Den ljusnande framtid

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 16 Jun 2018 2018-06-16
E-post 355

Hela veckan har flaken fyllda med studenter rullat genom Sveriges städer. Det har skrattats och gråtits och kramats och dansats. Studentflaken, smyckade med björkar, skyltar och banderoller, andas kluvenhet, både lycka och rädsla. Nu är friheten här, och med den osäkerheten. Jag har betraktat flaken och de firande studenterna på avstånd, och varje gång ett flak passerat med sin last av jublande unga män och kvinnor har jag blivit tårögd och bett en tyst bön om välgång för de unga, firande människorna.

Att ta studenten, lämna den förutsägbara, i det närmaste påtvingade, men ändå trygga tillvaron i grundskola och gymnasium är en mycket tydlig brytpunkt i en människas liv. För även om gymnasiestudier är frivilliga finns i praktiken få möjligheter att göra något annat än att fortsätta till gymnasieskolan när grundskolan är över. Men nu, i vit mössa och med tolv års skolgång i ryggen, öppnar sig världen. Arbeta eller studera? Åka utomlands? Flytta hemifrån?

Det är en fantastisk tid, och en fruktansvärd tid. Såna där situationer hamnar människan i flera gånger under sin livstid, ibland frivilligt, kanske lika ofta ofrivilligt. Ibland kanske man inte vet om det är frivilligt eller inte. Ibland vet man inte om man är på väg från något, eller till något. Det är ju en viss skillnad, att fly eller att resa. Vi flyttar, gifter oss, skiljer oss, byter arbetsplats, blir föräldrar, går i pension. Livet förändras, mer eller mindre dramatiskt, och varje gång sker någon sorts nyorientering. Möjligheten till förändring ges – att bli någon annan. Att leva på ett annat sätt. Att välja något annat och därmed skapa nya och andra förutsättningar.

Sartre skriver att existensen föregår essensen. Det är alltså det levda livet, människans val, som tillsammans bildar den summa som är livet. Det innebär frihet. Det innebär att inget är givet, att människan är fri att göra vad hon kan och vill med sitt liv. Det innebär ju också en massa rädsla, kval och osäkerhet. Att välja ett är ju att välja bort något annat. Tänk om jag väljer fel – utbildning, bostadsort, partner…? En människa kan bli så förlamad av rädslan för att välja fel att hon inte väljer något alls, vilket ju också är en sorts val. Men, skulle jag vilja påstå, ett mycket dumt val.

Jag tror att människan är autonom. Vi är, i varierande utsträckning, fria och kapabla och det är bara jag som kan veta vad som är bäst för mig (även om man utan tvekan behöver både råd och vägledning när man befinner sig i omvälvande livssituationer). Vi får inte slösa bort vår frihet. Vi måste ta vara på möjligheten att skapa ett liv som är så nära det vi önskar vi kan komma. Och det där, att skapa ett liv, är ett ständigt pågående projekt. Vi blir aldrig färdiga – och vi kan alltid välja om, välja nytt, göra nytt. Det är en både stressande och befriande insikt. Jag blir aldrig klar. Å andra sidan – vad skulle jag göra om jag blev färdig?

Kierkegaard skriver att en människa måste tro för att orka leva. Varje människa måste finna sin sanning, en sanning som ger mål och mening, något att både leva och dö för. Det önskar jag alla Sveriges studenter i studentpresent: en övertygelse, en kompass, en tro att hämta hopp och kraft och tillit ur. Har man det, så blir alla de där valen något mindre skrämmande.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se