Livsmedelsproduktionen – en branch i kris

  • Tisdag 15 Maj 2018 2018-05-15
E-post 1255

Aftonbladets ledarredaktion, genom nytillskottet Susanna Kierkegaard, hävdar på ledarplats att EU:s jordbruksstöd är en helt och hållet onödig utgift. Kierkegaard menar att

En minskning av EU:s stöd till jordbruket betyder inte att vi överger landsbygden. Där EU:s uppdrag tar slut tar nationellt ansvar för regionpolitiken vid. Innan Sverige gick med i EU hade vi ett avreglerat jordbruk som fungerade alldeles utmärkt.

Aftonbladets ledarredaktions argumentation baseras inte bara på falska fakta utan en total oförståelse för livsmedelsproduktionens villkor. Kunskapsbristen kan sannolikt härledas till bristande bildning. Aftonbladets i det närmaste totala avsaknad av kunskapsunderbyggnad och kompetens slår in även i regeringen vilket är naturligt då både ledarredaktionen och näringsministern har sina politiska rötter på Bommersvik, SSU:s kursgård.

Det svenska jordbruket reglerades nationellt från 1933 fram tills vi gick med i EU. Syftet var att gynna jordbruket, skydda mot utländsk konkurrens och därmed försöka säkra självförsörjningen. Livsmedel kom att prisregleras vilket kvarblev till 1990-talet då Sverige gick med i EU.  För att säkra livsmedelsförsörjningen under andra världskriget inrättades Statens livsmedelskommission, och jordbrukarna tvingades ransonera sina produkter. Sveriges historia innan EU av reglering av jordbruket har med andra ord en mycket lång historia.

Näringsminister Mikael Damberg, som äger frågan om näringens framtid, har ingenting hörts förutom att vi måste öka vår försörjningsgrad och att det skall bli lättare att låna pengar för jordbruket. Hur Damberg kommit fram till det senare är höljt i visst dunkel eftersom det är banker och kreditinstitut som avgör om lån skall ges och dessa tittar kliniskt på den ekonomiska avkastningen som marken ger. Skall det bli lättare att låna pengar, vilket är en rätt märklig väg att gå om du är företagare, så måste avkastningen och lönsamheten öka. Regeringen går motsatt väg med höjda pålagor och sannolikt rigidare regelverk kring både spannmåls- som köttproduktion. Minskad avkastning. Minskad lönsamhet.

Sverige har idag världens strängaste lagstiftning kring bland annat fläskproduktion. Vi lever dessutom på en fri marknad inom EU vilket fått till följd att svensk grisuppfödning i praktiken halverats eftersom svenska bönder tvingas konkurrera med produkter som skulle varit förbjudna att producera här. Dansk, polsk och irländsk djuruppfödning lever under helt andra regler än svensk men produkterna måste tillåtas då det annars skulle vara ett otillåtet ingrepp i den fria handeln som råder inom EU. 

Ett annat exempel på hur det ser ut inom svensk livsmedelsproduktion är spannmål. En skånsk bonde kan få ut mellan sju och tolv ton spannmål per hektar idag. Det skånska klimatet lämpar sig mycket väl för denna produktion. En amerikansk bonde producerar runt två ton. 

Så bra säger miljörörelsen, då kan vi begränsa den skånske bondens möjligheter ytterligare då han har marginal ”nedåt”. 

Så fungerar dessvärre inte jordbrukspolitiken. Det finns idag inget land i världen som inte subventionerar sin jordbrukspolitik med dessutom små marginaler. En genomsnittlig lantbrukare av idag är i praktiken en låginkomsttagare som tvingas till omfattande löpande investeringar för att maximera markavkastningen och kunna hålla jämna steg med konkurrenterna i både Sverige och EU men inte minst internationellt. Den svenska spannmålsproducenten har att slåss mot amerikanska subventioner lika mycket som mot den övriga marknaden och vi kan dessutom konstatera att såväl USA som Sydeuropa använder sig av både mer bekämpningsmedel men även mer konstbevattning för att hålla produktionen uppe. Med högre bidrag.

Regeringens och Aftonbladets väg ut ur detta är att minska livsmedelssubventionerna och begränsa den lilla lönsamhet som finns kvar. Under 2017 gick ett jordbruk i konkurs oftare än vart femte dygn, helgdagar inräknade.

En modern traktor kostar runt miljonen, en GPS till densamma kostar 150 000 kronor. Vad ska en bonde med en GPS på sin traktor till frågar ni då? Han måste ha den för växtbearbetningens skull. Sprider han gödsel eller bekämpningsmedel har han inte råd med att köra den mer än med kanske tio centimeters överlapp när han har en spridningsarm som är 24 meter bred. En tränad förare med en bra GPS kan komma ner i tre centimeters fel i sida. Tre centimeter är samma längd som en tandpetare eller tändsticka. Allt för att minska åtgången på såväl växtbearbetningsmedel och diesel. Så små är marginalerna i lönsamheten att den precisionen måste till.

Jordbruk idag är en avancerad industri – Ylva Johansson, som arbetsmarknadsminister, tycks när hon pratar integrationspolitik tro att det handlar om något annat. Att köra en traktor inköpt på begagnatmarknaden för några tusenlappar av och an på en åker. Att köra en traktor av den här kalibern, och arbeta med den som jag försökt beskriva, tar år att lära sig.

Om vi nu drar in lite integrationspolitik i detta så tycks regeringen leva i villfarelsen att jordbruket i Sverige inte utvecklats alls de senaste 70 åren utan bygger sin bild på gamla journalfilmer från åren kring andra världskriget där leende soldater och kvinnor med högaffel hässjar hö. Lant- och skogsbruk är idag i hög grad ett automatiserat ensamarbete – inte manuellt i stora arbetslag.

En god vän till mig, som driver ett större jordbruk, skulle aldrig sätta en oerfaren medarbetare i någon av sina traktorer – han måste ha fler i den prisklassen – eller heller i någon av sina skördetröskor. En skördetröska av modernt snitt går loss på tre miljoner kronor. Dessa tar år att lära sig hantera och kräver omfattande utbildning innan.

Han har de senaste åren haft två perioder av två veckors sammanhängande semester och under de mest intensiva veckorna varje år kan han räkna in tio-dagarsperioder med 16 timmars arbetsdag. I sträck.  Med kanske rast för att kunna äta om femton minuter två gånger per dag. Men anställ säger då någon. För vilka pengar då? Skall han, som näringsminister Mikael Damberg varit inne på, låna till detta? Men nyanlända på lönebidrag då, kan inte det vara en lösning? 

Om det tar två år att lära sig köra en utrustning för växtbearbetning under handledning för en normalutbildad svensk, hur lång tid tar det för att utbilda en somalisk bonde som inte kan språket ordentligt, inte kan läsa och som aldrig kört ett fordon någonsin? 

Var skall tiden för utbildning tas ifrån? 

Tar du dessutom fel säck, eller ställer in spridningsarmens ventiler fel efter att ha räknat fel, så kan du förstöra en hel skörd på egen hand.  Det finns inget rasistiskt i att konstatera att kompetensen på de nyanlända är fel – och att det rimligen inte kan vara jordbrukets ansvar att se till att den blir rätt om de skall överleva överhuvud taget.

Livsmedelsproduktionen, där vi idag inte ens producerar hälften av det vi konsumerar, skall tydligen öka genom att vi skall höja skatter och avgifter på diesel och växtbearbetningsmedel, göra det lättare att låna pengar (hur det nu ska gå till), låta bönderna konkurrera med amerikanska och ryska statssubventionerade grödor samt köra ut okvalificerad, outbildad och oerfaren arbetskraft till en industri som idag är den mest automatiserade och teknikberoende vi har. 

Detta samtidigt som jordbruket redan idag lever med Europas hårdaste reglering nationellt men inte har något som skyddar svenska produkter på marknaden för livsmedel som inte skulle få produceras i Sverige.

Med regeringen Löfven, ivrigt understödd av jordbruksexperterna på Aftonbladets ledarredaktion,  kommer vi i framtiden bara kunna äta bröd bakat på ryskt vete och kött från uppfödare på kontinenten som blandar i mer antibiotika än foder i såväl grisar och nötkreaturs mat.

 

Redaktörens kommentar:

Detta är den första i en serie artiklar om svensk livsmedelsproduktion.

Nästa kommer avhandla effekterna av bojkottpolitiken mot Ryssland efter annekteringen av Krim. Den har, föga förvånande för den insatte, kommit att innebära att Ryssland ökat sina världsmarknadsandelar av produktionen av vete och andra kolhydrater.

På bland annat den svenska livsmedelsproducentens bekostnad. 

Redaktionen satsar nu på att bli bredare.

Ledarsidorna.se har idag knappt en halv procent av till exempel Dagens Nyheters prenumeranter och uppbär inget statligt stöd. Trots det är Ledarsidorna.se i antalet lästa artiklar på nätet nästan tre gånger så stor som till exempel Hela Hälsingland. Hela Hälsingland har c.a 50 anställda på sin redaktion. Ett annat exempel är Socialdemokraternas AiP, Aktuellt i Politiken, med en upplaga på .9 500. AiP får för 2018 ett statligt stöd om 4 348 000 kronor. Feministiskt Perspektiv erhåller knappt tre miljoner kronor i statsstöd.

Ledarsidorna.se har idag runt 160 000 unika läsare per vecka och drar drygt 500 000 artikelladdningar per vecka. Ledarsidorna.se rankas idag som nummer 776 av alla svenska webbsidor i form av laddade sidor eller artiklar. Feministiskt perspektiv ligger på plats 11 828.

Som jämförelse ligger Expressen på plats 17 och Sveriges Radio, vår kanske viktigaste kanal för krisinformation, på plats 109 i antalet besök enligt mätinstitutet Alexa. Alexa mäter trafik på grundval av data från Google Analytics, Facebook, Twitter och andra kanaler. Alexa ägs av Amazon.com.

Ledarsidorna.se annonskonto på bland annat Youtube är numera “gulflaggat” och genererar inga intäkter efter anonyma anmälningar. Ledarsidorna.se uppbär heller inte statligt stöd i någon form men driver likväl fler läsare på internet än Hela Hälsingland, Feministiskt Perspektiv och Aktuellt i Politiken gör tillsammans. Hela Hälsingland tillhör Mitt Media som erhåller miljonstöd årligen för att kunna ha verksamheten igång.

Stöd gärna redaktionens utveckling genom att bli prenumerant eller:

SWISH: 070-612 53 93
BANK: 4732 00 10832 (Nordea)

 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se