Svenska Akademien: svarta eller vita kulor?

  • Söndag 8 Apr 2018 2018-04-08
E-post 306

Kommer Svenska Akademien att gå under nu? Man skulle kunna tro detta om man tittar på de apokalyptiska (och bisarra) rubriker av typen ”Akademien, en ruin i fritt fall!”, som man kunnat läsa under de senaste dagarna.

Vad hela historien handlar om är givetvis turerna kring den så kallade ”Kulturmannen” eller ”Kulturprofilen, som han kommit att heta. Det handlar om en man – Jean-Claude Arnault – som är gift med akademiledamoten Katarina Frostensson, som är god vän med flera ledamöter och som har anklagats för att ha utnyttjat kvinnor sexuellt, liksom för att ha bedrivit ekonomiska oegentligheter och. inte minst, för att ha läckt – och möjligen slagit mynt av – sina kunskaper om kommande nobelpristagare som han enligt misstankar fått via sin hustru.

Av detta skäl hölls i torsdags en omröstning om att utesluta ledamoten på stol nummer 18, Katarina Frostensson. Enligt Akademiens stagar är det inte så lätt att avsätta en ledamot. Ledamöterna sitter på livstid och kan endas avlägsnas från sina poster om de bryter mot den enda paragraf i stadgarna som kan komma i fråga i detta fall, nämligen XIX. §, där det står ”Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten.”

Om en sådan omröstning företas är ävenledes stadgarna mycket tydliga om hur det hela skall gå till. Minst tolv ledamöter måste vara närvarande och man måste ha en kvalificerad majoritet om två tredjedelar för att kunna ”avstola” någon. Vid omröstningen används en urna i vilken ledamöterna anonymt stoppar ned antingen en svart eller en vit kula. Den svarta representerar uteslutning och den vita innebär att den omtvistade personen frikänns.

Akademien behöver alltså inte vara fulltalig – hade de varit det hade det behövts hela tolv svarta kulor i urnan för att Frostensson hade varit tvungen att lämna Akademien. Men som vi vet deltar inte längre Lotta Lotass eller Kerstin Ekman i Akademiens arbete. Inte heller Frostensson själv var på plats. Hon befinner sig med sin make i Frankrike sedan skandalen briserade.

Femton ledamöter var alltså tillstädes för att avgöra sin kollegas framtid – och av dessa måste alltså tio stycken ha lagt ned sina svarta kulor i urnan för att stol 18 skulle bli vakant. Uppenbarligen fick man inte ihop till detta antal. Långt därifrån – enligt ett uttalande som gjordes strax efter voteringen av ledamoten Anders Olsson.

Flera så kallade tunga ledamöter har avgått i kölvattnet av denna omröstning och levererat tämligen hårda ord mot sina kollegor som stoppat ned vita kulor i urnan. Klas Östergren, var först ut och lät meddela att ”obskyra hänsyn satts före stadgarna”, vilket innebär ett svek mot den stadgeenliga uppgiften att företräda snille och smak. I Kjell Espmarks fall lämnade han med orden: ”Integriteten är Svenska Akademiens själva livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet – då kan jag inte längre delta i arbetet.” Historikern Peter Englund, den tidigare ständige sekreteraren, uttryckte sig på ett liknande sätt och menade att det tagits för stor hänsyn till enskilda, och alltför liten till stadgarna, samt att beslut har fattats som han varken tror på eller kan försvara.

Den punkt i stadgarna som de avhoppade refererar till är alltså den ovan citerade nummer XIX, om att någon gjort något som går emot ”heder och ära”. Men vad innebär detta i praktiken? Det har knappast att göra med Jean-Claude Arnaults eventuella sexeskapader. Det var inte han som var det direkta föremålet för omröstningen. Inte heller kan det ha handlat om den vänskap vissa ledamöter, utöver hustrun, har underhållit med nämnde Arnault i olika grader av intimitet. Detta kan måhända tyda på bristande omdöme hos dessa ledamöter, men det var ju inte de som var föremål för voteringen och Gustav III:s stadgar har heller ingen klausul om ledamöternas omdömesförmåga.

Vad det handlar om är givetvis pengar. Den enda gång som en ledamot har tvingats lämna sin stol, var 1881 då Henning Hamilton fick lämna stol 9 efter att ha begått ekonomiska oegentligheter och samma sak är det fråga om här. I fallet Frostensson har det handlat om två saker. Den första är att hon själv satt i styrelsen för sin makes bolag. Detta bolag har fått bidrag från Akademien för att bedriva kulturell verksamhet i lokaler på Sigtunagatan. Hon har alltså varit med om att dela ut pengar till sig själv. Det har inte handlat om några jättebelopp, men det är givetvis mot gängse principer.

Ovanstående kan dock betraktas som en mindre allvarlig förseelse – kanske – i jämförelse med den andra punkten. Vad det handlar om här har att göra med att Frostensson kanske har läckt uppgifter om exempelvis kommande Nobelpristagare till sin man, som måhända har använt denna information för att berika sig själv genom att exempelvis satsa pengar på olika vadslagningsbyråer. Om detta skulle ha varit fallet handlar det faktiskt om ett flagrant brott mot stadgarnas tal om heder och ära, vilket borde resultera i uteslutning. Vid omröstningen lyckades dock inte de ledamöter som förordade förvandlandet av stol nummer 18 till en veritabel katapultstol samla det erforderliga antalet stämmor om tio stycken, vilket i sin tur ledde till avhoppen. Frågan är givetvis vad som nu kommer att hända?

Svenska Akademien har av hävd en enorm prestige och en närmast unik ställning i det svenska kulturlivet. Genom sin konstruktion som kunglig akademi är den på det rättsliga planet helt fristående med mycket stora ekonomiska resurser. Den största tillgången som Akademien har är dock inte pekuniär utan den immateriella storhet som ligger i dess goda anseende och trovärdighet, och som byggts upp under århundraden.

Jag håller med den anonyma ledaren i Borås Tidning som hävdar att Sverige skulle bli kulturellt mer andefattigt om denna ärevördiga gamla institution skulle falla för de krav som just nu riktas om att låta ”modernisera” den och få den att inlemmas i det övriga kulturlivets likriktade organisationsstruktur:

”Autonomin, bristen på insyn och de ålderdomliga traditionerna är därvidlag inte Akademiens svaghet, utan dess styrka. Den Svenska Akademien ska fortsatt stå fri från såväl politisk påverkan som marknadens trender. Det handlar varken om en statlig myndighet eller ett aktiebolag, och krav på öppenhet och demokratisk kontroll är därför malplacerade. Nu måste Akademien återskapa förtroendet hos allmänheten. Det görs genom att uppvisa ryggrad, civilkurage och ämbetsmannaheder – och genom att följa stadgarna.”

Detta är definitivt något som ledamöterna bör ta fasta på – nu och i framtiden.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se