Slow Culture: att föra bruden fram till altaret

  • Söndag 20 Maj 2018 2018-05-20
E-post 127

I går var det kungligt bröllop i Storbritannien när prins Harry gifte sig med den amerikanska skådespelerskan Meghan Markle, varvid de samtidigt som celebranten, det vill säga ärkebiskopen av Canterbury, förklarade dem man och hustru också förvandlades till hertigen och hertiginnan av Sussex, vilket nu kommer att vara deras officiella titlar.

I Twitterflödet kunde man se en hel del kommentarer kring ceremonielet med ”brudöverlämning”, som är det vanliga vid anglosaxiska bröllop. Med brudöverlämning menar man i regel praktiken att brudens far marscherar upp med sin dotter längs altargången och överlämnar henne till sin blivande make. Jag skrev ”i regel”, eftersom det finns andra varianter av samma procedur.

I Tyskland kan på sina håll överlämnandet från far till brudgum ske redan på kyrktrappan – varvid brudparet gemensamt tågar upp till altaret, precis som traditionen bjuder i vårt land. I lite mer lantliga sammanhang kan överlämnandet ske efter såväl ceremoni, som festmiddag, när det är dags för brudparet att avlägsna sig och tillbringa bröllopsnatten tillsammans. Det är tydligen då som äktenskapet verkligen börjar gälla enligt detta synsätt.

I Frankrike praktiserar man en något annorlunda form av ”dubbelt” överlämnande. När alla bröllopsgäster har bänkat sig i kyrkan vandrar brudgummen upp mot altaret tillsammans med sin mamma. Väl framme ger de varandra en symbolisk avskedskyss, varvid hon sätter sig till rätta och brudgummen ställer sig jämte prästen för att invänta sin brud, som nu leds fram av hennes far eller någon annan manlig släkting.

Bröllopet i går komplicerades naturligtvis av att brudens far, Thomas Markle, inte kunde närvara (att han hade ont i bröstet och inte skulle klara en flygresa var väl den vänligast formulerade anledningen till mässfallet). Så hur löste man då detta? Jo, Meghan fick vandra i ensamt majestät under halva altargångens längd, varefter hon möttes av brudgummens far, prins Charles, som ledde henne den sista biten fram till altaret och sin tillkommande.

I Sverige har som sagt seden bjudit att brud och brudgum gemensamt tågar upp längs altargången och att ingen brudöverlämning äger rum och det var detta faktum som diskuterades på Twitter. En del tweets poängterade den för många ganska stötande ”patriarkala” sedvänja som blir så symboliskt tydlig i det faktum att en kvinna lämnas över, likt en ägodel, mellan två män från olika familjer. De som förfäktade denna position var mestadels lite äldre kvinnor med kanske ett eller flera äktenskap bakom sig.

Men många tyckte också att den anglosaxiska sedvänjan var fin, att bruden och hennes klänning verkligen fick stå i centrum. Här sågs inte männen som några huvudaktörer i sammanhanget, utan som mörkklädda bihang till den strålande bruden. Det är hon som är ”agenten”, under det att fadern och brudgummen mer är att betrakta som något slags nödvändiga, men mindre viktiga staffagefigurer. Denna position förfäktades framför allt av yngre kvinnor, som ännu inte gift sig. Här står alltså inte tolkningen av ritualens eventuella symbolik i centrum, utan akten ses snarare som ett skådespel eller en uppvisning, som inte symboliserar något annat än sig självt.

Denna motsättning är naturligtvis olöslig, men gemensamt för de båda hållningarna var den spridda missuppfattningen att ”brudöverlämningar” var det traditionella sättet att genomföra ett bröllop på, även i vårt land. Man ser det som ett ålderdomligt uttryck som man antingen skall lämna bakom sig för att det är ”förtryckande” eller också återknyta till för att det är ”fint och högtidligt”. Men hur är det egentligen med brudöverlämning i Sverige? Är det en gammal sed? Nej, det är det inte, om man nu inte menar att 1980-talet utgör tidernas gryning. Lite äldre präster som jag har talat med säger att bruket med brudöverlämning började sprida sig så smått under denna tid och att orsaken var inflytandet från amerikanska teveserier som ”Dallas”, ”Dynastin” och ”Maktkamp på Falcon Crest”. Många tyckte att det verkade ståtligt och romantiskt och började efterapa de amerikanska bröllop som man hade sett på teve. Som så ofta i de mänskliga hävderna föregår alltså fiktionen verkligheten, och inte tvärt om.

Svenska kyrkan började oroa sig så smått för detta och vid början av 2000-talet började rekommendationer ges ut i de flesta stift där prästerna fick till uppgift att ”informera” blivande brudpar om hur hymens band ”egentligen” skall knytas i detta land. Och här kunde både den växande gruppen feministiska präster och de mer traditionalistiskt anstrukna förenas i den gemensamma inställningen att brudöverlämnandet var osvenskt och ett otyg.

Många kanske minns den diskussion som rådde kring kronprinsessan Victorias bröllop med Daniel Westling, 2010? Kronprinsessan ville att hennes far, kung Carl Gustaf, skulle leda henne fram till altaret där den blivande prins Daniel skulle stå och vänta. Feminister såg det som ett tecken på kvinnoförtryck, traditionalister såg det som ett tecken på historielöshet och sedernas förfall, under det att de flesta andra struntade blankt i frågan och tyckte att brudparet kunde göra som de ville. Resultatet blev en äktsvensk kompromiss: Kungen ledde sin dotter halva vägen, varvid Daniel tog vid och förde sin blivande hustru fram till prästen på klassiskt svenskt vis.

Men varför har vi då inget brudöverlämnande vid kyrkliga vigslar i Sverige? Svaret beror kanske inte så mycket på att kvinnans ställning alltid skulle ha varit så stark i vårt land, den beror inte heller på protestantismens intåg eller att praktiken kanske skulle representera ett substrat av förkristen tradition i Sverige. Som så mycket annat återspeglar det praktiska omständigheter, liksom ett faktum som kanske är överraskande för många, nämligen att vi inte har haft kyrkliga vigslar så särskilt länge här hos oss. Liksom att se äktenskapet som en privat kärleksmanifestation är tanken på att se äktenskapet som en religiös angelägenhet ett ganska modernt påfund.

Ordet ”bröllop” betyder faktiskt vad det låter som, nämligen ”brudlopp” – och med detta menades sedvanan att ett brudpar gjorde en färd genom den egna och närliggande socknar för att visa upp sig för allt folket. Brudloppet var en av de viktigaste delarna av vigseln, eftersom man i en tid utan skrivna dokument eller elektronisk informationsteknologi, lät folk bli åsyna vittne till att ett äktenskap faktiskt hade ingåtts. Precis som i andra kulturer handlade äktenskapet hos oss inte så mycket om kärlek mellan två människor, som om en ekonomisk allians mellan två familjer. Här gjorde ofta släkternas huvudmän upp om saken över huvudena på de tilltänkta tu.

Om en lämplig brud hade identifierats kunde brudgummens familj skicka över en så kallad ”böneman”, som inte fick höra till någon av släkterna, vilkens uppgift det var att sköta det egentliga frieriet genom att övertyga brudens släkt om den unge mannens duglighet på alla plan. Om familjerna lyckades komma överens skedde en ”fästning” mellan det unga tu. De blev ”fästfolk”, ”fästman” och ”fästmö”. Fästningen var en bekräftelse på att paret var trolovat.

Nu kunde detaljerna för äktenskapet arbetas ut vilket resulterade i ett avtal mellan brudgummen och brudens familj representerad av en ”giftoman”, vilket kunde vara en nära släkting till flickan. Här skulle det också bestämmas vid vilken tid på året ett bröllop skulle äga rum. Eftersom det handlade om festligheter fick det ju inte krocka med någon fasteperiod, så under medeltiden förlades bröllopen ofta till jul- eller påsktider då slakt hade genomförts och det fanns mycket mat. Vigslar vid pingst och midsommar blev vanliga först mot slutet av 1800-talet.

Under medeltiden förrättades vigseln ofta av brudens far, som på så vis de facto överlämnade sin dotter till brudgummen och den nya familjen. Denna vigsel kallades ofta fästningsstämma och krävde ingen religiös ritual. Själva vigselceremonin var en familjeangelägenhet som utfördes i brudens hem, varefter man begav sig till brudgummens hem där festligheterna – fästningsölet – avhölls. Det var färden mellan dessa båda platser, som kunde ta sin rundliga tid, som utgjorde själva ”bröllopet”.

Det blev dock allt vanligare under medeltidens gång med religiösa inslag i vigselakten. Detta skedde till en början i form av en kyrklig välsignelse i samband med ”sängledningen” – då brudparet efter fästningsölet fördes till sitt nya hem för att tillbringa sin första (officiella) natt tillsammans. Från och med kyrkoordningen 1571, anbefalldes också att fästningen skulle stadfästas av en präst innan den blev giltig. Det vanliga var att detta skedde utanför kyrkporten. Därefter följde en brudmässa, som inte spelade någon större roll i under svensk senmedeltid och tidig modern tid.

Seden med att huvudmän i olika familjer kunde viga par samman upphörde inte helt förrän 1734, då den kyrkliga vigseln blev den enda lagliga möjligheten att ingå äktenskap i Sverige. Från att ha varit en angelägenhet mellan familjer och ätter blev äktenskapet nu – åtminstone formellt – en union mellan två individer som ingåtts frivilligt underlagen, med staten, representerad av kyrkan, som observatör och garant för förbundets giltighet.

Den dag som var den brukliga för bröllop i Sverige var om söndagen efter högmässan. Efter 1734 blev också kyrkan den vanligaste platsen för ingående av äktenskap, under det att adeln höll fast vid seden att bröllop skulle äga rum på den egendom som innehas av brudens far – en sed som lever kvar ännu i denna dag på sina håll: prästen får vackert masa sig ut till godset och förrätta vigseln där.

Den praktik som råder idag med bröllop på lördagar växte fram på 1800-talet bland högre ståndspersoner som inte hade tillgång till egna gods. Eftersom lördagen var en arbetsdag var det mycket lättare att hålla borta personer som man inte ville skulle dyka upp. Det ansågs annars ofint att köra bort personer som dök upp vid ett bröllopskalas för att smaka på fästningsölet. Så småningom sipprade föreställningen ned att betrakta lördagen som den dag man gifter sig på i bredare lager och det är detta som vi nu uppfattar som traditionellt.

Det är alltså 1571 och 1734 års kyrkoordningar som tillsammans utgör förklaringen till varför svenska brudpar tågar upp gemensamt till altaret för att möta prästen och gifta sig. Enligt seden från 1571 klarades all formalia av redan utanför kyrkporten, så om man valde att delta i brudmässan var ju paret redan gift och kunde därför träda in i gudstjänstlokalen tillsammans. När sedan själva vigseln kom att förrättas av en präst inne i kyrkan efter 1734, så levde denna sed kvar: ett svenskt brudpar går altargången upp sida vid sida.

Den svenska traditionen har alltså mycket lite att göra med vare sig symbolik eller patriarkat. Den har sin grund i praktiska förhållanden som kom att stelna till en fast form som kommit att te sig som närmast självskriven. Traditionen är alltså inte så särdeles gammal och det är givetvis inte det enda sättet i världen att genomföra ett bröllop på – men det är vårt sätt och det räcker en bra bit på väg.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se