När Özz mötte Janne: En kulturkrock mellan skam och skuld

  • Söndag 29 Apr 2018 2018-04-29
E-post 10423

Affären Özz Nujen gömmer många bottnar. Här handlar det om den extraordinära situationen att en mycket berömd komiker tillsammans med ett par släktingar, i egenskap av byggherre för en fastighet på Gotland, anlitat den värste terroristen i svensk historia – Rakhmat Akilov.

Stora pengar har betalats ut till terroristen av Özz Nujens syster Debbie (liksom av syskonparets far) för en relativt måttlig arbetsinsats, utan att fakturor eller kvitton har kunnat redovisas. Som ”projektledare” för arbetet på huset har Rickard Damm fungerat. Damm är VD på ett dotterbolag till Telia och gift med Özz Nujens syster Debbie. Nu tror jag inte för ett ögonblick att familjen Nujen var inblandad i terrordådet på något sätt. Att just Akilov var på bygget var givetvis en slump – men hela härvan visar på något annat och ganska talande för vår tid.

När arbetet på syskonen Nujens hus utfördes var Akilov en person med ett avvisningsbeslut hängande över huvudet. Hela situationen blev inte bara till en detalj i den kartläggning av terroristen Akilovs förehavanden under den tid han vistades här i Sverige fram till sitt dåd på Drottninggatan, utan också en fixeringsbild av den motbjudande kollusion av laglöshet, hyckleri, högmod, pengar och lögner som följt i kölvattnet på de senaste decenniernas misslyckade invandringspolitik.

Aktörerna i detta drama är byggherren Özz som får ett arbete utfört på sitt hus till en lägre kostnad eftersom han undviker att betala skatt eller sociala avgifter. Detta samtidigt som han under stora åthävor anklagar den svenska borgerligheten i sina Expressenkrönikor för att skapa en ny underklass av invandrare genom att smita från skatten. Vidare har vi Debbie, likaledes byggherre, som tjänar sitt tarv som välbetald advokat genom att representera de asylsökande som överklagar sina avvisningsbeslut. Hon städslar utan samvetsbetänkligheter utvisningshotade papperslösa individer som svart arbetskraft. Svågern Rickard leder arbetet med de papperslösa arbetarna under 2015, men är samtidigt i full färd med att bygga upp en kedja med HVB-hem för att ta emot (och tjäna pengar på) den exempellösa mängden flyktingar som kom till vårt land under samma tid.

När SvT:s ledande magasin för grävande och undersökande journalistik, Uppdrag granskning, gör ett program för att kartlägga terroristen Akilovs tid i Sverige var det därför naturligt för programledaren Janne Josefsson att ta med ett inslag när han intervjuade Özz Nujen om sitt samröre med gärningsmannen. Av detta blev det inte mycket bevänt. Nujen var inte det minsta intresserad av att svara på några frågor om någonting. Han kände sig uppenbarligen så hotad av hela situationen att han hade tagit med sig ett eget filmteam (komplett med sminkös för egen del) för att spela in själva inspelningen. Samma dag som SvT sänder intervjun lägger Nujen upp sin egen inspelning för att visa hur Janne Josefsson ”egentligen” arbetar. Det märkliga är att versionerna i princip är identiska – likväl betecknar Nujen SvT:s version som en lögnaktig svartmålning och sin egen som ett skoningslöst avslöjande av SvT:s och framför allt Janne Josefssons lömska ränkspel. Hur kan detta komma sig?

Svaret på denna fråga ligger emellertid inte i själva sakinnehållet, det vill säga i vad som sades under intervjun, för Nujen vägrade konsekvent att svara på några som helst frågor, utan i den underliggande konflikt i vad som gäller rätt och fel, heder och ära, manlighet och dess motsats, som blev så uppenbar mellan de två kontrahenterna. Det blev en krock mellan två kulturer som svårligen låter sig förenas på något lätt sätt. Inom socialantropologin går dessa två kulturer ibland under beteckningarna skuldkultur, respektive skamkultur – och de förhåller sig till varandra som olja och vatten.

Verkar det överdrivet att blanda in ett helt antropologiskt problemkomplex för att analysera några futtiga minuters misslyckad intervju på televisionen? Nej, jag tycker inte det. Skillnaden mellan skam- och skuldkulturer berörs teoretiskt – om än med andra ord – i bland annat Per Brinkemos analyser av klankulturernas närvaro i det svenska samhället. Men även den specifika relationen mellan Özz Nujens framträdande i teve och dessa antropologiska begrepp har berörts på sina håll. Här kan jag verkligen rekommendera den anonyma bloggaren “Gertruds” insiktsfulla och inspirerande text, för alla som intresserar sig för en djupdykning i ämnet.

Den västerländska kulturen, till vilken Sverige hör, är med sina kristna rötter, en utpräglad skuldkultur. Den är med en teknisk definition ”inifrån-styrd”. Individen uppfostras till att ta ett stort ansvar för sina egna handlingar, inte skylla ifrån sig, inte förneka uppenbara fakta. En västerlänning uppfostras att känna dåligt samvete om han gör fel; han fostras till att agera med en uppsättning inre normer som syftar till att styra hans beteende, oberoende av vad andra i gruppen gör. En person som omfattar en skuldkultur anser inte att man inte kan ursäkta ett dåligt beteende med att även andra beter sig illa. Andra individer i gruppen ses också som individuellt ansvariga för sina handlingar och kan kritiseras för detta. Inom gruppen kan kritik riktas mot en enskild, utan att denne ser det som att han har förlorat ansiktet – kritik ses som något konstruktivt.

Den österländska kulturen i Mellanöstern är i huvudsak en skamkultur och ”utifrån-styrd”, där det viktigaste är hur medlemmar i den egna gruppen ser på problemet. Man styrs av en norm om att undvika skam eller ansiktsförlust inför andra, snarare än av en inre känsla för vad som är rätt eller fel. Det är alltid gruppen som definierar den enskildes status, inte en mängd individer som definierar ett kollektiv. Det är den hierarkiska ordningen som präglar gruppen, snarare än ett fritt utbyte mellan likar. Lojaliteten inom gruppen är det viktigaste – och den största skräcken handlar om att bli det som i det förkristna Sverige kallades ”biltog” eller ”varg i veum”, det vill säga utstött ur gemenskapen. Om man kommer undan med något fel skäms man inte primärt eller känner dåligt samvete, utan man gläds över att man har klarat sig. Grupplojaliteten är så pass dominerande att man utan att blinka kan försvara medlemmar i den egna gruppen oavsett vad de har gjort, om väl skändligheten har riktats mot någon utanför. Ansiktsförlusten uppstår alltså inte ur handlingen som sådan, utan i att den upptäcks eller att man erkänner den.

Generellt kan man säga att ingen kultur är en renodlad skam- eller skuldkultur, utan komponenter från båda system finns närvarande i alla samhällen i olika hög grad. Däremot kan man säga att alla samhällen någon gång varit en utpräglad skamkultur – även vårt eget. I ett samhälle med en svag eller icke-existerande statsmakt, utan universell rättskipning som erkänner individens position i förhållande till sig själv och sin omgivning är skamkulturen en nödvändighet för gruppens överlevnad. I och med att samhällets komplexitet ökas övergår samhällena successivt till att fungera som en skuldkultur med fria individer under eget ansvar – och allra tydligast har denna utveckling varit i Västerlandet, där vi haft ett helt religiöst system, Kristendomen, som i princip bygger på att individen konstitueras som ett fritt subjekt, genom att paradoxalt nog erkänna sig själv som en syndare behäftad med skuld. Genom att bekänna din skuld tar du ansvar; genom att ta ansvar vinner du din frihet; som fri individ är du likaberättigad med varje annan individ och är i besittning av autonomi och egenmakt. I Sverige påbörjades denna process redan på 1100-talet – i vissa delar av världen har den inte ens börjat.

Residuer av skamkultur betraktas hos oss som suspekt och de påträffas också mycket riktigt inom kriminella nätverk, fängelsemiljöer eller isolerade sekter. De kan också betraktas som ett tecken på bristande mognad, som när barnet tycker att det har vunnit argumentationen mot föräldrarna om vem som åt upp kakorna, eftersom ingenting har ”bevisats” och inget ”erkännande” har ägt rum.

När Janne Josefsson satte sig ned med Özz Nujen för att ställa de rimliga frågorna om dennes kontakt med terroristen Akilov, hur det egentligen gick till med utbetalningarna, vad han visste och inte visste, och när visste det han eventuellt visste, så förväntade sig alla svenskar som bänkat sig i tevesoffan en mycket förutsägbar dramaturgi, inympade som vi är med den västerländska skuldkulturen. Okej, Özz är från Kurdistan (det vet vi eftersom han tar upp det med jämna mellanrum), han ser inte riktigt ut som vi, men han talar nästan felfri svenska, klär sig som en svensk, han har haft något slags shower som många tycker är roliga och han skriver ibland i Expressen: han är ju helt enkelt svensk! Men det vi fick se var exempel på det minst svenska man bara kan tänka sig, nämligen en fullständig exponering av skamkulturens alla permutationer.

Hade Özz Nujen varit svensk hade han helt enkelt följt alla krismanualer som finns, nämligen att erkänna att det finns ett problem, lova att gå till botten med det inträffade och ta på sig ansvaret. Han hade därigenom bevisat att han var en vuxen individ, som manligt står för det han gjort och som vet vad som är rätt och fel. Som en fri individ hade han talat till andra fria individer som mycket väl hade kunnat känna igen sig i denna situation av moraliskt dilemma.

Nu gjorde han inte det. För en svensk var hans beteende en uppvisning av den mest pinsamma formen av advokatyr. Han svarade inte på frågor, han avbröt sin kontrahent, han gled undan varje form av ansvar, han skyllde på sin (icke-kurdiske) svåger, han talade om ovidkommande saker, han märkte ord och försökte sig på lätt igenkännbara härskartekniker. Han avbröt inte bara Josefsson när denne försökte ställa sina frågor, han avbröt honom dessutom när programledaren försökte ge genmäle på Nujens egna motfrågor. En skribent på internetforumet Flashback (uppenbarligen med allt för mycket fritid) räknade ut att under intervjuns 22 minuter talade Nujen i 18 minuter och Josefsson i fyra. Det patroniserande upprepandet av intervjuarens hela namn (”Janne Josefsson”) skedde inte mindre än 28 gånger, det vill säga en gång var 46 sekund.

För en svensk var det uppenbart att Özz Nujen ”förlorade” denna debatt. Det var uppenbart att han hade något att dölja. Han framstod som lögnaktig, hal och ytterst obehaglig. Hans ansatser till att le förbindligt framstod snarast som påklistrat, falskt och aggressivt. Han framstod heller inte som en man, utan snarare som ett omoget barn. Det är inte att undra på att den senantika filosofi som enklast lät sig inkorporeras med kristendomen var stoicismen. En man tar smällarna stoiskt, erkänner att han har gjort fel, vill komma till botten av problemet, reser sig upp och går vidare klokare och starkare hela samhället till fromma. Det är på så vis som han blir förlåten och återvinner omgivningens respekt. Ingen respekt kunde återvinnas för Özz Nujens vidkommande genom detta spektakel – den aktning han otvivelaktigt hade bland många människor gick i och med denna intervju förlorad för alltid.

Men Özz Nujen anser att han vann debatten och ”avslöjade” Janne Josefsson och SvT. Hur kan det komma sig? Jo det beror på att han faktiskt inte är svensk för fem öre, när det väl kommer till kritan. I hans ögon vann han debatten, genom att tysta Josefsson. Programledarens metod att i god ordning lyssna på sin kontrahent och därefter ställa sina frågor sågs som svaghet. Att Josefsson inte gick i svaromål på direkta utmaningar av typen att han som en ”creepy gubbe” besvärar barn eller tjänar mer än sina kvinnliga arbetskamrater på televisionen, sågs som feghet. Att Nujen aldrig ”erkände” tolkades som en seger, under det att Josefssons försök att resonera sakligt och logiskt sågs som ett bevis på hans bristande manlighet. Här finns den grundläggande generiska modellen inom skuld-, respektive skamkulturerna: enligt den förra var Josefsson mannen och Nujen barnet, enligt den senare var Nujen mannen och Josefsson kvinnan – ett passivt objekt, utan aggressivitet, utan heder.

I de efterföljande reaktionerna på Özz Nujens framträdande blev denna schism mellan kulturer mycket tydlig. De allra flesta svenskar som såg intervjun ansåg att komikern skämt ut sig fullständigt – inte för att han hade anlitat svart arbetskraft, utan på det sätt på vilket han hanterade efterspelet. Lite annorlunda blev dock reaktionen inom etablerad press, radio och teve. Özz var ju tyvärr en av deras egna på den politiska och moraliska vänsterkanten, som ju gärna står upp för att häckla vanliga borgerliga värderingar. ”Han som är så rolig; hur kunde han göra så mot oss? Bäst att inte säga något alls, så att inte dunkla krafter börjar fiska i grumliga vatten”. Han hade ju de facto gjort något väldigt pinsamt, så istället för att kommentera denna upplaga av Uppdrag granskning, vilket man annars vanligtvis brukar göra, så lades locket på under förlägen tystnad.

Men Nujen har också sina tillskyndare. För svenska personer som affekterats av identitetspolitiska tankegångar räckte det med att titta på utseendena på de två kontrahenterna. Özz var ju lite brunare i hyn, så han måste ju ha rätt. Dessutom har ju Josefsson haft reportage där han varit kritisk mot Rädda barnens och Röda korsets insamlingar, när de baserades på en förljugen statistik om barnfattigdom, liksom gjort illasinnade inspelningar av imamer i några moskéer där de hävdade att det är rätt att slå sin fru ibland. Detta gjorde honom närmast till Sverigedemokrat i dessa människors ögon. Här handlar det således om personer som man varken kan tillskriva en skam- eller en skuldkultur, utan som snarast befinner sig i något slags amorft kulturlöst tillstånd på den moraliska skalan. Flera landsmän till Özz Nujen, liksom andra invandrare har hoppat på den allmänt kollektivistiska skamkulturvagnen. Här anser man att Nujen – och därigenom de själva – tappat i anseende genom att en av deras egna blivit utpekad som något slags skurk. Inte heller här handlar det om vad som faktiskt förevarit, utan om att någon i deras ”klan” blivit angripen av någon ur en annan ”klan”. Lojalitetsförklaringarna kommer därvidlag per automatik.

I det gamla enhetliga Sverige var en sådan här situation något nästan otänkbart. I det nya Sverige där vi bland de 20 procenten invånare som är födda utomlands har en stor grupp som varken kan eller vill försvenskas till den grad att det kan råda en allmän moralisk samsyn i termer av rätt och fel, gott och ont eller heder och ära kommer den här typen av konflikter att bli allt vanligare både i det offentliga och det privata livet. Det gäller då att stå upp för just vår modell för hur en kultur skall se ut och vara organiserad.

Den interiorisering av moral som har ägt rum i Västerlandet har också varit en av de viktigaste orsakerna till att just vi är friast, att just vi har det kanske mest framstående samhällsbygget och att just vi är rikast. Börjar vi tvivla på vår egen kultur  riskerar vi att förlora allt det där.

 

Erik van der Heeg

 

SWISH: 070-612 53 93
BANK: 4732 00 10832 (Nordea)

Redaktörens och den ansvarige utgivarens surmulna kommentar:

 

Det bör vara orimligt för det svenska rättsmedvetandet att låta terrorfinansiering passera på samma sätt som att nyttja vart arbetskraft för de som valt att försöka runda dagens lagstiftning valt att gå eller repatrieras.

Sverige är, genom justitieminister Morgan Johansson och även tidigare inrikesminister Anders Ygeman, internationellt kända för att vara dels senfärdiga, dels motsträviga, att införa repressiv lagstiftning för de som vill föra sin identitet hemlig eller svåråtkomlig.

Genom detta senfärdiga agerande blev terrordådet på Drottninggatan att genomföra möjligt för Akilov.

 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se