I krig, kärlek och politik: Moderaterna och svekdebatten

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 19 Maj 2018 2018-05-19
E-post 741

Jag träffar honom – eller henne – flera gånger i veckan. I mataffären, på lunchrestaurangen, i hundrastgården, på krogen och på gatan. Häromkvällen mötte jag honom utanför Riche. Det var en ljummen kväll i Stockholm och han hejdade mig för att tacka för mina texter och mitt engagemang. Han var välklädd, vältalig och välutbildad, egenföretagare med borgerliga värderingar.

Han är, kort sagt, en moderat kärnväljare. Han har, berättar han, röstat M fram till 2014. Då röstade han blankt. I år blir det SD. ”Det hade jag aldrig trott för några år sedan”, säger han och skrattar, men han ser inte glad ut. Han är en av de otaliga arga och besvikna moderater jag ständigt möter. En del av dem biter ihop och väljer att fortsätta att stötta det parti som är deras, i förhoppningen att bidra till att Moderaterna går i den riktning de vill – det vill säga i en moderat riktning, åter blir det parti de identifierar sig med, ett tydligt konservativt alternativ.

Andra gör som mannen jag mötte utanför Riche. ”Det är en ren proteströst”, svarade han när jag frågade om han verkligen trodde att SD är det parti som är mest skickat att styra Sverige. ”MÖK, DÖ, oviljan att samtala med SD, samarbetet med C”, fortsatte han och skakade på huvudet. ”Det är för många svek”. Jag berättade om våra förslag, om den politik Moderaterna går till val på 2018, om bidragstak, effektivare återvändande, strängare straff, språkkrav, diskussioner om invandringens volym, om uppvärderingen av svenskt medborgarskap och så vidare. ”Det låter bra”, sade han. ”Utmärkta förslag. Men jag kan inte rösta M. Det är omöjligt”. Det var tydligt att hans besvikelse över Moderaternas svek väger tyngre än hans tvivel på Sverigedemokraternas förmåga att regera. ”Om det inte blir en förändring nu så lämnar vi landet”, sade han och berättade att han och hans familj redan förberett en utlandsflytt.

Innan vi skiljs åt frågar jag honom om det finns någonting som skulle kunna få honom att återigen lägga sin röst på Moderaterna. Först skakar han på huvudet. Sen säger han att han vill ha en ursäkt. ”Om partiet tydligt visar att de förstår att de fört en felaktig politik och fattat beslut som varit destruktiva för landet och folket. Om de visade insikt och bad om ursäkt”, säger han och sen tar vi varandra i hand innan vi fortsätter på olika håll i den ljumma Stockholmskvällen. Jag promenerar mot hotellet och tänker att politik, det är som med alla andra relationer. Det tar tid att bygga upp förtroende och tillit – men det går mycket fort att rasera. Ett svek, en lögn, ett misstag, och tilliten är borta.

Jag kan inte släppa tanken på den besvikne Moderaten jag mötte utanför Riche, så morgonen därpå beskrev jag mitt möte med honom i en text på Facebook. Kommentarerna rasade in, från partivänner som liksom jag möter besvikna före detta moderater och från besvikna före detta moderater. Mina partivänner som knackar dörr, kampanjar, som är välkända moderata ansikten i sina kommuner känner igen mannen jag mötte utanför Riche. De för samma samtal som jag, de berättar om vår politik, de instämmer i att MÖK och DÖ var felaktiga beslut som fått svåra konsekvenser för vårt land. De säger, precis som jag, att det är bättre att stanna, att engagera sig för att föra politiken i den riktning vi vill än att överge. De har, precis som jag, svårt att förklara partiledningens ärligt talat barnsliga hantering av SD och ännu svårare att förklara hur vi ska kunna regera tillsammans med ett parti som för en totalt oansvarig politik, Centerpartiet, en politik som går på tvärs mot det vi moderater säger oss stå för – en reglerade invandring, rättssäkerhet, en verklighetsförankrad och faktabaserad politik med medborgarnas bästa som främsta princip.

De besvikna, före detta moderaterna kommenterar också. En del av dem är rasande och ärligt talat ganska oförskämda. Många är resignerade. Några är sorgsna. De beskriver sin besvikelse över partiets agerande den senaste mandatperioden ungefär som om det är en kärleksrelation som gått i kras. Den man älskade, den man litade på, visade sig vara någon annan. Partiet som man identifierat sig med, kämpat för, försvarat, ja, faktiskt älskat, svek. Många av de besvikna uttrycker att de vill ha en ursäkt. De vill att partiet tar ansvar för de misstag som begåtts och de beslut som fattats som visat sig leda Sverige i en galen riktning, de vill att någon ber om ursäkt för lögnerna och plattityderna. De vill, skulle jag tro, behandlas som vuxna, tänkande människor och vill inte matas med plattityder av typen ”Sverige är ett jättestort land som har plats för alla” eller en banal ”öppna era hjärtan” ideologi. De vill ha en moderat politik som är förnuftig och genomförbar, som bygger på fakta och inte på önsketänkande. Känsloutspelens tid är över. Nu måste förnuftet återbördas till politiken.

Jag är ny i partiet. Jag valde att bli medlem i Moderaterna mitt i ett medlemstapp, vid årsskiftet 2016/2017, innan partiledarbytet. Det kan ju verka mindre strategiskt, att ansluta sig till ett parti som befinner sig i stark motvind. Så tänkte inte jag. Jag läste systematiskt igenom samtliga partiprogram, talade med företrädare för de partier jag fann mest rimliga och fastnade för Moderaterna. Sedan jag blev medlem i Moderaterna har min övertygelse om att den moderata politiken är det som faktiskt kan få Sverige på rätt köl igen bara växt sig starkare. Sverige är i desperat behov av ett regeringsskifte och av en ny politik och jag hoppas innerligt att vi moderater får möjlighet att genomföra vår politik.

Mycket hänger på de arga och besvikna. Kan de förlåta de svek de upplever att de utsatts för? Är det möjligt att återupprätta det sargade förtroendet och den skadade tilliten mellan väljare och parti? Ja, det tror jag: Men då krävs tydlighet. Hur ska vi ha det med Centerpartiet? Och hur länge ska avståndstagandet till SD fortgå? Och, den kanske viktigaste frågan av alla – har partiet lärt sig något av sina misstag? En viktig lärdom att dra av de senaste årens migrations och integrationshaveri är att inte tysta obekväma och ifrågasättande röster. Det fanns en hel del moderater som ifrågasatte både MÖK och DÖ. Det vann de inga positioner i partiet på, då. De borde lyftas fram nu. De har nämligen en trovärdighet i den fråga som engagerar våra väljare allra mest den här valrörelsen, invandringen.

I alla relationer, kärleksförhållanden, vänskapsförhållanden och politiska förekommer svek. Förr eller senare gör någon fel och den andre blir besviken, arg, förorättad. Ibland är sveket så stort att det inte finns någon annan utväg än att bryta. Ofta går en brusten relation att laga – om den som svikit inser sitt misstag, uppriktigt ber om ursäkt och lovar att inte upprepa sitt svek och om den besvikne förmår att svälja sin bitterhet och ilska. Inte sällan kan en relation växa sig ännu starkare efter en sådan återförening. När det finns starka känslor och en stark övertygelse finns det också en möjlighet till återförening och en gemensam framtid.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se