“A friend in need – a friend indeed”: Sverige trampar fel i Mellanöstern

  • Söndag 17 Jun 2018 2018-06-17
E-post 1546

Som de flesta människor med tillgång till radio, teve eller tidningar har även vi här i Sverige kunnat ta del av den nya kampanj som Hamasregimen på Gazaremsan har dragit igång mot Israel. Denna gång handlar det om den absurda och djupt stötande metoden att skicka brinnande drakar in över gränsen för att antända och ödelägga åkermark.

Här i Sverige – ett land som annars rör sig på den internationella scenen med tämligen hög svansföring, vad gäller angrepp på miljö eller civilpersoner utan närmare koppling till regeringspolitik – är det tämligen tyst från officiellt håll när det handlar om denna nya form av krigföring från Hamas sida. Det borde annars vara något som den svenska regeringen annars borde slå ned på: angrepp på i konflikthänseende helt orelaterade civilpersoner och en samvetslös förstörelse av naturresurser som inte spelar någon som helst roll i den omedelbara konflikt som råder mellan Israel och den Hamasstyrda statsbildning som förefinns på Gazaremsan.

Det förtjänas att repetera en del fundamenta här: som de flesta människor vet är Israel den enda demokratin i Mellanöstern med vad vi här i Västerlandet brukar beteckna som normala mänskliga fri- och rättigheter. Det är en stat som de flesta svenskar hade kunnat känna sig ganska hemma i om de hade bekymrat sig om att ge den ett besök. Dock föreligger här en rad skillnader. Israel är en nation på nästan tio miljoner invånare omgivet av en halv miljard muslimer i ett tjugotal länder. Det handlar här om statsbildningar som knappast går att beskriva som föredömen på något som helst plan.

Det handlar om länder som slits sönder av inbördeskrig, korruption och vars syn på mänskliga rättigheter eller individens grundläggande frihet lämnar oerhört mycket att önska. Det handlar delvis om nationer vars nationer vilkas inkompetens på så gott som samtliga nivåer hade gjort de flesta av dem till beroende av bidrag från omvärlden om det inte hade varit för till de rikedomar som oljan har givit dem. Folk förundras av rikedomarna och moderniteten i Förenade Arabemiraten, Kuwait eller Saudiarabien, men vad de egentligen borde göra är att fästa blickarna vid Jemen. Så hade alla arabstater sett ut om det inte hade varit för det svarta guldet ett par hundra meter ned i marken.

I den miljö i vilken Israel befinner sig har man dock kunnat förlita sig på ett antal faktorer som skyddat landet och dess folk från att utplånas eller förvandla landet till något slags parantes i likhet med medeltidens korsfararstater. Det strategiska läget är annars allt annat än avundsvärt: en nation med strax under tio miljoner invånare omgivna av i grunden fientliga stater med en sammanlagd befolkning på nästan en halv miljard och genomsyrade av en statsideologi vars målsättning handlar om att utplåna den judiska staten.

Faktorerna det handlar om gäller bland annat statsskick och resurser. Ett demokratiskt och kärnvapenbeväpnat Israel kan avskräcka fiender – oavsett hur stora de är. Det är den rikedom som Israel har genom sitt samhällssystem och den kraft som nationen besitter via sin militära potential som har förhindrat dess fiender från att utplåna denna stat under de sjuttio år som den har existerat.

Denna förmåga har att göra med de genuint västerländska traditioner som genomsyrar Israel – och som gör landet till en sådan främmande fågel i sin omgivning: ett system baserat på fria marknader, demokrati och mänskliga rättigheter. Detta har fått till följd att Israel har haft en större bruttonationalprodukt (både per capita och i absoluta tal) än sina grannar. Systemet har vidare lett till att interna motsättningar aldrig utvecklas till våldsamheter, samt att innovationsnivån vad gäller näringslivet har befunnit har varit i paritet med de mest utvecklade västländer.

Ytterligare en viktig faktor handlar om det moraliska stöd som Israel har fått från västvärlden – nota bene USA och Europa. Dessa starka bundsförvanter har ofta kommit till landets försvar på det politiska planet genom våra gemensamma ideal om demokratiska principer eller gemensamma intressen vad gäller globala hot som terrorism eller kärnvapenspridning. På senare tid har man dock sett hur just detta har kommit att luckras upp – och här har Sverige spelat en mindre ärorik roll. Man kan reflektera över att Sverige genom sin röst i Förenta Nationerna ägnar ett sådant oproportionerligt stort intresse för vad man anser vara palestiniernas oblida öde. Det handlar om flyktingar som lämnat Israel för över 70 år sedan; däremot visar den svenska regeringen knappast något liknande intresse för alla de muslimer och hinduer som drevs på flykten vid bildandet av Indien och Pakistan under samma tid (eller för den skull de miljontals judar som tvingades lämna arabvärlden vid Israels bildande).

Just nu riktar den svenska regeringen stort fokus vid den delade staden Jerusalem. Man motsätter sig bland annat att USA skall flytta sin ambassad från Tel Aviv till Israels de facto-huvudstad. Samma intresse kan näppeligen mobiliseras för den delade staden Nicosia på Cypern, trots att detta land är en EU-stat. Likaledes mobiliseras knappast någon större indignation för att turkiska trupper ockuperar norra Cypern eller att Kina ockuperar Tibet. Det är Israel det handlar om, för den svenska regeringen.

Det är mycket tråkigt att den enda demokratin i Mellanöstern, som allvarligt talat borde tjäna som ett mönsterexempel på att välstånd och ett frihetligt samhälle kan byggas var som helst på jord har förvandlats till något slags fiende. Det handlar givetvis om vårt oljeberoende och vår fruktan för förändringar i globala demografiska realiteter (som i sig utgör en politisk realitet). Men dessa fakta borde inte påverka våra principer. Tyvärr styrs den svenska utrikespolitiken i detta hänseende inte av principer baserade på våra nationella intressen eller vår moraliska förpliktelse. Med Margot Wallström i Arvfurstens palats handlar tyvärr det mesta om ideologi och signalpolitik. Vi får hoppas att detta kan ändras i och med valet i september.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se