Gruppvåldtäkt – en fråga om värderingar

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 12 maj 2018 2018-05-12
E-post 829

I veckan meddelade BRÅ, tämligen oväntat, att de öppnar upp möjligheten för att göra en studie angående relationen mellan kriminalitet och invandring, det vill säga en kartläggning av brottslingarnas födelseland. En sådan studie har inte gjorts sedan 2005 då rapporten ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet” publicerades. Då konstaterades, liksom i tidigare studier, en överrisk för brottslighet bland invandrare. Inte minst när det gäller våldtäkter – här är överrisken så stor som fem gånger att en man med invandrarbakgrund begår en våldtäkt.

Om vi bryter ner gruppen invandrare i olika nationaliteter kan vi konstatera ännu högre överrisk för män från länder som Algeriet, Marocko, Irak, Somalia. Eftersom våldtäkterna ökat kraftigt den senaste tioårsperioden – med 41 procent – har kraven på en ny, uttömmande undersökning angående sexualbrott framförts. Den inte helt ogrundade misstanken är att den stora invandringen av män från länder som tidigare utmärkt sig i våldtäktsstatistiken är en del av förklaringen till de ökade anmälningarna angående våldtäkt.

Jag välkomnar en dylik studie. Vi behöver fakta för att kunna fatta rätt beslut, för att finna fungerande lösningar och strategier för att hejda det accelererande sexuella våldet. Alla är dock inte lika välvilligt inställda som jag. En av dem som kritiserar BRÅ för beslutet – ”populism” – är Aftonbladets ledarskribent, Anders Lindberg. I en diskussion med Jenny Sonesson, ledarskribent på GP, hävdar han att det gemensamma för människor som ägnar sig åt sexualbrottslighet är deras kön: De är män. Utan tvekan är det så att män är extremt kraftigt överrepresenterade vid sexualbrott. Det förekommer att kvinnor anklagas och döms för våldtäkt och andra sexuella övergrepp, men långt ifrån i den omfattning som män. Enligt BRÅ 2017 är 10 procent av dem som misstänks för våldtäkt mot män kvinnor, och blott 1 procent av dem som misstänks för våldtäkt mot kvinnor är kvinnor.

Vad menar de, som i likhet med Lindberg, hävdar att det gemensamma för sexualbrottslingar är att de är män? Är det könet i sig, det vill säga något biologiskt, essentiellt i själva manligheten som är förklaringen till männens överrepresentation vid våldtäkt? Är män slavar under sin biologi och drift? Hur kommer det sig då att inte alla män våldtar? Det är ju, trots allt, en mycket liten andel av den samlade manligheten som våldtar kvinnor. Den förkrossande majoriteten av alla män lyckas ju faktiskt avhålla sig från att våldta, tafsa och begå andra typer av sexuella övergrepp. De flesta män vet var gränsen går för vad som är ett tillåtet och ett förbjudet beteende. Det är här knuten ligger, inte i biologi utan i kultur: Det är individens normer och värderingar, hennes kultur, som vägleder hennes agerande och hjälper henne att sätta gränser för både sig själv och andra.

Det handlar alltså inte om någon sorts biologisk manlighet utan snarast om en kulturell manlighet, alltså föreställningar, värderingar och normer som kan betecknas som manliga. Ett annat ord för detta är patriarkat och patriarkala strukturer. Patriarkala föreställningar utgår ifrån mannens rätt, sätter mannen i centrum och betraktar kvinnan som mindre värd med färre rättigheter. När man talar om ”våldtäktskultur” är det i själva verket patriarkala föreställningar man avser. De som hävdar att könet – det manliga – är den största riskfaktorn för att bli en sexualförbrytare avser alltså med största sannolikhet inte det biologiska könet utan snarast manligt kodade normer och värderingar.

Om man, som Lindberg, hävdar att manlighet är förklaringen till att män våldtar följer logiskt att män med ursprung i kulturer som är mer patriarkalt präglade än vår svenska också har en högre benägenhet att begå sexualbrott. Väldigt många länder i världen är betydligt mer präglade av patriarkala strukturer än Sverige. Det avspeglar sig bland annat i våldtäktslagstiftningen. Vår lagstiftning som fastslår att offrets handlande före övergreppet saknar betydelse för brottsrubriceringen är internationellt sett mycket ovanlig. I ett antal länder, som Turkiet, Syrien, Iran, Irak och en rad latinamerikanska stater kan man räkna med att kvinnans beteende före våldtäkten i hög grad påverkar domstolens inställning till brottsrubricering och eventuell påföljd. En kvinna kan uppfattas som medskyldig om hon på något sätt kan uppfattas ha uppmuntrat mannen före övergreppet, kanske genom sin klädsel, genom en blick. Ett leende kan räcka för att betrakta henne som medskyldig till övergreppet. Så gör nämligen inte ärbara kvinnor och fina flickor. Så gör bara horor – och en hora kan inte bli våldtagen.

I flera patriarkala kulturer i världen betraktas inte våldtäkt primärt som en kränkning av kvinnan, utan, skriver Susan Moller Okin, professor i etik, som en kränkning av familjens heder. Kvinnan har alltså inget värde i sig själv, och för att rädda familjens skadade heder kan hon tvingas gifta sig med den som våldtagit henne. En våldtagen kvinna betraktas nämligen som sekunda vara eftersom hon förlorat det dyrbaraste en kvinna äger, sin oskuld. Ingen man vill gifta sig med en sådan kvinna. Därför kan mannen som våldtagit henne dömas till att ta henne till hustru, allt för att upprätta familjens förlorade heder.

Hina Azam, islamolog vid University of Texas i Austin, skriver i boken Sexual Violation in Islamic Law att mäns sexuella våld mot kvinnor och flickor är ett stort problem i samtida muslimska samhällen: ”The high incidence of male-female sexual violence in Muslim societies appears to be due in large part to sociocultural attitudes and practices that are patriarchal or even misogynic in nature.” Azam knyter alltså sexuellt våld mot kvinnor till just patriarkala och misogyna föreställningar – föreställningar som hon menar präglar muslimska samhällen och som är en konsekvens av islamisk lag, eller sharia.

I veckan publicerade Aftonbladet en granskning av 56 gruppvåldtäkter. Av de 112 pojkar och män som dömdes för våldtäkt i dessa fall var den bedövande majoriteten av utomeuropeiskt ursprung, 82 av dem var födda utanför Europa, 17 var födda här men hade föräldrar födda i andra länder och bara 13 var födda i Sverige av svenska föräldrar. 25 av de dömda var från Afghanistan, 9 från Irak och 7 från Somalia – alltså länder som i mycket hög utsträckning präglas av patriarkala strukturer och klanmentalitet. I sådana samhällen åtnjuter kvinnan ett lågt värde – och den kvinna som inte lyckas försvara sin oskuld är blott värd förakt. Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, kommenterar Aftonbladets granskning: ”Jag ifrågasätter inte att det är en tydlig överrepresentation. Att det finns kulturella skillnader utesluter jag inte. Men hur mycket spelar det in? Det är nog mycket få kulturer som tillåter den typen av beteende”.

Det har Tham naturligtvis rätt i. Få, om ens några, kulturer tillåter våldtäkt. I själva verket är straffet för våldtäkt ofta väldigt högt i dessa länder präglade av patriarkala strukturer. Problemet är bara att beviskraven är mycket höga, så höga att den kvinna som anmäler en våldtäkt riskerar att bli straffad själv. Då och då nås vi av nyheter som blixtbelyser detta: 2008 rapporterade medier om att en trettonårig flicka stenades till döds i Somalia. Aisha Ibrahim Duhulow dömdes till stening efter att ha anmält att hon blivit våldtagen. 2001 dömdes Safiya Husaini till döden genom stening av en sharia-domstol i Nigeria. Hon hade anmält en våldtäkt, men blev själv dömd. Susan Moller Okin skriver att kvinnor som anmäler våldtäkt i Pakistan och delar av Arabvärlden riskerar att dömas för zina, alltså sex utanför äktenskapet, vilket enligt sharia är ett allvarligt brott. En kvinna som döms för zina kan sättas i fängelse eller dömas till spöstraff. I vissa fall drivs den dömda kvinnan till självmord eller mördas av sina släktingar, något som samhället ser mellan fingrarna med. Det handlar ju om att upprätta familjens heder. Och, som jag skrev tidigare, man kan inte våldta en hora – och den kvinna som genom sitt beteende kan uppfattas uppmuntra mannen betraktas i dessa kulturer som en hora.

Christian Diesen, professor i straffrätt, kommenterar också Aftonbladets granskning av gruppvåldtäkter: ”Tröskeln till övergrepp kan vara lägre för en utlandsfödd, ett kvinnoförakt man bär med sig och som stöttas upp i ett kompisgäng som tolkar kvinnor som sexuellt tillgängliga när de rör sig ute”. Här tror jag att nyckeln till förståelsen av till exempel afghaners överrepresentation vid sexualbrott ligger: I kombinationen av en nedvärderande syn på kvinnan och den manliga miljö de befinner sig i på HVB-hem och flyktingförläggningar. De senaste årens stora invandring av framförallt unga män är mycket problematisk. Enkönade miljöer är aldrig bra, och forskning, av bland annat Hans Rosling och Valerie M Hudson, visar att kriminaliteten, inte minst mot kvinnor, ökar när männens antal i förhållande till kvinnor blir större. En oproportionerligt stor andel män skapar alltså problem.

Vi bör alltså tala mer om manligt kodade värderingar, om patriarkala strukturer, och mindre om män i allmänhet. Alla män är inte våldtäktsmän.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se