Slow Culture: Duellen i Nagasaki, den 1 april 1588

East is East, and West is West, and never the twain shall meet” brukar det heta – men ibland finns det undantag. Ett sådant tillfälle, då de västerländska- och österländska kulturerna trädde varandra till mötes, på ett mycket egenartat sätt för att en gång för alla avgöra vilken av de olika civilisationerna som var den mest framstående ägde rum just på denna dags datum, den första april, år 1588 i den japanska staden Nagasaki.

Den måhända första kontakten mellan västerlänningar och japaner ägde rum år 1543 då några portugisiska handelsmän steg i land på den japanska ön Tanegashima ombord på en kinesisk djonk som kommit ur kurs. Att det var just portugiser ombord på fartyget var inte så konstigt. Detta var under den tid då Portugal fortfarande var den mest aktiva aktören på den internationella handelns och sjöfartens område – och man hade redan etablerat handelsbaser i det indiska Goa och arbetade nu på att göra något liknande i Fjärran östern.

Det rådde vid denna tidpunkt ett kinesiskt handelsembargo mot Japan, varvid portugiserna kom på kloka idén att de skulle kunna fungera som neutrala mellanhänder i handeln mellan länderna. Även de komplicerade inbördeskrig som samtidigt rasade i Japan verkade till portugisernas fördel, och man fick år 1571 rätten att anlägga en handelsstation i den lilla fiskebyn Nagasaki av den lokale krigsherren Omura Sumitada, som lät omvända sig till kristendomen och därefter går under namnet Dom Bartolomeu i de portugisiska källorna.

Nagasaki är den enda stad i Japan som anlagts enligt västerländskt mönster. Istället för det traditionella kinesiska rutmönstret med utspridda palats och förvaltningsbyggnader fick platsen en typisk stadskärna, med ett stort torg dit katedralen, rådhuset och fattigvårdsanstalten förlades. Staden fick även ha sitt eget rättssystem, med skild straff- och civilrätt, som i den gamla romerska rätten. Detta innebar bland annat större friheter för handeln, men också mildare straffskalor och ett förbud mot fosterfördrivning och spädbarnsmord – det senare fick till följd att dåtidens japaner började kalla Nagasaki för ”barnstaden” på grund av de många barnen som sprang omkring överallt. Även bostadshusen, som rymde en befolkning på cirka tiotusen personer, byggdes i portugisisk stil – husen målades alla vita och fick typiska röda tegeltak. Försörjning, handel och kontakt med moderlandet upprätthölls genom de flottiljer av ”svarta fartyg” som anlände från Goa med monsunvindarna varje år.

Handeln gick utmärkt, men den portugisiska kontrollen över Nagasaki fick dock ett abrupt slut genom de ständigt skiftande frontlinjerna under de ändlösa japanska inbördeskrig som fördes mellan lokala länsherrar. 1586 erövrades staden av Satsumaklanens herre, Shimazu Yoshihiza, som gjorde slut på den portugisiska exterritorialrätten och redan följande år intogs staden av daymion Toyotomi Hideyoshi, som utfärdade ett antal edikt riktade mot kristendomen, vilket bland annat innebar ett totalstopp för all missionsverksamhet. Hideyoshi är en av den japanska historiens allra namnkunnigaste gestalter. Han går under namnet ”den store enaren” i det att han, som riksföreståndare, lyckades förena nästan alla stridande provinserna under sin spira, liksom att han genomförde det största utrikespolitiska företaget någonsin i Japans historia innan andra världskriget, genom sin storskaliga invasion av Korea (1592-98).

Hideyoshi var fientligt inställd till kristendomen i synnerhet och utlänningar i allmänhet, men samtidigt också mycket nyfiken på den västerländska kulturen och dess teknologi, som ofta skilde sig så markant från den japanska eller kinesiska. Framför allt intresserade han sig för européernas vapen, rustningar och stridsmetoder. När ”de svarta fartygen” anlände på våren 1588 från Goa bestämde han därför att en serie dueller skulle hållas mellan de tolv främsta samurajer som kunde uppbådas på ön Kyushu (där Nagasaki är beläget) och tolv marinsoldater från de portugisiska fartygen.

Duellerna skulle hållas på torget framför katedralen. Samtliga kämpar skulle vara rustade på respektive vis och strida på de sätt som de olika traditionerna föreskrev. Samurajerna var iförda sina traditionella stålförstärkta lamellrustningar i läder; på huvudena hade de sina kabutohjälmar och vapnen utgjordes av de omsorgsfullt slipade katanasvärden. Portugiserna var rustade med stålharnesk, de hade morioner på huvudena och i händerna långa värjor med parerbyglar. Äntligen skulle avgörandet falla – vilka vapen och vilken stridsmetod var den bästa?

Utgången blev ett exempellöst fiasko för den japanska sidan, till stor smälek för Hideyoshi och de tillresta japanska stormännen. På parodiskt kort tid vann de portugisiska soldaterna samtliga sina dueller, med ett undantag: en av marinsoldaterna hade varit stupfull vid tillfället och fått huvudet avhugget av en skarp katana. Den dödes plats intog av ett av de portugisiska fartygens kapten, som raskt gjorde processen kort med den ende segerrike samurajen. Västerlandet slog alltså Orienten med 11-1 i den stora duellen i Nagasaki.

Det finns en populärkulturell föreställning om den japanska stridskonstens överlägsenhet och de japanska vapnens närmast mirakulösa prestanda, men inget av det där visade sig hålla streck när det prövades mot verkligheten för lite drygt 400 år sedan; men varför gick det som det gick?

Den viktigaste orsaken var samurajernas klumpighet. De hade sina 4 kg tunga hjälmar på sig som förhindrade deras rörlighet. Portugisernas morioner vägde ungefär hälften så mycket. Japanernas lamellrustningar var även de mycket tyngre än portugisernas bröstharnesk.

En annan orsak var storleken på kämparna själva. Tittar man på samurajrustningar från denna tid ser man att krigarna var cirka 158 cm långa i snitt, under det att en portugisisk marinsoldat hade en genomsnittslängd på cirka 172 centimeter, samtidigt som han var tyngre och starkare.

Ytterligare en grund till det japanska nederlaget var svärden. Det japanska stålet var mycket sämre och klingorna fick stora jack när portugiserna parerade ”aktivt”, dvs inte bara blockerade motståndarnas svärd, utan högg tillbaka mot den ankommande eggen med den egna eggen. Det japanska svärdet är oöverträffat när det gäller att skära i mjuka material, men den något ”slöare” europeiska klingan i fjäderstål kan hugga i allt från kött till stål utan att prestandan försämras nämnvärt.

Ytterligare en fördel för européerna var den mer utvecklade fäktkonsten i vår del av världen. Japansk fäktkonst är primärt offensiv (istället för att försvara sig ökar en japansk fäktare avståndet om han blir angripen), medan den europeiska är både offensiv och defensiv, med attacker, Parader och riposter. Dessutom kan en europé använda svärdsfästet som ett vapen genom att binda motståndarens klinga med byglarna eller använda dessa som ett slags ”knogjärn” vid närkamp. Resultatet bär syn för sägen: tolv närmast slumpmässigt utvalda portugisiska soldater triumferade över Kyushos främsta krigare.

Emellanåt hör man folk undra om vem som skulle vinna om det blev en strid mellan en ”samuraj” och en ”riddare”. Den frågan fick redan sitt svar den 1 maj, 1588.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se