Landet – ett annat Sverige

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 26 Maj 2018 2018-05-26
E-post 756

Hösten 2015 hamnade jag bakom en man med en röd ”Make America Great Again” keps på huvudet i kön på Ica Klockareboden i Borrby. Det gjorde mig först en smula förbryllad. Varför har en man i en by på Österlen i Sverige en Trumpkeps på sig? När jag lyssnade på Donald Trumps segertal föll bitarna på plats. Donald Trump lovade att ”the forgotten men and women of our country shall no more be forgotten”.

Mannen med den röda Trumpkepsen på Ica i Borrby kände sig lika glömd och övergiven som männen och kvinnorna i det amerikanska rostbältet. Vem bryr sig om vad som händer i en liten by på Österlen när värmen gett vika för det ihållande regnandet, när havet en bit bort är isande kallt och grått, när sommargästerna återvänt till storstan och krögarna stängt för säsongen?

Ingen. Den svenska landsbygden är så gott som osynlig i media. Det Sverige som skildras i media tycks bestå av en handfull storstäder samt ett oräkneligt antal förorter och de svenskar som skildras är antingen urban medelklass med pressade ”livspussel”, unga, queera och relationsalternativa eller etnisk underklass boende i utanförskapsområde. Det skrivs böcker och produceras filmer om den urbana medelklassens relationsproblem, om de queeras kamp och om förortskidsens liv. Ytterst sällan skildras svensk landsbygd – om det inte är som fond åt medelklassen som tillfälligt lämnat stadslivet, vill säga. Landsbygdens egen befolkning är sällan huvudpersoner.  När såg du en film om en småföretagarfamilj i Hammenhög senast? Eller läste en bok om en undersköterska i Dalarna? Ändå bor en mycket stor andel av Sveriges befolkning på landsbygden. Enligt tillväxtverket klassas 130 kommuner som landsbygdskommuner, medan 29 definieras som storstadskommuner. 

Enligt en färsk undersökning från DN/Ipsos är klyftan mellan stad och land med avseende på framtidstro stor. I landsbygdskommuner tror bara 35 procent på en god ekonomisk utveckling, att jämföra med 62 procent i storstäder. Bara 3 av 10 i landsbygdskommuner svarar att de upplever att de bor i ett område som politikerna satsar på, mot 5 av 10 i storstaden. 7 av 10 på landsbygden upplever sig alltså övergivna av politiken. Efter att ha bott på den skånska landsbygden, i en mycket liten by på Österlen, förstår jag känslan av att vara övergiven. Sånt som var självklart för mig när jag bodde i stan framstod där som en avlägsen dröm – internet, kommunalt vatten, fungerande kollektivtrafik, barnomsorg, snöröjning, skola och sjukvård på rimligt avstånd. Sånt kan man inte ta för självklart när man bor utanför de större städerna. 

David Ahlin, opinionschef på Ipsos, säger till DN att det här, känslan av att vara bortglömd, får politiska konsekvenser. Han menar att ”växande välståndsklyftor är en viktig faktor bakom många omvälvande förändringar de senaste åren” och nämner Trump och Brexit som exempel på detta. I Sverige, säger Ahlin, är de här motsättningarna en faktor bakom Sverigedemokraternas framgång. Det tror jag är en helt korrekt analys. SD är det politiska parti som bäst har förstått att lyssna på dem som upplever sig vara glömda av det som brukar kallas etablissemanget. Enligt den senaste opinionsundersökningen från DN/Ipsos ligger SD på runt tjugo procent och är därmed Sveriges näst största parti. Var femte svensk sympatiserar således med Sverigedemokraterna.  

Den yrvakna chock som mången opinionsbildare, journalister och politiker ger uttryck för inför SD:s rekordsiffror är ett underbetyg – åt dem. Var har de varit de senaste åren? Inte utanför tullarna i Stockholm verkar det som. Det är inget annat än ett tjänstefel. Både journalister, politiker och opinionsbildare har ett ansvar att ta sig utanför sin egen snäva krets, röra sig utanför sin comfort zone och faktiskt möta människor som inte tycker exakt som de och deras urbana medelklassvänner gör. De har helt enkelt inte skött sina jobb. Jag vill hävda att medias ensidiga fokus på storstaden och dess problem i hög grad har bidragit till den polarisering vi ser i Sverige idag. Sverige är idag ett delat land. Enligt SOM-institutet som mäter svenskars förtroende för samhällsfunktioner varierar tilliten mellan stad och landsbygd stort. Maria Oskarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger att förtroendet är lägre i glesbygd: ”Ju mer glesbygd desto lägre förtroende. Det är ett tämligen kontinuerligt mönster, oavsett vilka institutioner vi frågar om. Det är besvärande att det finns grupper som inte känner sig delaktiga i det politiska samtalet, som bär en känsla av att samhället inte tillvaratar deras intressen.”

Jag kunde inte sluta att tänka på mannen med Trumpkeps i kön på Ica i Borrby. Han fick bli en karaktär i min roman som utspelar sig i just Borrby. Jag ville skriva om en svensk samtid som sällan skildras, om människor som lever sina liv långt borta från storstäderna. Jag ville berätta om ett tillstånd och en plats som existerar parallellt med den urbana medelklassens ängsliga liv i överbelånade bostadsrätter, småstadens villabefolkning och förorternas trångboddhet. Jag ville berätta om något annat och några andra – inte nödvändigtvis för att det är bättre utan för att det finns, också.  Mottagandet av min roman Allt kommer nog att bli bra bekräftar min bild av att landsbygden är okänd terräng för många av dem som äger tillträde till spalterna. 

”En förljugen skildring av verklighetens folk” skriver Ingrid Elam i sin recension av boken på DN:s kultursida. Hon reagerar på att människor är vänliga, att de hjälps åt och hon tycks nästan gränslöst upprörd över att två personer i mitt persongalleri är Sverigedemokrater. Hennes reaktion är minst sagt märklig. Det är uppenbart att hon har lika lite kännedom om livet i en liten skånsk by som hon har om, säg, vardagen i Rosengård. Nog borde hon som litteraturvetare välkomna en berättelse om en verklighet som är främmande för henne?

Det är ju det som är litteraturens kraft – att berätta något för oss om något vi inte känner till, att lära oss något om både oss själva och andra. Jag tror att litteratur, berättelsen, kan hjälpa oss att förstå varandra och det, det tror jag är helt avgörande för att kunna överbrygga de klyftor som finns mellan människor i vårt land.

 

Ann Heberlein

 

  

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se