskan om att få mörda. Att Ernman ens hade mage att uppträda inför de människor, vilkas anhöriga mördats eller som själva skadats och fått men för livet, genom implementeringen av en politik som så naivt emulerat hennes utsaga, är häpnadsväckande.

Denna ceremoni gjorde ingenting som en statsakt av en sådan kaliber bör göra. Den tröstade oss inte, den hugsvalade oss inte, den fick oss inte att känna förtröstan eller redo nog att våga slå tillbaka. Tvärt om. Av de som såg spektaklet över televisionen kan nog reaktionerna fördelas på lika delar likgiltighet och aversion. Man får intrycket av att det här inte handlade om oss, folket här i Sverige, utan om dem, en elit som hoppas att vi skall svälja flosklerna och inte tänka för mycket. Om detta var avsikten, kan jag dock meddela att det misslyckades å det grövsta.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se