Lex Daniel Halldin

Anna Odell, utställning Kulturhuset Stadsteatern 2015
  • Onsdag 11 apr 2018 2018-04-11
E-post 262

För tio år sedan publicerade jag en självbiografisk bok om att leva med psykisk ohälsa. ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”(Weyler, 2008) har lästs av hundratusentals människor, dramatiserats och satts upp på bland annat Dramaten, i Göteborg och Uppsala. Sedan ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” publicerades har jag föreläst otaliga gånger för både patienter och personal i psykiatrin.

Vid varje tillfälle talar jag om vikten av tillit mellan patient och vårdare: Utan tillit mellan den som söker hjälp och den som ska hjälpa fungerar inte den psykiatriska vården. Ångest och depressioner är svåra att mäta, bevisa och påvisa. Diagnosen ställs framför allt utifrån patientens egen utsaga angående graden av ångest, sömnproblem, aptitlöshet och så vidare. Inga blodprov eller enkla mätningar av signalsubstanser i hjärnan kan bevisa att en person verkligen lider av psykisk smärta. För att patienten sanningsenligt och tryggt ska kunna anförtro sig åt läkaren som ska ställa diagnos och ordinera behandling krävs att patienten litar till att läkaren vill henne väl.

Jag har en dubbel erfarenhet av den psykiatriska vården, som vårdare och som patient. På nittiotalet vikarierade jag som mentalskötare parallellt med mina studier. Som patient har jag haft kontakt med psykiatrin sedan 1984, både den öppna och den slutna. Jag har många goda erfarenheter av den psykiatriska vården – och några riktigt dåliga. Under årens lopp har jag fått ta del av allt för många berättelser om brister i den svenska psykiatrin, berättelser som fått mig att dra slutsatsen att den största bristen i den psykiatriska vården inte handlar om pengar, personal eller ens vårdplatser: Nej, den största, och allvarligaste bristen är bristen på respekt för patienten, hennes värde, rättigheter och välmående.

Det djupt upprörande reportaget om Daniel Hallins död i veckans Uppdrag Granskning bekräftar den slutsatsen. Daniel Hallin dog efter att ha legat fastspänd i bältessäng på Motala psykiatri i 42 timmar. I närmare två dygn låg han fjättrad, med armar och ben brett isär, utan tillgång till vätska, utan möjlighet att besöka toalett, utan mat. Det är en direkt omänsklig behandling, närmast att jämföra med tortyr i form av sträckbänkar och stupstockar. Dock behandlades de som dömdes att sitta i stupstock på 1600-talet bättre än Daniel Hallin. Enligt Stockholms stadslag, formulerad i Stockholms stads tänkeböcker, satt den dömde fyra timmar i stocken på förmiddagen, släpptes och fick pausa i en timme innan han sattes i stocken fyra timmar till. På 1600-talet värnade man mer om dömda brottslingars väl och ve än vad psykiatrin värnar ångestfyllda och sjuka patienter idag.

Daniel Hallin dog till följd av flera blodproppar i lungorna. Trots att Daniel tillhörde en riskgrupp för att få just blodpropp – han led av övervikt och stod på höga doser neuroleptika – utsattes han för den allra största risken för att utveckla blodpropp: Orörlighet. Stillasittande, eller, som i det här fallet, liggande, ökar risken för blodpropp markant. Detta tycks inte vara okänt för personalen på Motala psykiatri. Daniel Hallin ordinerades enligt journalanteckningar som Uppdrag Granskning tagit del av nämligen blodförtunnande medicin efter att ha legat bältad, orörlig och utan vätska, i tjugofyra timmar. I Daniel Hallins journal anges på vilka grunder han lades i bälte, och på vilka grunder bältesläggningen förlängdes med fyra timmar i taget. Han var enligt journalförande personal ”agiterad, hotfull och instabil”. Detta utgör inte tillräcklig grund för att vidta en så integritetskränkande och allvarlig åtgärd som att lägga en person i bälte och därmed ta ifrån honom hans autonomi på det mest fundamentala viset: Att ta ifrån honom hans möjlighet att röra sig.

Jag har stor respekt för att den psykiatriska vården ibland ser sig nödgad att ta till tvingande åtgärder. När det föreligger risk att en person allvarligt kan komma att skada sig själv eller någon annan finns det skäl att begränsa vederbörandes frihet. De tvångsåtgärder som kan vidtas inom ramen för den psykiatriska vården regleras inom ramen för lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, och innefattar inskrivning på avdelning utan patientens medgivande, tvångsmedicinering, kortvarig fastspänning, fysisk isolering samt begränsning av patientens tillgång till kommunikation med omvärlden. Den grundläggande utgångspunkten för alla tvingande åtgärder är att de står i rimlig proportion till syftet med åtgärderna. I fallet Daniel Hallin kan jag inte se att den extremt långvariga och smärtsamma bältesläggningen är möjlig att motivera med hänsyn till syftet. Inget tyder på att Daniel utgjorde en omedelbar fara för varken sig själv eller andra. Han var agiterad, hotfull och obalanserad – han var inte våldsam, vilket är ett rimligt skäl för bältesläggning. Syftet med bältesläggningen av Daniel Hallin tycks snarare handla om straff och fostran än om vård.

Alltför många män och kvinnor med erfarenhet av att vårdas inom psykiatrin berättar om kränkande och respektlös behandling och om omotiverade tvingande åtgärder som isolering och tvångsmedicinering. Sådana erfarenheter skadar allvarligt patientens förtroende för vården, hennes tillit till de som har till uppgift att hjälpa henne att bli frisk. Den psykiatriska vården måste vara ett samarbete mellan patient och vårdare med det gemensamma målet att patienten blir frisk. Alltför många patienter har med tiden, som en konsekvens av dåliga erfarenheter, kommit att betrakta psykiatrin som en fiende snarare än som en allierad i kampen för ett friskt och fungerande liv.

När jag har kontakt med människor som lider av psykisk ohälsa uppmanar jag dem alltid att söka hjälp i psykiatrin. Motståndet är ofta stort, särskilt hos män. Rädslan för att låsas in och vara utlämnad åt vårdens godtycke är stor. Jag försäkrar alltid att de inte behöver vara rädda. Psykiatrin finns där för att hjälpa – i de allra flesta fall sköter den psykiatriska vården sitt uppdrag väl. I några fall misslyckas de, ibland med så tragisk utgång som för Daniel Hallin. Jag föreslår en Lex Daniel Hallin som garanterar att den som ligger i bältessäng med jämna mellanrum ges tillgång till vätska och vid bältesläggningar längre än fyra timmar ges tillfälle att röra sig och besöka toaletten. Daniel Hallin är död. För honom och hans anhöriga är det för sent. Låt oss göra allt vi kan för att inte fler patienter i psykiatrin utsätts för livshotande behandling.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se