Extremismens yttersta konsekvenser

Dorpec. Foto: Eget
  • Onsdag 23 Maj 2018 2018-05-23
E-post 1813

Jag har sett terrorismens konsekvenser. Jag har sett vad fanatismen och fascismen gör med människor. Både som barn och som vuxen har jag på nära håll upplevt extremism. När jag var tolv år flydde jag ensam från ett Turkiet där fascistiska och nationalistiska milisgrupper härjade urskillningslöst. En pojke som bodde granne med mig, bara ett år äldre, blev tagen och slängd levande i en skördetröska. Ni kan ju tänka er. Att det inte blev jag var bara en slump. Enda anledningen var att han som jag var kurd.

Som vuxen har jag under två år arbetat som sjukvårdare i norra Syrien och sett hur den så kallade Islamiska Staten begått brutala dåd som knappt går att föreställa sig.

Jag såg hur de hade våldtagit och stympat både kvinnor, män och barn. Anledningen var att de var kvinnor, inte trodde på rätt gud på rätt sätt, var homosexuella, icke-troende eller av någon annan anledning inte passade in i deras förvridna världsbild. Jag har bänt bort en liten flicka som kramade om sin mammas döda kropp så hårt att det krävdes två vuxna personer för att få loss henne. Flickans ångest och rädsla pumpade ut så mycket adrenalin i kroppen att hennes grepp runt sin döda mamma var hårt som stål. Flickan hade sett när drogade IS-terrorister dödade hennes föräldrar medan hon själv gömde sig under ett bord. Det är bara en av många saker jag sett. Jag kan berätta detaljerat i timmar om det lidande jag sett orsakat av fanatisk islamism.

I en intervju nyligen med anledning av min bok Kobanesyndromet kallade jag IS-terroristerna för slödder och lägre stående än djur. Gick jag för långt? Uttryckte jag mig för hårt? Ja, kanske. Men jag är förbannad, riktigt jävla arg. Vi måste ta detta på allvar. Om man sett och upplevt det jag gjort och inte blir arg, vad ska man då bli arg över? 

Jag var i Syrien från det att IS stod på höjden av sin makt på marken fram tills att styrkor från SDF stod utanför deras så kallade huvudstad al Raqqah. Jag har vårdat IS-medlemmar på sjukhus, jag har sett dem i ögonen, pratat med dem om vilka de är, varifrån de kommer, om deras position i IS. En fullfjädrad IS-terrorist är enligt mig väldigt svår att rehabilitera, det kräver att vi tar dessa problem på allvar, sätter in resurser och vågar prata om det. Oavsett var i världen dessa radikaliserade personer befinner sig utgör de en stor fara för sin omgivning. De är som tickande bomber som kan explodera när som helst. De absolut värsta och mest brutala IS-terroristerna är ofta från Europa eller andra västländer.

Jag har sett och pratat med deras offer och jag har också träffat två svenska terrorister från Örebro mitt på ett blodigt slagfält i en by i norra Syrien. Och det är nog ingen slump att de kurdiska styrkorna bara nu i dagarna grep en väldigt högt uppsatt person som sades vara IS nya talesman, han är enligt rapporter från USA med en grekisk förälder. 

Problemen med islamistisk extremism är långt ifrån över. Det har alltmer flyttat hit när slaget på marken i Syrien och Irak förloras. En tydlig illustration av detta: jag var nyss hemkommen från Syrien och hade inte hunnit vara i Sverige länge när jag satt vid Hötorget och fikade med min bror när telefonen plötsligt började plinga konstant med förvirrade och panikartade sms. Bara några kvarter därifrån jag satt hade en person kört med en kapad lastbil genom Drottninggatan i syfte att skada och döda så många svenskar som möjligt.  

Extremismen växer i vårt land med stöd av andra stater som finansierar moskéer, religiösa friskolor och andra organisationer med en extrem tolkning av Islam. Erdogans regim i Turkiet och länder som Saudiarabien finansierar extremism och det påverkar vårt samhälle. Nyligen kunde man läsa om att elever i skolan blir retade för att de äter griskött. En fascistisk sångare från Turkiet som hyllar samma krafter och organisationer som jag flydde ifrån som barn uppträdde nyligen i en skola i Stockholm. För ett par månader sedan var det en manifestation i Malmö där det bara syntes svarta och gröna flaggor med arabiska texter på och en av deras ledare sa: ”vi är inte här för att integreras, vi är här för att dominera”, liknande scener utspelade sig för en vecka sedan i Köpenhamn. Det pågår en aktiv rekrytering till en mycket extrem och intolerant tolkning av islam i Sverige, som verkligen inte representerar vanliga muslimers. I förra veckan greps också en svensk-syrisk man som stod i centrum för en liga som misstänks syssla med terrorfinansiering med bas i Finspång. Det är allvarligt. 

Det sitter just nu nästan femtio svenska IS-terrorister i fångenskap hos kurdiska YPG/J i norra Syrien. Kanske det allra värsta, något som jag själv är vittne till, är att många av dem som lyckades fly från striderna in i Turkiet nu har omorganiserats och skickats till Europa som sovande celler. Flera gånger har jag suttit med under förhör med tillfångatagna IS och hört när de har berättat om detta. Vi måste ta det på allvar.

Jag förstår att det finns orsaker till att folk dras med i extremism, att ett samhälle kan var bättre eller sämre på att ta hand om sina medborgare. Extremisterna rekryterar dem som står utanför, som inte har arbete, som kanske har en kriminell belastning eller missbruk, de erbjuder dem ett sammanhang och lite pengar på fickan, och så skapar de effektiva verktyg för hjärntvättning. Det är oroväckande. Att förstå orsaker och att acceptera är inte samma sak. Kring vissa saker måste man sätta ner foten, man måste få bli förbannad. När det gäller att vilja döda och förtrycka andra människor bara för att de inte tror eller tycker som du, för att de har en annan sexuell läggning eller har fel kön. Det finns lägen när orsaken bakom inte spelar någon roll, när terroristens personliga snyfthistoria inte har betydelse, när det faktiskt handlar om att försvara mänskligheten. Det finns lägen där vi alla, oavsett, måste stå upp för och ta ansvar för varandras rätt att existera, för alla kvinnors rätt att vara fria, även i förorterna. Man kan vända och vrida på allt vilket ofta är både bra och nödvändigt, men att förespråka förtryck och mord är aldrig försvarbart. Punkt slut. 

När jag kom till Sverige som trettonåring hörde jag ganska tidigt Cornelis Vreeswijks låtar, och en rad jag kommer att tänka på i en av hans sånger är ”samma fascister här som där” – så är det.

Idag kanske det är extrema islamister, imorgon nazister eller något annat. Det är samma skit. Det som gör just den extrema islamismen så farlig nu är att den stöttas av stater och fylls på med människor som bär på trauman och har erfarenhet av krig och terrordåd, och att de som försöker prata om det ofta anklagas för att gå rasisters ärenden – då är det riktigt farligt. Det spelar ingen roll vilka kläder förtrycket har på sig för tillfället eller vilka ursäkter det gör. Ett träd är ett träd. Det finns en gräns för friheten, när en grupp använder sin frihet för att kränka andras. Jag liksom många andra flydde hit för att leva i frihet. Den friheten måste vi alla stå upp för.

Ibland har vi inte tid att vänta på att hitta rätt benämning eller ord av rädsla för att inte såra någon. Den sjuåriga flickan som klamrade sig fast vid sin mördade mors nedblodade kropp, hon heter Silan. Hennes trauma gjorde att hon slutade prata, hon bara satt där och stirrade framför sig. Det gick flera månader innan hon sa sitt första ord efter det som hade hänt. Fortfarande blir hon stel av ångest när hon ser andra familjer. Jag kommer aldrig att glömma när jag höll om hennes krampande kropp, mötte hennes skräckslagna blick, jag kände hur hennes ångest gick som vibrationer vidare in i min kropp. Det är för evigt fastetsat i mitt minne. Silan och hennes föräldrar var garanterat oskyldiga.

Jag skiter i om den som gjorde det mot henne var en arbetslös stackare från något utanförskapsområde som hade hittat hatet i någon statligt finansierat extremistprojekt. Den jäveln gick över flera gränser.

När jag läste att SÄPO först för några månader sedan skulle börja prata med dem som återvänt från Syrien blir man rädd. Hur naiva är vi egentligen?

Vi lever i ett fritt land, alla ska kunna utöva sin religion på ett bra och fritt sätt, det ska självklart finnas både moskéer och kyrkor. Det ska råda religionsfrihet. Men extremism det är något annat. Det är val i år, vi måste kunna prata om dessa saker och se dem för vad det är. Det chockar mig att se hur våra partier hanterar detta. Kanske är det av rädsla att förlora väljare? Vi måste se extremisterna för det hot de är, sluta finansiera hat, förbjud religiösa friskolor. En annan sak är att inse att många av de flyktingar som kommer till Sverige idag bär på trauman och lider av posttraumatisk stress. Det är allvarliga besvär som riskerar att växa i utanförskap och isolering och i slutändan kan det bli oerhört farligt för både dem själva och samhället. 

För allas skull, jag vet vad jag pratar om. Jag har sett extremismens yttersta konsekvens. Det är inget vi vill ha här eller någonstans.

Det jag skriver är väl en självklarhet, eller? 

 

Dorpec Kobane

 

Dorpec Kobane är en svensk-kurdisk fysioterapeut och har tillbringat två år vid fronten i Syrien i kampen mot IS. En full presentation av Dorpec Kobane med hans egna ord finner du här.

Dorpec har skrivit om sina upplevelser i “Kobanesyndromet : Min berättelse från kriget

 

Hjälp Ledarsidorna.se att expandera genom att prenumerera eller 

SWISH: 070-612 53 93
BANK: 4732 00 10832 (Nordea)

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se