Socialdemokraternas kris – Partisekreteraren som försvann

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Torsdag 24 Maj 2018 2018-05-24
E-post 555

Flera gamla socialdemokratiska politiker reagerar på partiets nuvarande retorik och tycker att partiet fokuserar på andra frågor än de klassiska s-frågorna. Det är de dalande opinionssiffrorna för Socialdemokraterna som fått tidigare politiker att reagera. Samtidigt letas syndabockar som kan läggas dagens utveckling till last. Problemet är att för få kan sin historia vilket gör att de flesta letar på fel ställen.

– Problemet är att man i debatten inte talar om välfärdsfrågorna tillräckligt mycket. Det har blivit en koncentration omkring det som har med själva invandrandet, migrationen, säger Lena Hjelm-Wallén.

Partiets politik är i grunden bra, säger Lena Hjelm Wallén och pekar på flera lyckade välfärdssatsningar under året. Men hon menar att problemet är att det inte talas om det, utan att fokus är på invandring. Frågan är viktig, men hon är kritisk till retoriken, alltså hur partiet talar om migrationen, bland annat föreslår de att Sverige ska ta emot ta emot färre asylsökande och lägga sig på EU-s lägstanivå rapporterar SR Ekot.

Per Gudmundson, SvD, menar av någon outgrundlig anledning att Stefan Löfven fullföljer det som Håkan Juholt inledde med de sviktande opinionssiffrorna. Gudmundson är en i en lång rad av historierevisionister som kraftigt förenklar historien för att det skall passa hans politiska preferenser. Att Gudmundson är direkt okunnig och smal i sitt perspektiv om socialdemokraternas inre liv är nu ställt bortom allt tvivel. Juholts fall berodde inte på vänsterpopulism utan ett drev som saknade motstycke i svensk politisk historia. Ett drev som jag nu, med sju års distans, börjar förstå mekanismerna bakom. Det var inte Håkan Juholts mer vänsterorienterade profil som fällde honom. Det som fällde honom var att han var en profil. 

Stefan Löfven är inte på samma sätt en profil, mer av en marionett.

Hur Juholt hade lyckats vet vi inte något om men Gudmundson kan ha rätt på en punkt. Att Håkan Juholt var före sin tid. I hans installationstal lyfte han kulturpolitiken som ett av hans fokusområden och mycket riktigt: Kulturpolitiken kommer för första gången vara en fråga i ett riksdagsval. Med kultur följer integration, assimilering och vad som är den svenska kulturen. Med Juholts sorti lämnade den ende socialdemokrat på riksnivå kulturen åt Sverigedemokraterna att kapa i sin helhet. Idag låter samtliga partier utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet som blåkopior av Sverigedemokraterna i olika versioner. Med Juholt hade socialdemokraterna kunnat utveckla en egen kulturpolitik. Fri från inflytande från såväl MP som SD.

Idag letas det syndabockar i partiet och förutom Stefan Löfven själv så faller blickarna på partisekreteraren Lena Rådström Baastad. Rådström Baastad rekryterades just för sin erfarenhet från den kommunala nivån och förmåga att vinna val, något som hennes företrädare Carin Jämtin saknade bägge av.

Både Löfven och Rådström Baastad förtjänar kritik men samtidigt så har den som kanske burit det största ansvaret för socialdemokraternas kris lämnat scenen i tid. Carin Jämtin. Jämtin återfinns idag på Sida som generaldirektör och kan i den rollen vidareutveckla sina relationer med framför allt den islamistiska miljön utan egentlig insyn.

Jämtins skuld ligger på flera plan och det sista kapitlet i hennes bok och historia har inte skrivits ännu. Mycket arbete återstår i form av vittnesmål och arkivsökningar. Den kanske tydligaste skulden för dagens situation härstammar från socaldemokraterna partikongress 2015. Flera hårt pressade kommunalråd ville föra upp migrationspolitiken som kongressfråga men möttes med iskyla och partipiska. Migrationsfrågorna fick under inga omständigheter debatteras. Beskedet till media när frågan restes var att

”Partiet har en utmärkt migrationspolitik som kommer rullas ut under hösten av justitieminister Morgan Johansson”.

Partisekreteraren har en unik ställning i partiet som den som ”äger” kongressernas dagordningar. Det är i regel bara de frågor som partisekreteraren godkänner som debatteras. Sedan kom hösten 2015. Och panikstoppet den 24 november. Efter det avgick Jämtin som partisekreterare den 16 augusti 2016. Hon utsågs av regeringen till generaldirektör för Sida från 29 maj 2017.

Jämtin lämnade en partiorganisation i arv efter sig som hon explict hindrat att försöka finna en enig väg framåt inom migrations-, integrations- och kulturpolitiken. Hade Juholt fått en framträdande roll som ansvarig för kulturpolitikens utformning och partiet under kontrollerade och demokratiska former kunnat ta kommunalrådens varningssignaler till sig under kongressen i maj 2015 så hade situationen med stor sannolikhet varit bättre för partiet.

Till saken hör att Jämtin kontrollerade rekryteringen av Stefan Löfvens stab fullständigt och dessa rekryterades för sina åsikter skull. Inte trots sina åsikter. Stefan Löfvens stab består till merparten av identitetspolitiskt orienterade rådgivare från Anders Ygemans Stockholms Arbetarekommun. Som även är Carin Jämtins hemvist. Inte Håkan Juholts.

Ygemans närmaste medarbetare i partiet, Johan Sjölander, är sambo med Emma Lennartsson som för snart ett år sedan fick gå från sin tjänst som Löfvens statssekreterare efter att hon underlåtit att rapportera korrekt om informationsläckaget av hemlig information från Transportstyrelsen. Stora delar av statsministerns stab domineras av den sfär som kommer från Ygemans och Jämtins Stockholms Arbetarekommun. Jämtin står även Peter Weiderud nära, Weiderud var Ulf Bjerelds företrädare som ordförande för Tro och Solidaritet. Weiderud var Carin Jämtins politiske rådgivare 2006 när Jämtin var biståndsminister.

Att sedan Mikael Damberg, taktikern, kom att ha ett stort inflytande på regeringsbildningen förbättrade inte situationen för Löfven. Det var ingen slump att Damberg lade beslag på posten som näringsminister själv. Med den posten räknade Damberg med att kunna ha klippkort till hörnrummet på plan sju i Rosenbad för att ”chit-chatta” om den fråga som engagerar Stefan Löfven mest. Näringspolitiken. Ett kassaskåpssäkert kort att ständigt ha kontroll över statsministern.

Men. Historien ville annorlunda och Damberg är nu uppspelad på läktaren av både verkligheten men även hans gamla skyddslingar, däribland Ardalan Shekarabi. Shekarabi står idag på egna ben och har i skuggan byggt upp ett starkt stöd i bland annat Tro och Solidaritet vilket rekryteringen av Jonas Bergström, tydligt profilerad flyktingaktivist, vittnar om.

Det är många som idag bär ansvaret för att en sansad migrationsdebatt hindrades i socialdemokraterna. Ännu fler om vi ser till arbetarrörelsen som helhet. Alltifrån Aftonbladet, Dagens Arena och Dalademokraten över till ABF och LO. Detta har lett socialdemokraterna till dagens situation.

När historien skrivs framstår en person som kanske mer att lasta än andra allt tydligare. Carin Jämtin. Partisekreteraren som lade locket på. Och sedan, när hon insåg att vinden vänt, försvann.

 

 

Redaktörens kommentar:

Jag kommer aldrig att glömma Håkan Juholts sista presskonferens som partiledare. Han sade (fritt ur minnet):

”En dag kommer historien slå ett annat ljus på detta händelseförlopp”.

Jag vet idag att han kommer få rätt. Ju mer jag gräver, och ju längre in jag kommer in i det jag idag kallar vägen till ”Mörkrets Hjärta”, desto mer förstår jag vilka starka krafter som Juholt väckte till liv och utmanade. Håkan Juholt var en stark profil. Det blev hans fall, inte det som Gudmundson i SvD historierevisionistiskt betecknar som vänster. Gudmundsons ledarsstick gör SvD förfall tydligt. Det var länge sedan nyhetsrapporteringen i SvD var relevant och nu ser ledarsidan ut att gå samma öde till mötes, med alltför kompetensmässigt begränsade skribenter för att göra relevanta politiska analyser.

Gudmundson har sina förtjänster. Svensk inrikespolitik är inte en av dem dessvärre.

Jag kom, under hösten 2011, tyvärr vara en del av den partiinterna kritik som till slut fällde honom. Jag står för allt jag skrivit och sagt under den perioden, ingenting går att göras ogjort, men måste samtidigt säga att jag ångrar allt mer de snabba omdömen jag fällde. De fälldes utifrån den information som fanns tillgänglig då.

Detta är mitt sätt att be Håkan Juholt om förlåtelse. När vi alla stod i stormen var det inte lätt att se vem som var vem och vad som var vad. Allt var inte det som det verkade vara.

Det fråntar dock inte mig det ansvar som jag hade att försöka se klarare. Jag om någon borde, med min bakgrund och den opinionsbildande roll jag hade då i partiet,  kunnat bättre. Väsentligt bättre. I detta ligger min skuld och ett misslyckande.

Jag ber därmed Håkan Juholt förbehållslöst om förlåtelse.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se