Symbolaktivismen – Där man bränner böcker bränner man till slut människor

  • Fredag 20 Apr 2018 2018-04-20
E-post 2133

Symbolaktivismen har blivit en del av det politiska samtalet. Under gårdagen samlades ett tusental personer enligt polisen på Stortorget i Gamla Stan i Stockholm iförda knytblusar för att manifestera sitt stöd till Sara Danius under Cissi Wallins ledning. Cissi Wallin blev känd för att bli den första kvinna som rapporterat om sexuella övergrepp inom media, den som kom att gå först i den svenska #metoo – rörelsen. Men denna aktivism har en baksida. Och även, när vi granskar den, oklara grunder och krafter.

I söndags anordnades ett bokbål på Öland där Svenska Akademiens ordböcker gick upp i rök. Initiativtagaren motiverar handlingen med att han vill visa sitt stöd för Sara Danius som nyligen lämnat posten som kulturinstitutionens ständiga sekreterare. På Facebook bjöd Christian Cederroth in andra att möta upp honom vid Segerstads fyr i helgen på en gravöl för att sedan bränna sina exemplar av Svenska Akademiens ordlista, något Ölandsbladet var först att uppmärksamma. Enligt uppgift firades bokbålet sedan med champagne.

Andra symbolaktivistska kampanjer i närtid har varit dels Hijab-uppropet, dels fackförbundet Byggnads styrelse där samtliga styrelseledamöter poserade på en bild iförda någon form av rosa stickad huvudbonad som enligt dem själva skulle symbolisera en kvinnas underliv. 

Symbolaktivism är ett farligt fenomen. Det uppstår ofta ur tomma intet och kan få en förödande kraft. Inte sällan är den utlösande faktorn inte heller källkontrollerad i någon egentlig mening. Hijabuppropet, som blev en effekt av en misstänkt eller påstådd misshandel av en kvinna i Farsta för att hon bar hijab kunde aldrig styrkas i någon mening. Under polisundersökningen kunde ingen annan DNA än kvinnans eget återfinnas varför ett brott aldrig kunde styrkas.  På samma sätt saknar både knytblusuppropet och bokbålet på Öland ett fäste i ett verkligt händelseförlopp.

I Sara Danius senaste bok, utgiven 2014, tackar hon särskilt för det stöd hon fått från ”Kulturprofilen” i sitt förord. Danius invaldes 2013 som ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 7 och sannolikheten att Danius varit omedveten vid tillfället om ”Kulturprofilens” personliga preferenser och relationer till kvinnor kan inte ha varit okänd för henne. 

Även jag nåddes på 1980-talet av uppgifter från främst kulturellt intresserade jämnåriga (jag är årsbarn med Danius) att det fanns en fransman som hängde i kulturkretsar som hade svårt med gränsdragningen i relation till kvinnor. Särskilt kvinnor som gick på konstvernissager med sina pojkvänner. Det är orimligt att anta att Danius först som ständig sekreterare nåddes av dessa uppgifter som florerade även långt utanför Stockholms Kulturliv sedan mer än 30 år. Med det särsklda tack till Kulturprofilen, och en del av Stockholms och Sveriges kulturelit är det helt orimligt att hon varit ovetande. Ledarsidorna.se har tidigare redogjort för det händelseförlopp som mer och mer träder fram som det mest sannolika. Att Danius, i sin iver att stöpa om Svenska Akademien till en mer politiskt aktivistisk institution själv kommit att medvetet utnyttja kraften i #metoo för att styra Akademien i sin riktning. 

Danius kan bäst klassificeras som ”kulturvänster” och doktorerade vid Duke University med en av USA:s mest kända marxister som handledare, Fredric Jameson, en postmodern marxist. Det var ur den postmoderna marxismen som begrepp som vi idag känner som intersektionalitet bottnar och som även präglar den svenska genus-debatten. Danius avlade vid Nottinghams universitet en Master of Arts-examen i kritisk teori med en uppsats om den marxistiske teoretikern Fredric Jamesons tolkningsteori. Hon följde upp uppsatsen med en essä på svenska om Jameson, “En amerikansk marxist” (1989) Hon fortsatte sitt samarbete med Jameson när hon började forska 1990 vid Duke University i North Carolina och fick då Jameson som handledare.

Konflikten inom Svenska Akademien handlar inte om en fransmans kladdiga uppträdande, den handlar om något annat i grunden. Men fransmannens kladdiga beteende provocerade fram en symbolaktivism som till slut tog steget till bokbål. Om inte bokbål, så bokbränning vilket har en symbolisk betydelse. Endast i åsiktsdiktaturer bränns böcker. 

Bokbål är en ceremoni, som den som Christian Cederroth genomförde och ramade in med öl och champagne,  där man med hjälp av eld förstör böcker. Ofta på grund av moraliska, politiska eller religiösa skäl. Bokbålen är den yttersta symbolen för åsiktslikritning samt begränsad tryckfrihet och yttrandefrihet.

Heinrich Heine (1797-1856) skrev att “där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. 

Valåret 2018 har inletts med symbolaktivism. Vi har rört oss från hijabupprop via rosa tehuvar föreställande kvinnors underliv som huvudbonad (snäll omskrivning) till bokbål. Ingen partiledare har i någon egentlig mening satt stopp och försökt föra tillbaka politiken till ett samtal istället för symbolaktivism. Den symbolaktivism vi sett så här långt har visat sig ha svag förankring i de verkliga sakfrågorna aktivisterna vill mena. Hijabuppropet bottnade i en händelse som inte kan styrkas ha ägt rum. Bokbålet på Öland startade i en händelsekedja där Danius i allra högsta grad varit en aktör men som använt sig av sitt kön för att dölja en djupare konflikt och agenda.

Bokbåls- och knyblusaktivisterna blev Danius verktyg. Omedvetna om att de är verktyg i ett kulturpolitiskt spel. Lika omedvetna var hijabaktivisterna om hur deras engagemang tvärtom hjälpte de krafter som vill föra in sharia i svenska utanförskapsområden. Områden som bland annat sidoorganisationer till Muslimska Brödraskapet gärna vill enklavisera. Rashid Musa, ordförande för SUM, menar på fullt allvar i samtal inom Antirasistakademin att Sverige idag kolonialiserar förorten. Orten. Hans domäner.

Ett annat exempel på hur denna form av pöbelaktivism yttrar sig och smittar av sig verbalt är Expressens ledarredaktör Ida Ölmedal för in GP:s Jenny Sonessons och SvD:s Ivar Arpis ”ariska utseenden” in i den politiska debatten. Eller hur kristdemokraten och chefredaktören för ”Makthavare” Jesscia Schedvin vill utestänga personer med vissa politiska sympatier från läraryrket. Parallellerna med bland annat Polen som under kommunisttiden förbjöd judar att vara verksamma som lärare är uppenbar med Schedvins retorik. Rädslan för att åsikter och religiös övertygelse skall ”smitta” omgivningen anges som skäl.

Schedvin gjorde sig även känd under Almedalsveckan 2017 när hon varnade på Twitter sina följare för att röra sig i närheten av Medborgerlig Samlings tält. Av i grunden samma skäl. Att om du fångades på bild, även om du bara passerade, skulle slutsatsen kunna bli att du hyste fel åsikt. Bokbål, användandet av ariska attribut i retoriken, kartläggning av åsikter på lös och oklar grund samt viljan att införa yrkesförbud för vissa pekar ut färden mot valdagen. Ölmedals och Schedvins agerande är samma andas barn som symbolaktivistens.

Ansvaret för att symbolaktivismen växer vilar på tre personers axlar nu. Stefan Löfven som statsminister, som tvärtom med sin tystnad tycks uppmuntra sina ministrar att fortsätta med sin aktivism, samt de två oppositionsledarna Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson som lika tyst står vid sidan och ser på. Ingen av dessa tre blockledare i svensk politik kliver fram och försöker få det pöbelbeteende som aktivisterna vill uppnå att stanna upp och tänka efter. Tvärtom. De står tysta bredvid.

Ingen av de som gör anspråk på makten efter valet 2018 tycks inse att “där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. 

Eller så inser de det. Men står ändock tysta bredvid.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se