Norges nationaldag: bara norska flaggor tillåtna?

© Kjell NilssonMäki i samarbete med Ledarsidorna.se ®
  • Torsdag 17 maj 2018 2018-05-17
E-post 376

Idag, den 17 maj, firar vårt brödrafolk sin nationaldag under sedvanlig festivitas. Liksom under de senaste åren har det diskuterats om att låta firandet åtföljas av ett nytt stycke lagstiftning. Tanken har varit man till och med skulle kunna utfärda en penningbot om man offentligt marscherar runt med andra flaggor än de norska under de parader som äger rum i snart sagt varje samhälle i vårt västra grannland.

Norge har precis som Sverige präglats av mycket stor invandring från icke-västliga länder under de senaste decennierna. Det handlar här om personer som inte primärt har kommit för att fylla upp luckor på arbetsmarknaden, utan som anlänt under förebärande av mer eller mindre trovärdiga flyktingskäl. Precis som i Sverige har dessa människor ofta haft stora problem att integreras i sitt nya samhälle.

Den bristande integrationen visar upp samma mönster i Norge som överallt annars i Västeuropa. Det handlar om att hela befolkningskategorier idag försörjer sig på socialbidrag istället för att arbeta, om utbredd kriminalitet, om urusla skolresultat hos det uppväxande släktet som i förlängningen kommer att permanenta rådande utanförskap, samt om framväxten av parallella samhällssystem präglade av språk, värderingar och normer som inte har ett dugg med det norska värdlandet att göra.

Framväxten av parallellsamhällena drivs av ett antal sig varandra ömsesidigt förstärkande faktorer. Dels handlar det om volym. Det är inga problem för något samhälle att integrera en enstaka kannibal från Nya Guinea. Placerad i en bostadsrätt i Vasastan kommer han bara utgöra ett exotiskt inslag i vad som annars skulle kunna betecknas som Sveriges mest konforma urbana miljö. Det är givetvis något helt annat med 60.000 kannibaler som måste försörjas med allmänna medel hopklumpade på Värmdö, i Stureby och Hallonbergen. Som Karl Marx sade: kvantitet är en kvalitet i sig. Och detta är vad som ägt rum i de flesta västeuropeiska stater under de senaste åren. Själva volymen av främmande element gör något med våra samhällen.

En annan faktor handlar om ren psykologi. Jag bodde i Berlin mellan 2000 och 2007. Där fanns en hel del svenskar – ofta verksamma inom konstlivet – som bildade något som skulle kunna betraktas som en koloni. Svenskar på plats hade ofta nytta av varandra. Man kunde tipsa varandra om lägenheter och lokaler; man firade festligheter tillsammans; praktiska råd om att tackla den tyska byråkratin kunde spridas – och givetvis tips om vilken ”Steuerberater” (dvs revisor) man kunde använda sig av för den nystartade firman (detta senare ett absolut överlevnadsvillkor i det fiskalt genomreglerade tyska samhället).

Det var alltså naturligt att svenskar ”hängde” tillsammans i Berlin, men för överraskande många kom livet i Tyskland att inte sträcka sig längre än till att omfatta denna svenskkoloni. Många umgicks aldrig med infödingarna, lärde sig aldrig det tyska språket och kom aldrig längre i sin integration än vad som var absolut tvunget för att hanka sig fram i det dagliga livet – det vill säga en integrationsnivå som knappast gick djupare än den genomsnittlige turistens, med andra ord.

Det är inte konstigt att man förlitar sig på sina redan etablerade landsmän som ett slags stöd när man försöker ta sina första steg i en främmande värld. Men skälet till att så många svenskar aldrig kom att integreras berodde på att de inte behövde detta. Konstnärer och skribenter som bodde här på stipendier hemifrån behövde aldrig konfronteras med det tyska samhället ”på riktigt”. Det är samma mekanismer som gör att de ytterst generösa sociala understöden snarare låser fast många flyktinginvandrare i utanförskap, än att fungera som ett medel för att låta dem inlemmas i sitt nya land.

En annan psykologisk mekanism som förhindrar integration kan också härröra från den skam som finns förbunden med att misslyckas i det nya samhället. Det kan vara svårt för många att lasta sig själva för att man aldrig får något arbete, eller för att skolresultaten är så dåliga – bättre då att förlägga skulden till någon annan. Många anklagar det norska samhället och dess ”rasism” för de egna tillkortakommandena. Också mötet med ett samhälle som på snart sagt alla nivåer (socialt, teknologiskt, ekonomiskt) företar objektiva tecken på överlägsenhet gentemot det samhälle man lämnat bakom sig kan skapa en reaktion att man snarare än att omfamna det nya, stänger in sig i gamla värderingar som ett skydd. Upprättandet av ett parallellsamhälle blir ett sätt att rädda den lilla gnutta av ära man tycker sig ha kvar. Så växer ett förakt och ett hat fram mot det norska som utgör ett mycket svårt hinder mot integrationen i det nya samhället.

De senaste decennierna har dock lärt de västeuropeiska samhällena att mångkulturen inte fungerade. Kostnaderna både på det ekonomiska och mänskliga planen har varit mycket stora och räkningen tycks stiga. Därför är de flesta politiska bedömare, liksom beslutsfattare över den hela Västeuropa ense om att fortsatt massinvandring från länder utanför den omedelbara kulturkretsen måste upphöra bestå av volymer som är möjliga att absorbera. Den grupp som är kvar måste man dock leva med och den måste integreras så långt som möjligt. Modellerna ser liknande ut på nästan alla håll i Västeuropa. Det handlar om ekonomiska stödinsatser för att få in utlänningar i arbete och utbildning; stoppa incitamenten för att man kan leva hela liv på socialbidrag, skärpta straff mot brottslighet, polisiär närvaro i problemområden, ökad möjlighet att utvisa kriminella invandrare, ekonomiska lockbeten för att öka återflyttning, och så vidare. Men de viktigaste åtgärderna handlar till syvende och sist om att förhindra framväxten av segregerade bostadsområden som kulturellt och rättsligt befinner sig utanför värdlandssamhällena.

Och hur minskar man då segregation? Jo, utlänningarna måste kunna bjudas in för att bli bidragande komponenter i de nya samhällena och de måste förhindras från att etablera egna samhällsformer, såväl reellt som symboliskt.

I Norge har man alltså diskuterat om det vore möjligt att förbjuda användandet av andra länders fanor än de norska vid de stora nationaldagsparaderna. Brott mot ”flaggförbudslagen” skulle kunna generera böter. Detta kan tyckas som ett futtigt och nästan löjligt småaktigt steg för att lösa integrationsproblemen, men det tycker inte nödvändigtvis norrmännen. Under senare år har det nämligen varit en infekterad debatt om närvaron av exempelvis somaliska, palestinska, syriska, irakiska och pakistanska flaggor i Syttende majparaderna. De flesta norrmän har inte alls sett med gillande på detta fenomen. Man har blivit sårade och sett tilltagen som provokativa och ett uttryck för bristande tacksamhet mot ett land som öppnat dörren för nya invandrare och lagt ut stora summor pengar för deras uppehälle i landet. En dag om året firar man Norge och det norska folket, är det då för mycket begärt att man åtminstone då flaggar norskt överallt?

Norska vänsterdebattörer har givetvis välkomnat denna utveckling. I andra sammanhang har de varit mycket fientligt inställda till flaggviftande och nationella symboler överlag, men tydligen enbart om det gäller det egna landets. Närvaron av främmande kulturers uttryck för nationell stolthet, gärna mitt i nationaldagsparaderna har däremot prisats enligt den brist på logik, som den politiska vänstern har gjort till sin egen. För att nu äntligen få ett slut på detta trätande och samtidigt ge de nyanlända möjlighet att åtminstone på det symboliska planet visa kärlek och lojalitet till sitt nya land skulle man kunna införa en regel om att enbart norska flaggor vore tillåtna – som ett sätt att motverka segregationen och dess uttryck. Den Syttende maj är alla lika under den norska fanan oavsett var de har sina rötter någonstans.

Kanske skulle detta också kunna bli en modell även för Sverige? Vid jämförelse med de norska förhållandena är ju vårt eget nationaldagsfirande tämligen ljumt. Kanske skulle regeringen börja titta på hur det egentligen är med alla de ”studentflak” som snart kommer rulla genom våra svenska städer i samband med skolavslutningen. Stor möda läggs på att förhindra förekomsten av stötande banderoller eller att det dricks öl uppe på flaken; kanske vore det av lika stor vikt att man såg till att det där också flaggades svenskt – och ingenting annat.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se