Palmemordet: ännu ett år, ännu en teori

  • Torsdag 24 Maj 2018 2018-05-24
E-post 136

Likt kung Amfortas oläkta sår i Wagners sista opera Parsifal fortsätter det olösta mordet på statsminister Olof Palme att plåga den svenska samhällskroppen. På grund av ett taffligt polisarbete redan från början, där utredningen kom att förryckas av politiska hänsyn, liksom av inkompetens i den absoluta polisledningen, har mordet förblivit ouppklarat i över 30 år.

Mord på politiska ledare är, ehuru mycket ovanligt, knappast något okänt i de mänskliga hävderna. Dock brukar det vara så att polis och allmänhet relativt snabbt blir på det klara med bevekelsegrunderna till det inträffade genom utredningsarbete och analys. När gärningsmannen grips brukar man snabbt bli varse den logik som styrt händelseförloppet – även om denna logik emellanåt kan tyckas utomordentligt skruvad.

Ett klassiskt exempel är det mord som ägde rum i den romerska senaten den 15 mars, år 44 f.Kr: där och då mördades Julius Caesar av en sammansvärjning bestående av konservativa republikaner, som var rädda för att den romerske statsmannen skulle använda sina diktatorsbefogenheter för att återinföra kungadömet. Logik i handlandet, med andra ord, och en motivbild där handlingens syfte ansågs så viktigt att gärningsmännen var beredda att riskera sina egna liv för att genomföra denna blodiga och lagvidriga akt.

I modernare tid kan man se det misslyckade mordförsöket på Adolf Hitler, 1944, som ett typiskt exempel. De sammansvurna i ”Operation Valkyria”, men Klaus von Stauffenberg i spetsen, ville mörda Führern för att få möjlighet att kanske sluta separatfred med västmakterna i ett skede då varje tänkande människa att spelet var förlorat för det Tredje riket om inte man kunde göra sig av med Hitler på något vis. Logik även där.

Mordet på Kennedy då? En fanatisk och psykiskt störd kommunist, Lee Harvey Oswald, ville ändra historiens förlopp genom att skjuta den amerikanske presidenten. Inte mycket till logik i gemene mans ögon, men för gärningsmannen var denna akt givetvis det viktigaste han någonsin gjort. Det förtjänar att påpekas att flera politiska mord och mordförsök begåtts av sinnesförvirrade människor, ofta i ett akut kristillstånd, som gripit tillfället i flykten. John Hinkley Jr. som försökte mörda den amerikanske presidenten Ronald Reagan, 1981, gjorde det för att i sista hand få den vänsteranstrukna skådespelerskan Jodie Foster i säng. Något slags logik fanns väl även i detta dåd.

Mannen som försökte mörda påven Johannes Paulus, samma år, gjorde det i en kombination av mental instabilitet, politisk fanatism och ekonomisk vinningslystnad. Mehmet Ali Agca var en sinnesförvirrad turk, som efter medlemskap i den turkiska extremistorganisationen Grå Vargarna, enligt egen uppgift, snärjdes av den bulgariska säkerhetstjänsten på uppmaning av det dåvarande Sovjetunionens spionorganisation KGB. För tre miljoner mark skulle han mörda påven, och få hjälp att fly attentatsplatsen med hjälp av bulgariska agenter. Denne polskfödde Petri efterträdare sågs i kommunistvärlden som ett dödligt hot mot en global socialistisk hegemoni. Östblocket hade redan börjat knaka i fogarna, framför allt genom de krav på frihet som restes i Polen, under denna tid, till stor del inspirerade av påven. Agca är i dag en fri man och i färd med att grunda en ny religion för att befordra världsfreden.

Mordet på Anna Lindh, 2003, kan också förklaras av det mentala tillståndet hos en enskild individ, serben Mijailo Mijailovic, som av andar fick höra att han till varje pris måste mörda den svenska utrikesministern när han fick syn på henne inne på Filippa K-butiken på NK i Stockholm. Skälet till andarnas intervention var att Anna Lindh måste straffas för Natoflygets bombangrepp mot Belgrad under Kosovokriget, där Sverige tydligen hade varit inblandat på något sätt. Detta är en förvriden människas logik, men likväl en logik.

Till skillnad från ovanstående dåd har ingenting kunnat klarläggas som besvarar frågan om vem som mördade Olof Palme eller varför det skedde. Just det faktum att brottet aldrig har klarats upp har varit den kanske starkaste bidragande orsaken till att teorierna om vilka som legat bakom statsministermordet har florerat på det mest vildsinta sätt. De flesta av oss har hört dem förut: att kurderna i PKK låg bakom mordet; eller att det handlade om en sammansvärjning av nazistiska poliser från Norrmalms polisstation. Andra utpekade har varit Stay Behind-organisationen Arla Gryning som tillsammans med svenska sjöofficerare skall ha trott att Palme sålde ut statshemligheter till ryssarna; eller sydafrikanska agenter; eller indiska vapenhandlare; eller anstiftat av hustrun Lisbeth Palme själv, på grund av makens föreställda otrohetsaffärer; eller en narkoman från Rotebro som blivit hjärntvättad av samhällsomstörtaren och bombmannen Lars Tingström på Kumlafängelset; eller den socialdemokratiska partiledningen; och så vidare, och så vidare.

Varje sådan teori rymmer någon form av logik och motivbild, men ytterst lite av konkretion. Vad de i sista hand visar på, i brist på något handfast att utgå ifrån, ett slags önsketänkande från den eller de som formulerar dem. Man vill helt enkelt att någon specifik aktör skall ha mördat Palme, eftersom det passar bäst med den egna världsbilden av samhället i stort. Det senaste försöket att förklara mordet presenteras nu av journalisten Thomas Pettersson i boken ”Den osannolika mördaren”, samt i ett brett upplagt reportage i tidskriften Filter.

Den här gången handlar det om grafikern på försäkringsbolaget Skandia, Stig E., i pressen gemenligen kallad ”Skandiamannen”. Denne man har stämplat ut från sin arbetsplats på Skandiahuset, klockan 23.19, och skulle rent tekniskt ha kunnat vara på plats för att skjuta statsminister Palme, vilket bör ha ägt rum klockan 23.21, den 28 februari, 1986.

Skandiamannen har figurerat tidigare i utredningen. Fram till sin död, 2000, hävdade han att han hade varit närvarande precis när skotten föll, bytt några ord med Lisbeth Palme, hjälpt till att lägga den döende statsministern i framstupa sidoläge, samt satt av i full karriär utmed Tunnelgatan för att försöka få tag på den flyende mördaren, som dock redan var försvunnen. Efter detta har han återvänt till mordplatsen för att avlämna sina vittnesuppgifter till en polisman på plats, men blivit bryskt avvisad med orden ”vi har redan vittnen”. 20 minuter efter skotten beger han sig tillbaka till Skandiahuset för att ringa sin hustru i Täby för att meddela att han blir sen eftersom han nu måste ta nattbussen hem.

Skandiamannen har varit ett irritationsmoment under hela Palmeutredningen. Ingen tycks ha sett honom eller observerat hans närvaro på platsen. Ingen känner igen honom och ingen tycks ha pratat med honom. Däremot har han vid ett flertal tillfällen uttalat sig i pressen om att han har haft viktiga observationer att förmedla, men som negligerats av utredarna. Polisen tycks ha haft intrycket att Skandiamannen förvisso har befunnit sig någonstans i närheten av mordplatsen men hållit sig undan. När väl det blir bekant att den döde faktiskt är Olof Palme börjar Skandiamannen sin odyssé i pressen där han framhåller sin centrala betydelse, sina rådiga insatser och sin oerhörda dristighet när det gäller att försöka få fatt i en beväpnad mördare. Om man skall gå efter polisens inställning till denne man handlar det om en person med alkoholproblem som gör allt för att, som det heter på svenska, ”göra sig märkvärdig”. Han surrar omkring i utredningens periferi som en irriterande fluga, som inte tillför något, som heller aldrig är misstänkt för delaktighet, men som envist vägrar att försvinna, fram till dess att han tycks försjunka allt mer i alkoholproblem under 90-talet, vilket leder till förtidspension, skilsmässa och självmord.

Att han aldrig blir misstänkt för något handlar givetvis om tidsramarna. Hur skulle Skandiamannen kunna veta att Palme gick på bio denna kväll? Gick en grafiker omkring beväpnad med en revolver på jobbet? Hur skulle han kunna planera att tajma det så väl att han stämplar ut vid en viss tidpunkt säger ”hej då” till vakten och skjuter ned Palme 120 sekunder senare. Och därefter hanterar han denna exempellösa handling genom ständiga uttalanden i press, radio och teve under flera år. De enda två vittnen som sett mördarens ansikte, nämligen Lisbeth Palme, samt vittnet Lars J., som stod vid foten av trapporna vid Tunnelgatan då mördaren hastigt vände sig om uppe vid backkrönet känner heller inte igen honom.

Petterssons utredning går igenom händelserna vid och ikring Sveavägen den aktuella natten och vad som blir tydligt är den allmänna förvirring och motsägelsefullhet som präglar de initiala vittnesmålen (om mördaren sägs det bland annat att han har keps med öronlappar, att han har stickad mössa och att han är barhuvad). Pettersson fokuserar på det faktum att Skandiamannen skulle kunna ha haft en teoretisk möjlighet att genomföra mordet, samt de vittnesmål som kan lösgöras ur den allmänna mängd av utsagor som levereras under natten som på något sätt kan peka i denna riktning.

Det som är nytt i Petterssons reportage och som utgör så tydliga indicier att han tycker sig kunna slå fast att det verkligen är Skandiamannen, och ingen annan, som ligger bakom Palmemordet och att han nu kan hävda att mordet faktiskt nu är löst är tre saker: nämligen gärningsmannens motiv, att han är vapentränad och att han dessutom skall ha haft tillgång till vapen. Och det är här som Petterssons undersökning, enligt min mening, tyvärr faller offer för samma slags önsketänkande och fördomsfullhet som präglat så många av de konspirationsteorier som funnits i kölvattnet av mordet från dag ett.

Jag tror inte att Pettersson och tidskriften Filter är så cyniska att de tycker att det är en fin grej inför valrörelsen att slänga ut brandfacklan att den moderna socialdemokratins främste ikon mördades av moderat kommunalpolitiker på högerkanten, men någonstans här havererar själva motivbilden, som jag ser det. Det är viktigt för Pettersson att beskriva Skandiamannen som en ”Palmehatare”, som rör sig i ”Palmehatande kretsar”. Dessa ”kretsar” är dock endast Skandiamannens grannar i vad som Pettersson kallar ”moderatfästet” Täby, som han brukar träffa på helgerna för att spela bridge med. En del var dessutom ”officerare” och ”hemvärnsmän” och kan enligt Pettersson tänkas hysa fientlighet mot Palme. I Täby finns också en MUF-förening, som vid något tillfälle har satt upp en piltavla med Palmes konterfej på. Inte för att Skandiamannen någonsin var medlem där, men ändå.

Detta är ofattbart grunt. Skandiamannen var borgerlig och röstade på Moderaterna. Vid ett tillfälle satt han till och med i kommunfullmäktige, men petades efter att ha gått emot partiet när det ville lägga ned en populär skola i närheten; och flertalet av hans vänner var förvisso också borgerliga (säkerligen också ”officerarna”). För alla som inte var med under denna tid måste man erinra om hur ofattbart avskydd Olof Palme var i breda lager. Palme är säkerligen svensk efterkrigstidstids mest kontroversielle politiker och lika hyllad som han var bland de egna leden, lika illa tåld var han bland alla andra. Att prata illa om Palme var något ”som alla gjorde på den tiden”, som Skandiamannens före detta hustru, säger i en intervju. ”Palmehatet” var en folkrörelse som i runda slängar omfattade hälften av befolkningen. Men samtidigt var detta också något av en pose. Olof Palme kunde promenera fram och tillbaka mellan sitt hem och Rosenbad utan att någon skulle drömma om att kröka ett hår på hans huvud. Skandiamannens aversion mot Palme var inget unikt; det var en hållning som tedde sig lika normal i dåtidens Sverige som att vara emot dåligt väder eller kvarskatt. Pettersson är här onödigt alarmistisk och beskriver borgerliga bridgespelande människor i Täby som om det hade handlat om marsmänniskor.

Hur var det då med Skandiamannens ”vapenträning”, då? Ja, han gjorde sin värnplikt som vanlig menig på Kronobergs regemente, men med avsked som plutonchef. Under ett par år i slutet av 50-talet arbetade han på Försvarets materielverk, innan han började på Konstfack. Där var han medlem i en skytteklubb och deltog till och med i ett par tävlingar ibland annat pistolskytte. Samtidigt måste man komma ihåg att Skandiamannen var en person som sökte sig till alla möjliga klubbar och föreningar under sitt liv, skytteverksamheten verkar ha bedrivits ytterst sporadiskt. Det finns ingenting som tyder på att han skulle ha präglats av något som ens skulle kunna betraktas som ett rudimentärt vapenintresse. Hans hustru säger att ”han aldrig talade om några vapen” och att hon inte ens kände till att han hade varit med i någon skytteklubb på 50-talet. Petterssons beskrivning av Skandiamannens suspekt ”militära bakgrund” och omfattande ”vapenträning” är minst sagt överdriven och visar på författarens fördomsfullhet.

Hade nu den presumtive mördaren tillgång till några vapen? Ja, Pettersson anser det. En god vän till familjen hade en stor samling av vapen och millitaria. Denne person var dessutom ”USA-patriot” (vad nu detta skulle kunna vara – mannen var svensk) och hade gjort ”officersutbildning” vid signaltrupperna i Upplands regemente. I hans samling fanns bland annat fem revolvrar av en sådan kaliber att de hade varit jämförbara med det vapen som sköt statsminister Palme. Jaha! Skandiamannen kände alltså en person som samlade på vapen. Detta är verkligen ingen okänd hobby i vårt land. Jag känner personligen ett halvdussin större eller mindre samlare. Om det är något de har gemensamt är det dock att de aldrig skulle ha ”lånat ut” någon av sina ögonstenar till en god vän. Aldrig. Under tiden för mordet förvarades dessutom vapnen i ett speciellt ”vapenrum” nere i källaren – ett rum till vilket man fick tillträde via en pansardörr, som mest påminde om porten till ett kassavalv.

Petterssons reportage i Filter är trots detta både underhållande och välskrivet. Man kan anta att artikeln skall fungera lite som reklam för boken. Han har gått igenom gamla uppgifter, som redan varit kända, och gjort ett uppkok på dessa. De nya rön han kommer med är dock till stora delar en konsekvens av den bristande förståelse och missförstånd inför företeelser han inte begriper sig på. Han rör sig som en främling bland Täbys moderata borgerlighet, försvarsmaktens skytteklubbar och vapensamlarnas troféer och resultatet blir därefter: övertolkningar och misstro.

Petterssons tes är att en högervriden särling, med problem att anpassa sig socialt, liksom med sprit och ekonomin har blivit besatt av ett Palmehat som bara förstärks av den borgerliga miljön i Täby. Genom sin militära bakgrund anser han att problem enligt en närmast fascistisk modell gärna kan lösas med våld. I hans kretsar finns också vapensamlare som lånar ut grovkalibriga revolvrar så att ett mord på landets statsminister skall kunna genomföras. Efter detta iakttar alla en så pass strikt disciplin att sanningen om detta förblir förborgad, tills den upptäcks av Thomas Petterson på Filter.

Detta är tyvärr inte en teori, utan en karikatyr baserad på lika delar önsketänkande och fördomar. Så löser man inga mord.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se