Socialdemokratins dubbla ödesval

  • Söndag 27 Maj 2018 2018-05-27
E-post 307

Vad blir 2018 års val till riksdagen för ett typ av val, egentligen? Vilka frågor kommer att dominera valrörelsen? I nästan alla opinionsundersökningar där respondenterna själva får välja sina egna frågor tycks integration och invandring komma högst upp på dagordningen.

Klassiska frågor om vård, skola och omsorg, liksom trygghet, lag och ordning, tycks spela andrafiolen – och i den mån de skymtar fram i debatten gör de det som ett slags förlängning av integrations- och invandringsproblematiken för en stor del av väljarna. Det vill säga: finns det problem inom vård och rättsväsende ses de som konsekvenser av integrationsmisslyckanden och en allt för stor invandring på kort tid. Miljöfrågorna har inte velat lyfta, trots idoga försök från miljöpartiet och deras sympatisörer på de etablerade mediernas nyhets- och samhällsredaktioner. Klimathot känns just nu i varje fall ungefär lika sexigt som trekvartsbyxor på en man eller volangkjol på en kvinna.

Andra frågor är givetvis regeringsbildningen och hur stora de enskilda partierna kommer att bli. Det där kan ju tyckas väldigt banalt. Är det inte om detta som varje val handlar? Jo, det är riktigt, men just i år är frågan särskilt brännande. Genom den egenartade och för Sverige egenartade manövern från borgerligheten (”Alliansen”) att vägra att ens söka passivt stöd från Sverigedemokraterna har man lyckats skapa en situation med inte mindre än tre ”block” i svensk politik, nämligen de rödgröna, de borgerliga och SD. Inget av dessa block kommer att få någon egen majoritet, så frågan om hur regeringsbildningen kommer att se ut efter valet har inte varit så oklar sedan mellankrigstiden.

Dessutom börjar nu ett antal tendenser vad gäller väljarrörelser som varit igång sedan sekelskiftet nu få ett faktiskt genomslag som kan få såväl symboliska, som reella effekter av mycket genomgripande art på det svenska politiska landskapet. Tre partier – Liberalerna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet – löper stora risker att faktiskt hamna utanför på grund av att de inte kommer att kunna ta sig över fyraprocentsspärren. Å andra sidan utmanas de klassiska ”maktpartierna” i svensk politik av uppstickaren Sverigedemokraterna. Om detta parti skulle lyckas med konstycket att bli det parti som vinner flest röster, 2018, är detta ingenting annat än en politisk jordbävning.

De flesta politiskt intresserade följer givetvis de olika opinionsinstitutens undersökningar som med regelbundenhet presenteras i våra tidningar och etermedier. Men man bör komma ihåg att även de stora politiska partierna gör sina egna opinionsundersökningar, som är mycket omfattande och som hålls hemliga för alla utom en mycket trång krets av politiska nyckelpersoner inom respektive parti. Det tycks dock som om två av de största partiernas egna undersökningar emellertid visar stor samstämmighet med varandra, vad gäller opinionsläget.

Resultaten tycks påminna om vad som publiceras i pressen, men med ännu större ”swing” vad gäller två tendenser i opinionen – det handlar här om vilket genomslag nedgången för Socialdemokraterna och uppgången för Sverigedemokraterna kommer att bli på valdagen. Partiernas hemliga opinionsundersökningar mäter ju inte bara väljarnas sympatier, utan framför allt hur troligt det är att den enskilde väljaren faktiskt kommer att bege sig till vallokalen och stoppa en röst i urnan. Om man skall tro dessa undersökningar verkar det inte bättre än att Sverigedemokraterna kommer att kunna prestera ett starkare resultat än vad opinionsinstituten ger vid handen. Det handlar här om en fördubbling av resultatet 2014, det vill säga 24-25 procent och positionen som riksdagens största parti. Moderaterna ser ut att kunna ligga kvar och i princip upprepa resultatet från föregående val och landa på 22-23 procent.

Ännu mer dramatisk än SD:s uppgång, förefaller dock siffrorna för Socialdemokraterna vara. Om man inte bara räknar med väljarnas sympatier, utan även hur sannolikt det är att de går och röstar ser siffrorna historiskt dystra ut: vi talar här om ett socialdemokratiskt parti som kommer att landa på cirka 20 procent och riskerar att komma in som tredje största parti i riksdagen. Om detta skulle bli fallet kommer årets val gå till historien som socialdemokratins katastrofval, slutet på en period som varat i nästan exakt 101 år.

Socialdemokraterna har spelat en unik roll i svensk politik. I det första valet där partiet deltog enligt det proportionella valsystemet var 1911. Då fick man 28,5 procent av rösterna – partiet har sedan dess aldrig haft ett lägre resultat. Två val senare, 1917, får Socialdemokraterna 31,1 procent av rösterna och blir då riksdagens största parti; och detta är en position som an intagit sedan dess. Det förtjänar att repeteras: i över etthundra år har Socialdemokraterna oavbrutet varit riksdagens största parti; och sedan även kvinnlig rösträtt infördes, 1921, har man aldrig legat under 30 procent av väljarna i något riksdagsval; under 77 av de senaste 100 åren har statsministern tillhört det socialdemokratiska partiet. Ingen politisk kraft har präglat det svenska samhället mer än just detta parti.

Är det över nu? Kanske. Om Socialdemokraterna landar någonstans i paritet med Moderaterna och Sverigedemokraterna, samtidigt som de gör sitt sämsta val sedan allmän och lika rösträtt infördes är detta ingenting annat än en historisk katastrof. Från att ha varit vad britterna ibland kallar ”det naturliga regeringspartiet” blir det ett parti bland andra. I förlängningen ligger också förlusten av makten över fackföreningsrörelsen och LO, som ett hotande moln vid horisonten. Det vore otänkbart att LO i längden skulle kunna vara en stödorganisation till Socialdemokraterna om deras medlemmar inte längre är socialdemokrater.

Under 2000-talet har vi över hela Europa sätt denna accelererande nedgång för socialdemokratin. I val efter val har partierna förlorat stora delar av sin väljarkader och i de senaste valen i Italien, Nederländerna, Frankrike, Österrike, Tjeckien, Frankrike och Tyskland har på sina håll partierna mer än halverats. Det är en tendens som har varit lika tydlig, som framväxten av nationellt sinnade och invandringskritiska partier på de flesta håll. Det finns få undantag från denna regel i länder som har proportionella val. Den som till äventyrs skulle vilja peka på Storbritannien som ett undantag gör klokt i att reflektera över det brittiska valsystemet med sina majoritetsval i enmansvalkretsar, som tenderar att gynna stora etablerade partier och förhindra uppstickare från att växa sig starka över tid, vilket är lättare i länder med proportionella system.

Det politiska landskap som verkar prägla en allt större del av den politiska kartan under vårt århundrade tycks se ut ungefär på följande sätt: en kontinuerligt krympande socialdemokrati; en klassisk höger som varken minskar eller ökar, en borgerlig mitt, som går tillbaka, en kontinuerlig tillväxt hos partier som i medierna går under beteckningen ”högerpopulistiska”, och en allt mer radikaliserad vänster, som inte heller vare sig ökar eller minskar, utan reagerar på mediala signalfrågor – vilket får olika vänsterpartier att byta röster med varandra (ibland vinner de gröna på identitetsvänsterns bekostnad, ibland tar klassiska vänstersocialister röster från miljöpartier, etc). Vi står alltså inför ett landskap där det som vi uppfattade som politikens traditionella höger allt mer förvandlats till dess mitt.

Det är ytterst få länder i Europa där vi inte ser varianter på denna utveckling. Många trodde länge att den svenska socialdemokratin skulle vara immun mot dessa tendenser genom sitt långa maktinnehav och etablerade position med inflytande inte bara över lagstiftning och exekutiv makt, utan även över myndigheter, organisationer och – vad i brist på bättre skulle kunna kallas – den svenska folksjälen. Men så tycks inte vara fallet. På samma sätt som Bondeförbundet ständigt gick tillbaka i vårt land i takt med att antalet jordbrukare minskade, varvid partiet lyckades vinna viss framgång genom att förnya sig under beteckningen Centerpartiet, utgör Socialdemokraternas klassiska kärnväljare, industriarbetarna en kontinuerligt krympande del av befolkningen. Antalet industriarbetare utgjorde närmare hälften av befolkningen under partiets storhetstid under Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Idag, under Stefan Löfven, utgör denna grupp inte ens 10 procent.

Försöken att förnya sig genom att anamma tankegods från identitetsvänstern, vilket kommit att spela en viktig ideologisk roll såväl inom de socialdemokratiska sidoförbunden, som inom Stockholms arbetarekommun, har lämnat stora grupper av väljare likgiltiga och riskerar att ytterligare skrämma bort potentiella röster inför detta val, där väljarna snarare tycks vilja ha handfasta lösningar på konkreta problem med invandringspolitiken i fokus och inte några abstrakta och allmänna utfästelser om alla människors lika värde. Att alla människor har ett människovärde vet vi redan.

Socialdemokratins tillbakagång i nästa val tycks vara så gott som säker. Frågan är egentligen bara hur stor nedgången kommer att bli. Resultaten vid de senaste europeiska valen torde förskräcka partistrategerna på Sveavägen, eftersom utvecklingen närmast tycks ödesbestämd. Det finns dock en ljuspunkt i denna annars så dystra historia. Ett av de få länder där socialdemokratin lyckats stabilisera väljarnivåerna och till och med gå framåt är faktiskt Danmark. Hur har då detta lyckats? Jo, man tycks ha tagit väljarnas oro och önskemål på allvar. Man har utan att låsa sig ideologiskt kunnat sälja in sig som ett parti för dem som inte tjänar eller äger så mycket – ett parti för småfolket, vare sig de är industriarbetare, lägre tjänstemän eller offentliganställda. Det försöker givetvis även det svenska Socialdemokratiska partiet bli – skillnaden är dock att danskarna tycks bättre på att lyssna på vad väljarna verkligen vill ha.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se