Koks i lasten: Duell i Medelhavet

  • Onsdag 13 Jun 2018 2018-06-13
E-post 1625

Har ni följt nervkriget mellan den italienska regeringen och flyktingfartyget M/S Aquarius under de senaste dagarna? Hon har med sin last om 629 migranter som plockats upp ur Medelhavets vatten förgäves försökt att nå italiensk hamn. Den italienska regeringen, med sin nytillträdde inrikesminister Matteo Salvini från högerpartiet La Lega som främste proponent, har konsekvent vägrat den Gibraltarflaggade Aquarius möjligheten att angöra hamn. Detta fick till följd att den forna tyska kustbevakningskuttern Meerkatze, som nu alltså seglas av människorättsorganisationerna S.O.S. Mediterranée och Läkare utan gränser under sitt nya namn, tvingades irra runt i farvattnen mellan Malta och Sicilien under några dagar likt en modern Flygande Holländare med sin mänskliga last.

När detta skrivs tycks det dock som om den italienska regeringen har dragit det längsta strået i detta drama till sjöss. Den likaledes nytillträdda spanska socialistregeringen har accepterat att ta emot fartyget, när nu Italien vägrar. Efter en kortare tids tövan där kaptenen på Aquarius under viss dramatik lät meddela att fartyget inte hade kapacitet eller förnödenheter att fullgöra de beräknade två dagarnas seglats till Valencia, utan ovillkorligen måste tas emot i italiensk hamn, är hon likväl nu på väg, eskorterad av örlogsmän ur den italienska flottan, på en 750 sjömil lång resa. Vädret ser bra ut och sent under måndagen mottog fartyget dessutom vatten och förnödenheter från den maltesiska regeringen.

Vad är det då för folk ombord på Aquarius? Är det verkligen flyktingar? Nej, knappast i strikt mening. Det handlar till övervägande del om ekonomiska migranter utan flyktingskäl. Människorna ombord på fartyget kommer denna gång från Nigeria, Bangladesh, Algeriet, Gambia, Somalia, Senegal, Ghana, Marocko och Eritrea. Den största gruppen (150 personer) utgörs av medborgare från Sudan, av alla ställen. Det handlar alltså inte på något sätt om personer som flytt krig eller förföljelse. De vill ta sig till Europa för att få ett bättre liv. Väl i land kommer de engelsktalande migranterna från Västafrika och Bangladesh att söka sig till Storbritannien; de fransktalande vill till Frankrike; sudaneser och en del somalier vill också till England, men även Tyskland. Eritreaner och många av somalierna vill till Skandinavien, och framför allt Sverige, under det att Nordafrikanerna mycket väl kan tänka sig Beneluxländerna. Många drömmer givetvis om ett arbete och att få förtjäna sitt bröd som hederligt folk, men en mycket stor del av dessa migranter kommer att försörja sig genom kriminalitet eller leva på europeiska skattebetalares bekostnad via våra generösa välfärdssystem.

Vad gäller de personer som nu finns ombord på Aquarius så hade de plockats upp från föga sjövärdiga flottar, jollar och gummibåtar strax utanför libysk territorialvattengräns i en serie räddningsoperationer under lördagen. Några hade plockats upp av italienska kustbevakningen och överlämnats till Aquarius, andra hade på samma sätt räddats av ett par kommersiella lastfartyg som fanns i närheten och av Aquarius själv. Tanken var nu att de skulle sättas i land i vad Havsrättskonventionen stipulerar som ”närmaste säkra hamn”. För människorättsorganisationerna ombord på fartyget kunde det bara handla om Italien. Det var ju dit som man hittills alltid fraktat sin mänskliga last.

Men nu blev det inte så. Den italienska regeringen drev denna gång Havsrättskonventionens skrivelse enligt bokstaven. Närmaste säkra hamn låg på Malta, eftersom denna ö faktiskt låg närmast den plats där migranterna hade plockats upp. Malta vägrade acceptera detta, utan hävdade å sin sida att då italienska statsfartyg hade varit behjälpliga vid bärgningen, så måste denna operation betraktas såsom koordinerad av den italienska regeringen och därför en italiensk angelägenhet. Malta hade alltså ingenting med saken att göra. Örikets premiärminister, Joseph Muscat, gick till och med så långt att han anklagade den italienska regeringen för att bryta mot internationella konventioner och äventyra människors liv och säkerhet.

Allteftersom ordkriget mellan Italien, Malta och flyktingaktivisterna från S.O.S. Mediterranée trappades upp utfärdade den italienska kustbevakningen ett förbud för fartyget att gå närmare den italienska kusten än 35 distansminuter eller 27 distansminuter från Malta. Så under ett par dagar kunde man observera hur fartyget cirkulerade omkring strax utanför den italienska exkluderingszonen. Under tiden kablades bilder och nyheter ut över världen från aktivistiska journalister ombord, framför allt via den spanska socialisttidningen El Pais. Världen skulle bibringas föreställningen om att en humanitär katastrof var å färde. En viss press från EU i Bryssel, FN:s flyktingorganisation UNHCR och den tyska regeringen riktades också mot Italien. Varför kunde inte italienarna bara ta emot fartyget som de gjort så många gånger tidigare? Men nej, Italien vägrade. Aquarius vägrade också lämna området. Hjälporganisationerna visste mycket väl vad som stod på spel. Om Italien skulle lyckas framhärda i sin vägran att ta emot fartyget skulle ett viktigt prejudikat etableras i Medelhavet. Men den italienska principfastheten triumferade till slut: Aquarius är nu på väg mot Spanien.

Den här incidenten markerar med all önskvärd tydlighet den nya italienska regeringens tuffare politik i Medelhavet. Genom ett samarbete med den libyska kustbevakningen har man fått ned de stora migrantströmmar som kommit över Medelhavet under tidigare år. Tanken är även här att Havsrättskonventionen skall följas till punkt och pricka. Migranter som plockas upp av fartyg på libyskt vatten skall givetvis återbördas dit. En person från Bangladesh kan knappast betraktas som politiskt förföljd i Libyen och kan därför sättas i land på samma plats som han kom ifrån.

Människorättsorganisationer har protesterat mot detta och hävdat att tillvaron är osäker för migranter i Libyen och att tidigare regeringar har tagit mot migrantfartyg i italiensk hamn. Mot detta har anförts att det knappast är italienska regeringen som tvingat någon från Bangladesh att befinna sig i Libyen och att efterlevandet av Havsrättskonventionen knappast kan anses som ett avsteg från principen om mänskliga rättigheter. Om man skulle jämföra med förhållandena i Östersjön så hade det varit som om sjöräddningen hade plockat upp nödställda i Stockholms skärgård för vidare transport till Litauen, bara för att detta har gjorts någon gång tidigare.

En annan princip som nu har inskärpts är att den italienska lag från tidigare i år som förhindrar människorättsorganisationer att på eget bevåg göra räddningsinsatser utanför Libyens kust och avleverera de upplockade i italiensk hamn nu skall upprätthållas. Skälet är tvåfaldigt. För det första anser man att man Italien lämnats åt sitt öde när det gäller hanteringen av flyktingkrisen. Hela flottor av räddningsfartyg från alla möjliga europeiska länder deltar i olika operationer för att rädda nödställda migranter och föra dem till Italien, men inget av dessa länder tar själva emot dessa människor när de väl stigit iland. Den enda ytterligare nation som finns i det aktuella området, Malta, vägrar styvnackat att ta emot någonting. Förra året gav detta land uppehållstillstånd åt endast 23 flyktingar som kommit över Medelhavet.

Dessutom vill man komma tillrätta med en metod som utvecklats av de organiserade flyktingsmugglarna i Libyen under senare tid. Metoden tycks vara att för en kostnad på 1.000 euro per person köra ut flyktingar med båtar till en position strax utanför libyskt territorialvatten, där de sedan placeras ut på flottar och i gummibåtar. När smugglarna avlägsnat sig så plockas de upp av människorättsorganisationernas fartyg för vidare befordran till Italien. Det är denna form av närmast rutinmässig taxiverksamhet i människorättsorganisationernas regi som man vill få bukt med. Det är fortfarande möjligt att komma till Italien sjövägen, men då måste det vara via operationer som koordinerats av italienska myndigheter. Ingen frifräsare kommer längre att tillåtas och det var därför som det var så viktigt att inte tillåta Aquarius att anlöpa hamn denna gång.

Att Italien nu visar att de menar allvar kommer att vara till nytta på många plan. Det kommer att rädda liv på Medelhavet och spara pengar åt europeiska skattebetalare. Att Italien nu är stängt för frilansare kommer att medföra att flyktingaktivisterna med sina båtar inte längre kan upprätthålla migranternas ”Europataxi.” Att forsla alla som plockas upp på libyskt vatten till exempelvis Spanien kommer inte att fungera logistiskt med tanke på de aktuella fartygens prestanda eller den tidsutdräkt som kommer att krävas, liksom de ökade kostnaderna. Det är knappast så att Spanien heller har för avsikt att bli den nya destinationen i migranternas Medelhavsrutt. Utspelet av premiärminister Pedro Sanchez var att få sola sig i rampljuset såväl inrikespolitiskt, som internationellt, när det gällde en enstaka fråga utan praktiska konsekvenser på längre sikt.

Med sitt nya modus operandi slår den italienska regeringen undan marknaden för den verksamhet som bestått i att placera ut migranterna på ytterst sjöovärdiga flytetyg, med risk för deras egna liv i akt och mening att en människorättsorganisation kommer att plocka upp dem. Därute kommer det i framtiden inte att finnas några sådana fartyg som kan gripa in eftersom de inte längre har någon hamn att gå till. Smugglarna kommer också att få det svårt att gå tillbaka till den metod man använde tidigare med större båtar eller fiskefartyg som kunde gå närmare den italienska kusten för att släppa av sin last. Dessa farkoster är mycket lättare att observera för myndigheterna och kan snabbt prejas av den nyligen upprustade libyska kustbevakningen.

När det gäller att få ned den kostsamma migrationen till Europa av människor som varken har skyddsbehov eller är efterfrågade på arbetsmarknaden är den nya italienska policyn rätt väg att gå. Men även Sverige och europeiska länder som inte ligger vid Medelhavet skulle kunna dra sitt strå till stacken. Ett system som värnar asylrätten på allvar och baseras på ett system med frivilliga kvoter skulle kunna skapa rättvisa bland de människor som verkligen befinner sig på flykt.

Bland alla dessa migranter som vill ta sig från Libyen till Europa döljer sig faktiskt en mindre grupp människor som har genuina flyktskäl. Nu tvingas de riskera sina liv på Medelhavet och göda en kriminell smugglingsindustri. Skälet beror på det asylsystem vi har idag där bara den starkaste eller rikaste kan söka asyl. Med ett system av frivilliga flyktingkvoter kan de som är mest behövande få hjälp, medan lycksökare och bedragare kan hållas borta. Men dit är det fortfarande en lång väg att gå. Den italienska regeringens seger över Aquarius och S.O.S. Mediterranée är inte någon slutstrid, den är inte ens början till slutet, men kanske slutet på början.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se