Hazarerna och myten om den iranska tvångsrekryteringen

  • Onsdag 6 Jun 2018 2018-06-06
E-post 1536

Torsdagen den 7 juni kommer riksdagen att fatta beslut om den så kallade ”gymnasieamnestin”, som gör det möjligt för 9.000 afghaner utan asylskäl att stanna i Sverige om de kan påvisa att de påbörjat gymnasiestudier. Det har väl undgått få svenskar att flera av dessa personer som kommit till vårt land under förebärande att de är flyktingar inte kommer från Afghanistan, utan i själva verket från grannlandet Iran, där de varit del av den stora afghanska diasporan – en grupp på mellan 2,5 och 3 miljoner personer, företrädesvis bestående av shiitiska hazarer.

Om man kommer från Iran, där fred råder, har man inget flyktingskäl. Alltså ljuger de asylsökande om vilka de är och var de kommer ifrån för att kunna få stanna i vårt land. Som Expressen kunde visa i en ambitiös kartläggning från den 18 maj i år gällande de 9.000 personer som omfattas av ”gymnasieamnestin” har nästan hälften kommit från Iran – närmare bestämt 4.410 individer. Den tid som de varit bofasta där ligger i snitt på tio år. Att detta inte omedelbart har kunnat uppdagas beror på att ingen (0 %) av de asylsökande har lyckats producera någon identitetshandling. Skälet till att man inte vill visa upp något dylikt beror inte bara på att man inte vill röja att man kommer från Iran, utan att man på detta sätt också kan ljuga om sin ålder i syfte att få fördelar. 78 procent av gymnasieasylanterna (drygt 7.000, alltså) har också fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket.

Problemet med asylsökande afghaner som ljuger om var de kommer ifrån är ingen nyhet. När Migrationsverket beslutar om utvisning av personer som uppenbart inte skall vara här eller som skall förpassas ur riket efter att ha begått något brott uppstår ofta situationen att den utvisade plötsligt hävdar att han inte har satt sin fot i detta land på flera år, utan i själva verket kommer från Iran, och därför inte kan utvisas. I detta får de stöd från svenska flyktingaktivister och deras organisationer. Här är inställningen att ingen person borde utvisas till Afghanistan, men även det faktum att de faktiskt kommit från Iran borde utgöra flyktingskäl – och här anförs ofta argumentet att unga afghaner i Iran ”tvångsrekryteras” av regeringen för att ”skickas till Syrien”, där de blir ”kanonmat” i striderna mot den Islamiska Staten.

Stämmer detta? Vad är det för förband som den iranska regimen enrollerar bland afghaner? Hur många människor handlar det om? Hur går rekryteringen till? Vilka strider deltar de i? Får de betalt? Dör alla som skickas till Syrien? Det finns många frågor som jag anser att svensk media borde ha rett ut vid det här laget. Om man lyssnar på svenska flyktingaktivister – ofta helt okritiskt förmedlat av svensk press – får man närmast intrycket av att den iranska regimen skickar ut horder av ”press gangs” vars enda uppgift det är att samla in alla afghaner som de får syn på, sticka en bössa i handen på dem och därefter sända dem mot en säker död på slagfälten utanför Aleppos murar. Så hur ligger det till egentligen? Bland de 9.000 som beräknas bli föremål för gymnasieamnestin finns ju faktiskt en liten grupp på 88 stycken som säger sig ha tjänstgjort i någon form av kapacitet vid striderna i Syrien.

Iran är en allierad till den syriske presidenten Hafez al Assad och det är till stora delar iranska oljepengar, iranska militära rådgivare och till viss del iransk trupp på marken som kunnat rädda kvar honom vid makten. De trupper som funnits tillstädes från iransk sida har framför allt inte bestått av reguljära förband ur den iranska armén, även om man här har skickat en hel del militära rådgivare, utan av trupp ur den organisation som i Sverige går under beteckningen Revolutionsgardet och dess spjutspetsformation Al Quds-styrkan. Revolutionsgardet utgör på många sätt en stat i den iranska staten. På många sätt har Gardet ungefär samma position i Irans politiska liv som SS hade i det nazistiska Tyskland. Det har en egen ekonomi, egna stridskrafter och ett politiskt inflytande som inte styrs av vare sig den valde presidenten, parlamentet eller generalstaben. Organisationen svarar istället direkt inför det mäktiga väktarrådet, som har det sista ordet inom det mesta som sker i Iran, och dess ledare ayatollan Ali Khamenei.

Precis som en gång SS på sin tid, så har revolutionsgardet även organiserat större militära enheter av frivilliga utländska medborgare som tränats och utrustats för att kunna sättas in i strid på olika platser. I kampen mot IS opererar revolutionsgardet med tre förband som vardera består av afghaner, pakistanier och irakier – alla av shiitisk övertygelse. Av dessa är det naturligtvis det afghanska förbandet som intresserar oss, eftersom det är denna formation till vilken många hazarer boende i Iran rekryteras.

Förbandet går under namnet Liwa Fatemiyoun, vilket kan översättas med ”Fatimas banér”, och är uppkallat efter Muhammeds yngsta dotter. Fatima eller Fatemeh, som hon kallas på dari, har en mycket omhuldad och närmast helgonlik status bland Afghanistans shiitiska hazarer. Att uppkalla en hazarisk trupp efter denna Fatima är med andra ord lite grann som om en fransk formation hade hetat ”Jeanne d’Arc-brigaden”, eller något liknande. Att de sittstrejkande afghanerna på trapporna utanför medborgarplatsen, som nu får möjlighet att stanna genom regeringens gymnasieasyl, hade en ledare som just hette Fatemeh kan ses som tämligen symboliskt, om man så vill.

Fatemiyoun betecknades vid sitt bildande, 2014, som en ”brigad”, det vill säga att den skulle ha omfattat ungefär 3.000 man, men har under de senaste åren vuxit till att officiellt räknas som en ”division”, som enligt förbandets nyligen avlidne chef, general Sayed Hakim, skulle bestå av inte mindre än 14.000 man. Den här typen av siffror måste man dock alltid ta med en nypa salt. Det troligaste är nog att Fatemiyoun när striderna i Syrien var som mest omfattande 2016-17 aldrig har överskridit 7.000 man.

Fatemiyoun har dock rötter som går längre tillbaka än till 2014. Redan under Iran-Irakkriget på 80-talet fanns det frivilliga hazarer som stred på den iranska sidan mot Saddam Hussein under beteckningen Abuzarbrigaden och i Afghanistan utrustade iranierna en hazarisk armékår (”Armékår Muhammed”) på 30.000 man för att bekämpa först de sovjetiska ockupanterna och därefter talibanerna, vilkas sunnitiska ortodoxi gjorde dem lika fientliga mot de shiitiska hazarerna, som någonsin den Islamiska staten.

När kriget i Syrien började intensifieras under 2013 och Iran allt mer drogs in i det syriska gungflyt uppstod tanken att förstärka Revolutionsgardets enheter med utländska frikårer av typen Liwa Fatemiyoun. Som argument för rekryteringen vädjade man delvis till hazarernas idealitet, som att ge dem en möjlighet att försvara shiitiska helgedomar i Syrien, liksom den märkliga lilla hazariska minoritet som bott runt helgedomarna i Syrien sedan hundratals år för att vårda och vaka över dem.

Andra viktiga argument var givetvis en ganska väl tilltagen lön och andra förmåner. En nybliven soldat i Fatemiyoun har en månadslön på 5.000 kronor och med specialistkompetens eller lägre chefsfunktion kan han komma upp i 8.000 kronor. Ett annat argument handlar om uppehållstillstånd. Av de mellan 2,5-3 miljoner hazarer som befinner sig i Iran vistas kanske en tredjedel där som papperslösa. En morot för rekryteringen är därför att en papperslös som ansluter sig till Fatemiyoun och tjänstgör i tre månader vid ett stridande förband också får fulla rättigheter för sig och sin familj att vistas legalt i Iran; liknande erbjudanden har också riktats till hazarer i vapenför ålder som ertappats med olika typer av brottslighet (undantaget mord eller narkotikabrott): gå in i förbandet, gör dina tre månader och slipp straff. För stupade soldaters familjer utfaller också ersättning, samt den kanske något dubiösa förmånen att på den iranska statens bekostnad kunna besöka helgedomarna i Syrien. Det är här man kan tala om en viss tvångsrekrytering: vissa personer som ertappats med att uppehålla sig illegalt i landet har fått valet att ansluta sig till Fatemiyoun eller utvisas. Åtminstone under stridernas första år rekryterades även personer som var under 18 år, vilket var mot de internationella konventioner som Iran har förbundit sig till att följa.

Fatemiyoun tränades och utrustades som ett lätt och delvis motoriserat infanteri, som sattes in på flera avgörande krigsskådeplatser i Syrien, från och med bildandet 2014 tills det att Iran förklarat seger över IS i december, 2017. Förnärvarande sker ingen nyrekrytering till förbandet. Personer på plats i Damaskus kan vittna om vad som hänt kring den shiitiska helgedomen till Zaynabs ära i Damaskus. Detta är den viktigaste hazariska kultplatsen i Syrien och det är hit rekryterna förs i början av sin tjänstgöring för att svära sin trohetsed. Det är också hit de beger sig när de tar officiellt avsked ur förbandet innan de återvänder hem. För närvarande har all initiation upphört, det är bara avskedsceremonier som pågår.

Under den tid förbandet var i verksamhet hade man också väldigt höga förlustsiffror. Siffror på upp till 2.000 stupade och 8.000 sårade mellan 2014 och 2017 har nämnts. Detta är förhållandevis mycket och tarvar en förklaring. Var det så att Revolutionsgardet använde hazarerna som kanonmat och skickade fram dem i första linjen för att undvika förluster bland iranierna? Man skall nog vara försiktig innan man drar sådana slutsatser. Förlusterna har nämligen varit lika höga hos Revolutionsgardets elitformation Al Qudsbrigaden, medan de varit betydligt lägre bland de reguljära iranska förband som funnits på plats eller hos den pakistanska frivilligbrigad, Liwa Zainibeyoun, som också organiserats av Revolutionsgardet. Skälet till de höga förlusterna är att befälhavarna har litat på Fatemiyoun och Al Quds och satt in dem vid svåra och viktiga operationer, eftersom man varit medvetna om deras kvaliteter. Fatemiyoun spelade en avgörande roll vid slagen om Palmyra och Aleppo. Självfallet satte gardets befälhavare Muhammad Ali Jafari hellre in de stridsvana och sega hazarerna, som slagits mot ryssar, talibaner och araber sedan decennier, än de pakistanska enheterna som allmänt betraktades som veka och opålitliga. Förlustsiffrorna reflekterade med andra ord Fatemiyouns duglighet, snarare än något annat.

Om vi återgår till den svenska debatten är vi nu redo att adressera ett antal frågor som pockat på svar. Den första handlar om rekrytering: är det så att det förekommer tvångsrekrytering av afghanska hazarer i Iran som nu skickas till Syrien för att strida? Nej. Rekryteringen till Fatemiyoun har mer eller mindre upphört sedan vintern 2017. Ingen afghansk ”ensamkommande” behöver skyddas från något sådant.

Men var det då en sådan stor risk att tvingas in i armén att det hade funnits skäl att acceptera afghaner som flyktingar om de hade kommit från Iran under den period då förbandet var i verksamhet mellan 2014 och 2017? Nej, knappast. Man kan räkna med att det har strömmat igenom 40.000 stridande hazarer i Fatemiyouns rullor under de fyra år som förbandet var i verksamhet på allvar. Detta skall jämföras med en bra bit över en miljon manliga afghaner i vapenför ålder som inte tjänstgjorde i Fatemiyoun under samma tid, trots att de bodde i Iran. Och dessutom var den helt övervägande delen av soldaterna frivilliga – risken att ”tvingas” åka till Syrien kunde betraktas som minimal även under denna tid.

Var det liktydigt med en dödsdom att strida i Syrien? Nej det var det inte, men det var sannerligen inte riskfritt heller. Även om 2.000 stupade är överdrivna siffror var förlusterna stora, vilket paradoxalt nog hade att göra med förbandets effektivitet och duglighet, vilket i sin tur gjorde att det sattes in lite överallt där det kunde bli farligt.

Det är inte alltid trevligt att vara hazar i Iran, särskilt inte om man saknar uppehållstillstånd och har svårt att få arbete. Men detta är inget skäl till asyl i Sverige. Det florerar också en hel del förutfattade meningar om hazarer bland den iranska allmänheten. Vanliga fördomar är att de skulle stjäla, vara bråkiga och bara duger till att arbeta i byggbranschen. Detta är givetvis tråkigt, men att omgivningen är inskränkt är inte liktydigt med förföljelse eller systematisk diskriminering. Och det viktigaste av allt: de tvångsrekryteras inte till den iranska armén för att mot sin vilja tvingas ut i strid.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se