“Ibn Rushd” och arvet från Averroes

Foto från Wikimedia: Freseken "Skolan i Aten" i Vatikanen, Ibn Rushd står avbildad nere till vänster iförd turban.
  • Tisdag 8 maj 2018 2018-05-08
E-post 182

Det kontroversiella studieförbundet Ibn Rushd har fått namn efter den muslimska världens siste store filosof. Vem var då det för en person? Kan hans tänkande utgöra en ledtråd till vad denna organisation har för inre bevekelsegrunder?

Ibn Rushd (”Ibn Ruschd” i äldre svenska texter) eller Averroes – det latiniserade namn under vilket han är mest känd – föddes 1126 i den spanska staden Cordoba, som son till en framstående jurist (”kadi”). Cordoba var under denna tid en av världens främsta kulturella metropoler. Efter politiska förvecklingar kom han dock att tvingas i landsflykt och dog i Marocko 1198. Han hade en mycket bred utbildning för sin tid och verkade i Cordoba både som läkare och filosof och var precis som sin far en lokal kadi i grannstaden Sevilla under många år.

Averroes författade texter i de mest skilda ämnen, men har framför allt gått till eftervärlden som den store kommentatorn till den grekiske filosofen Aristoteles verk. Under den europeiska medeltiden, då hans skrifter översatts till latin var det just som introduktör av den aristoteliska filosofin som han kom att öva inflytande. Han kallas allmänt bara för ”kommentatorn” på de europeiska universiteten under senmedeltid och renässans. Och det är också under detta namn som han gör ett kort gästspel i Dantes ”Divina Commedia”. Huvudpersonen i denna bok stöter där på honom i den krets i helvetet som är ägnad åt hysa ”rättfärdiga hedningar”, där även Platon och Aristoteles, liksom den muslimske härföraren Saladin får framleva sina dagar i väntan på den yttersta domen.

Man kan också notera att de texter vi har av Averroes idag nästan uteslutande härrör från de västerländska översättningar som gjordes av dem till latin. På arabiska finns bara enstaka fragment bevarade. Om kunskapen om många antika filosofer bevarats via översättningar till arabiska, är det på ett närmast ironiskt vis så att kunskapen om Averroes härrör just från kristna skolastikers översättningar som gjorts i Väst. Kunskapen om hans verk gick nästan omedelbart förlorad i den muslimska världen i och med hans död och det är inte förrän på 1900-talet som han återigen blir föremål för intresse.

Som Kurt Aspelin skriver i sin ”Tankens vägar” bestäms Averroes filosofi under 1100-talet av den försvarsposition han tvingas inta mot en mer konservativ och fientlig syn på det sekulära filosofiska tänkandet som börjat breda ut sig. Under ett par hundra år hade den muslimska världen varit ett centrum för lärdom på ett närmast unikt sätt, med framför allt Damaskus och Cordoba som högborgar. Men nu började en mer religiöst influerad kunskapssyn göra sig gällande i kölvattnet av den persiske filosofen Algazels (Al-Ghazali) skrift ”Om filosofins tillintetgörelse” från 1111. Här förklaras det att ett tänkande utanför islam inte har någon plats. Antingen motsäger ett filosofiskt verk koranen och då är den kättersk och bör förstöras eller också säger den samma sak som koranen och då är den överflödig och kan också förstöras.

Algazels inställning vann genklang överallt i den muslimska världen och så också bland teologer och skriftlärda i Spanien. Averroes försökte då försvara filosofins och det sekulära vetandets existensberättigande. Han går i och för sig med på att koranen sanningar inte kan ifrågasättas, men att dess olika utsagor faktiskt kan tolkas på olika sätt. Den kan läsas symboliskt. Koranen är ju skriven för alla människor, för fattiga och rika, för lärda och obildade, för kvinnor och för män. Enkla människor kan endast förstå ett konkret och övertydligt bildspråk och måste på så vis fatta gudomen som ett mänskligt väsen, som det framkommer i koranen. För att göra helvetet begripligt måste det beskrivas i termer av en tortyrkammare med konkreta pinor. På samma sätt förhåller det sig med paradiset som måste beskrivas med konkreta fröjder av typen glädjeflickor och kalkar med vin, för att det skall kunna förstås.

Personer med intellektuell insikt förstår att sådana beskrivningar i koranen inte skall läsas bokstavligt, utan symboliskt med möjlighet för olika typer av interpretation. Det finns nämligen två vägar till sanning. Den ena går genom religionen, såsom den är uppenbarad i koranen och den andra går via förnuftet och den vetenskapliga eller filosofiska spekulationen. Dessa vägar ser olika ut, men kommer likväl att leda fram till samma mål.

Averroes ville försona religionen med det filosofiska tänkandet, men i själva verket kom han att anklagas för att proklamera filosofins överhöghet över tron. Hans kritiker sade att han förvisso kunde erkänna Muhammeds auktoritet och försöka framstå som en god muslim när han deltog i fredagsbönen för att lyssna till det heliga ordet, men att när han sedan skulle tolka detta så gjordes det utifrån ett aristoteliskt tankeschema – och denna kritik kom att dels tvinga Averroes att gå i landsflykt, 1195, samt att göra hans skrifter närmast oberörbara i den muslimska världen efter sin död, ett par år senare.

Averroes filosofi betecknar avslutningen på det självständiga filosofiska skapandet på det arabiska språket. Efter den store kommentatorns död lämnar islams lärde Aristoteles och Platon bakom sig och ägnar sig helt åt sina egna vetenskaper, nämligen korantolkning och studiet av hadither (dvs traditionerna från den muslimska urförsamlingens tid). Av det formella filosofiska arvet behåller man bara den formella logiken, som kunde vara till nytta i diskussionerna om dogmatiska eller juridiska frågor. Den franske filosofen Ernest Renan skrev en gång att efter Averroes bortgång var det ”bara i de kristna länderna som man erinrade sig att islam en gång ägt vetenskapsmän och filosofer.” Tyvärr har detta varit fallet i nästan 900 år.

Arvet från Averoes är väl värt att förvalta, som jag ser det. Frågan är bara om studieförbundet Ibn Rushd är det som är bäst ägnat att göra det.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se