Svenska akademiens kris handlar om mer än en knytblus

  • Söndag 15 apr 2018 2018-04-15
E-post 1363

Under slutet av 40-talet och början av 50-talet publicerade den amerikanske science fictionförfattaren Isaac Asimov sin berömda Stiftelsetrilogi (”Foundation”, ”Foundation and Empire” och ”The Second Foundation”). Med detta verk kan man säga att grunden lades för den moderna science fictionlitteraturen, samtidigt som en måttstock ställdes upp mot vilken all senare tids litteratur i denna genre mäts.

Asimov lyckades så väl med sitt verk, att det – kanske med undantag för Robert Heinleins arbeten – kommit att stå oöverträffat i över 60 år. Asimovs Stiftelsetrilogi intar på något vis en liknande position som JRR Tolkiens böcker gör inom fantasylitteraturen: ett födelseögonblick för en hel genre, en måttstock för alla i genren verksamma författare och samtidigt ett verk som svårligen låter sig överträffas trots idoga försök.

Vad handlar då denna Stiftelsetrilogi om? Jo, följande (och den som läst Gibbons ”Det romerska rikets uppgång och fall”, från 1776, känner säkert igen sig): Det galaktiska imperiet, som omfattar stora delar av Vintergatan, tycks befinna sig på höjden av sin makt, men detta är bara på ytan. Väldets fundament är i själva verket utsatt för kraftig röta. Kulturen har gått i stå, teknologin utvecklas inte längre med samma hastighet, ekonomin stagnerar, likgiltigheten inför det politiska livet breder ut sig, lagar och regler som till en början instiftades till människornas skydd och gagn har börjat bli sitt eget ändamål och expanderar kraftigt, samtidigt som de allt mer fjättrar medborgarna i ett handlingsförlamande nät.

In på banan träder nu vetenskapsmannen Hari Seldon. Han har utvecklat en helt ny vetenskaplig disciplin, den så kallade ”psykohistorien”, som handlar om att integrera förståelsen av yttre politiska skeenden och ett inre kulturellt liv. Psykohistorien rymmer möjligheten att kvantifiera historisk utveckling och förutsäger att det galaktiska imperiet står inför ett fall ned i barbari och kaos som kommer att vara i 30.000 år och måhända leda till civilisationens totala undergång. Hari Seldon kan dock genom sin vetenskap formulera en plan för att förkorta denna katastrofala era till blott 1.000 år. För att göra detta grundar han en stiftelse vars uppgift det är att upprätta en Encyclopedia Galactica där allt mänskligt vetande skall samlas i hemlighet.

Ett antal stadgar för denna stiftelse instiftas som måste följas för att civilisationen skall kunna återupprättas med full kraft 1.000 år framåt i tiden. Psykohistorien förutspår också ett antal kritiska ögonblick under denna tid då Stiftelsens existens själv är i fara. Det handlar både om politiska och intellektuella skeenden, som går under beteckningen ”Seldonkriser”. Här måste Stiftelsen vara sina stadgar trogen för att kunna gå vidare mot sitt mål, samtidigt som lösningen på Seldonkriserna, som ofta inbegriper hemliga politiska, vetenskapliga, kulturella eller militära åtgärder från Stiftelsens sida, påskyndar den historiska utvecklingen fram till det att civilisationen skall kunna återupprättas.

 Jag skulle vilja se den kris som just nu utspelas i samband med den Svenska akademien som ett slags Seldonkris. I Asimovs Stiftelsetrilogi tror sig ofta romanens aktörer och offentlighet vara inbegripna i – eller observatörer av – en viss konflikt med vissa givna regler och mål, när det i själva verket handlar om ett helt annat spel, som syftar till att lösa Seldonkriserna. Samma mönster kan man se här. Många tror att det handlar om en strid mellan manligt och kvinnligt, mellan förstockad traditionalism och välbehövlig förnyelse. Mellan ekonomiska sexmissbrukande förskingrare och de som vill röja upp i Augiasstallet. Men det handlar inte om detta. Det handlar om något helt annat.

I sitt pressmeddelande till TT lät den just avsatta ständiga sekreteraren Sara Danius göra veterligt att hon ”tackade ja till att arbeta som ständig sekreterare därför att (hon) uppfattade ett stöd för ambitionen att varsamt men målmedvetet modernisera Akademien”. Vad denna ”varsamma” modernisering handlade om var inget annat än att stöpa om hela den ärevördiga institutionen till ytterligare en politiserad och värdegrundstillbedjande kulturorganisation, där det viktiga inte var att värna om den svenska litteraturens kvalitet, utan om att ”räkna pinnar”, som det heter bland konsulenterna på Svenska Filminstitutet, när man skall bestämma om produktionsstöd: ”Hur många kvinnor är med?”, ”Finns det någon svart man som är sympatisk?”, ”Ni kan inte ha en muslim som säljer knark i Rinkeby, han måste vara polis!”, ”Har ni inte skrivit in någon HBTQ:are i manus än?”, ”Skurken kan inte komma ur arbetarklassen, han måste vara direktör – och vit!”, etc. Det handlade, med andra ord om att öppna upp den Svenska Akademien för politisk aktivism, vilket är mer än tydligt i Danius avskedstelegram.

Hade ingenting hänt, så hade detta undergrävande arbete på att likrikta Svenska akademien kunnat fortsätta i det tysta – men som en blixt från klar himmel kom Seldonkrisen: MeToo! Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, var under hösten förtvivlad över att de flesta yrkesrelaterade MeToo-upprop publicerades av den värsta konkurrenten i Stockholm, Svenska Dagbladet. När man så hade möjlighet att låta Matilda Gustavsson publicera en artikel om eventuella sexövergrepp relaterade till en viss Jean-Claude Arnault, ”kulturprofil” och gift med en av Akademiens ledamöter, poeten Katarina Frostenson, tyckte man att man hade hämtat in konkurrentens försprång.

Nu plötsligt blev det bråttom. Fler eventuella oegentligheter kunde uppdagas, denna gång av ekonomisk art och knutna till Frostensons stol nummer 18. En advokatutredning drog i gång på ständige sekreterarens initiativ, och när den överlämnades till Akademien i förra veckan bestämdes om en omröstning gällande uteslutning av Frostenson. Gruppen kring Danius förlorade denna och tre ledamöter lämnade Akademiens ”arbetsgemenskap”. Nästa vecka hölls en ny omröstning, denna gång om förtroendet för Danius som ständig sekreterare. Detta befanns icke längre vara förhanden och hon kunde entledigas från sin post. Hon bestämde i denna veva att även hon lämnade Akademiens arbetsgemenskap.

Med detta avlägsnades, för tillfället i varje fall, ett allvarligt hot mot svenskt kulturliv; och vi kan paradoxalt nog tacka MeToo rörelsen och den hysteri kring frågan som uppbådades av Björn Wiman och Dagens Nyheter. Utan detta hade Danius kunnat sitta kvar i orubbat bo och fortsätta sitt undergrävande arbete. Man kan notera att inte heller Danius hade några som helst problem att attestera utbetalningar till Jean-Claude Arnaults kulturklubb på Sigtunagatan; inte heller hade hon något att erinra mot hans eventuella sexuella eskapader innan det skrevs om det i Dagens Nyheter.

Nu råkar det vara så att Katarina Frostenson är Sveriges främsta diktare. Hon står helt fri från politiserande hänsyn, men i intensiv förbindelse med hela den västerländska lyriska traditionen från Pindaros och Sapfo och framåt. Kombinationen av estetisk kvalitet och frånvaro av politiska hang-ups gjorde att hon 1992 kunde väljas in som den yngsta ledamoten i Akademiens historia och segla förbi giganter som Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson. Sedermera kom även Birgitta Trotzig och Lotta Lotass att väljas in – kvinnliga poeter som verkar i samma estetiska tradition som Frostenson. Samma opolitiserade förhållningssätt till konst och vetenskap kan också spåra mycket tydligt hos Horace Engdahl, Anders Olsson, Kristina Lugn och Jayne Svenungsson, liksom hos språkmännen i Akademien.

Sara Danius representerar en annan hållning. Tillsammans med sin dåvarande man, Stefan Jonsson, var hon den som först introducerade identitetspolitik och postkolonialism i det svenska kultur- och universitetslivet under tidigt 90-tal. Vad det handlade om då var något som sågs som en harmlös tillämpning av denna nya filosofi som ett slags litteraturanalys. Men precis som Fenrisulven skulle denna valp växa till förfärande storlek. Idag är den ett veritabelt monstrum, som sträcker sina in sina tentakler överallt. Följande citat ur TT-telegrammet pekar i den riktningen:

“Svenska Akademien bör dessutom vara en kraft som tydligt verkar mot otidsenliga maktförhållanden eller kvinnoförnedrande uttryck. På liknande sätt måste det också vara Akademiens uppgift att ge större synlighet åt den litteratur som skrivs av kvinnliga författare och på det sättet spegla den betydelse denna litteratur har, och alltid har haft, hos svenska folket.

Samma sak gäller Nobelpriset i litteratur.”

Det handlar här om två sätt att betrakta konsten i allmänhet och litteraturen i synnerhet: har den sitt värde i och genom sig själv? Är den som Kant skulle ha sagt autonom och herre i eget hus och enbart en fråga om kvalitet; eller är den som kulturmarxister av diverse schatteringar anser, egentligen beroende av något annat: det vill säga hur väl den anpassar sig till tidens politiska strömningar; huruvida den säger rätt saker; om den kan användas som illustration för att befästa diverse politiska teser, om den kan infogas i en värdegrund. Detta senare var, enligt min mening, Sara Danius yttersta syfte med sin ”varsamma” modernisering, vilket även framgår av hennes avskedsdeklaration till TT: en politisk styrning av konsten och ett förintande av Svenska Akademien i sin historiska roll.

Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kan vara emot det som Jean-Claude Arnault anklagas för och samtidigt anse att Sara Danius inte borde vara Akademiens ständiga sekreterare. Man kan anse, vilket jag tycker är det rimliga, att utfallet av Akademiens sammanträde i torsdags, det vill säga att Danius avlägsnas från sin post och att Frostenson lämnar arbetsgemenskapen var det bästa utfallet. Personligen hoppas jag emellertid också att båda kan komma tillbaka. Danius är en intelligent och viktig röst i svenskt kulturliv; hennes position bör också vara representerad, men med begränsad möjlighet att bestämma policy och Katarina Frostenson – hon är ovedersägligen vårt lands främsta diktare.

Det viktiga är emellertid, som jag ser det, att Svenska Akademien nu kan bibehålla sin status som en fri inrättning, utanför politikens och näringslivets kontroll, och med rikliga egna medel och med minimal manipulering av dess höge grundares stadgar. Man behöver inte anse att de för tillfället ingående ledamöterna är några föredömen just i detta läge – men för det svenska kulturlivets skull är det av yttersta vikt att just institutionens status kan bevaras. Precis som Hari Seldons Stiftelse handlar det inte om att anpassa organisationen till vad tiden just nu anser kräva utifrån grumliga och – faktiskt – rent dekadenta skäl. Vi måste ha siktet inställt på 1.000 år – och då handlar det inte om enskilda ledamöter, för de kommer och går, då handlar det om institutionen som sådan. Det är detta vi måste beakta, vare sig vi bär knytblusar eller icke.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se