Kultur och brott: Skotten i Malmö

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 23 Jun 2018 2018-06-23
E-post 1997

Skottlossningen i centrala Malmö som kostade tre män livet samt efterspelet på Lindängen som tog ytterligare en ung mans liv borde leda till två ting: Självrannsakan och nytänkande. Ansvariga politiker och myndigheter i Malmö stad måste göra en rejäl analys. Var har det gått fel? För nog har det gått riktigt fel i en stad med över hundra skottlossningar årligen, ständiga angrepp på blåljuspersonal, brinnande bilar, rån mot både butiker och privatpersoner, ökat antal överfallsvåldtäkter och en öppen droghandel? 

Trots decennier av integrationsprojekt i syfte att minska segregation och utanförskap, trots att många miljoner plöjts ner i kulturfestivaler, demokratiprojekt och stöd till kriminella som vill lämna brottets bana har det inte blivit bättre. Tvärtom. Sedan integrationsprojektet ”Arab 92” (jo, det hette faktiskt så) har problemen ökat. De kriminella gängen vinner mark medan rättsstaten retirerar. Av detta kan man dra slutsatsen att Malmö inte behöver fler integrationsprojekt, kulturfestivaler eller ”omprogrammeringsprogram”. Malmö behöver först och främst en saklig analys. Vem är det som begår brotten? Vilka ligger bakom skottlossningarna, bilbränderna och attackerna på blåljuspersonal?

Frågan ”vem” (som begår brott) måste besvaras innan ”hur” (kriminaliteten ska krossas) formuleras. I Malmö hoppar ansvariga politiker och myndigheter över detta väsentliga steg. Det är nu dessvärre inte unikt för Malmö, tvärtom – det tycks vara den svenska strategin. Oviljan att undersöka och kartlägga vem som ägnar sig åt skottlossning, droghandel, bilbränder och attacker på blåljuspersonal är med största sannolikhet en förklaring till den destruktiva utveckling vi ser, inte bara i Malmö. Problemet har inte angripits på rätt sätt eftersom analysen varit bristfällig och problemformuleringen felaktig. Mängder av insatser och enorma summor pengar har slösats på projekt, program och initiativ som varit verkningslösa eftersom de inte angripit rätt problem, nämligen värderingar.  

 Tidigare forskning visar att första och andra generationens invandrare är kraftigt överrepresenterade vid framförallt grov brottslighet. Av medierapporteringen att döma tycks det vara unga män med invandrarbakgrund som ligger bakom en stor del av den brottslighet som plågar Malmö. Rapporten Invandrare och invandrares barns brottslighet. En statistisk analys, BRÅ 1996:2 konstaterar en överrepresentation för både första och andra generationens invandrare: invandrare är överrepresenterade vid samtliga brott med 2,1 gånger. Störst är överrepresentationen för invandrare vid mord och dråp (3,5), misshandel (4,0) och våldtäkt (4,5). Överrepresentationen är, som synes, större ju grövre brott det gäller. De högsta överrepresentationer, mer än tre gånger, föreligger för våldtäkt, mord och dråp, gatumisshandel och bostadsinbrott. Andra generationens invandrare, invandrares barn, är överrepresenterade vid samtliga brott med 1,5, vilket innebär att andelen invandrares barn som begår brott kan uppskattas vara 50 procent högre än andelen svenskar. Invandrares barns överrepresentation är störst vid misshandel (3,2), rån (2,1), biltillgrepp (2,0) och våldtäkt (1,5).

Då statistiken bryts ned i födelseland framkommer en delvis annorlunda bild. Skillnaden i brottsparticipation, det vill säga andelen personer som någon gång under femårsperioden 1985-1989 registrerats för brott i Sverige, mellan olika ursprungsländer är mycket stora. Lägst brottsparticipation har invandrare från Storbritannien (69 promille), USA (65 promille), Taiwan, Kina och Japan (64 promille). Högst brottsparticipation återfinns bland invandrare från Algeriet, Libyen, Marocko, Tunisien (206 promille) samt Chile (200). Som jämförelse bör nämnas att brottsparticipation bland svenskar ligger på 58 promille.

2005, nästan tio år efter ”Invandrare och invandrares barns brottslighet” följde Brå upp studien med en ny rapport, ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet”. Syftet var att få en bild av hur invandrare och svenskar skiljer sig åt i den registrerade brottsligheten och studien är mer omfattande än rapporten från 1996. Undersökningen omfattar alla personer som är födda mellan åren 1945 och 1981 och var folkbokförda i Sverige den 31 december 1996, vilket innebär närmare 4,4 miljoner personer. Rapporten avser brott som anmäldes till polisen 1997-2001 och de personer i tidigare nämnda avgränsade grupp som var registrerade som skäligen misstänkta för brott.

Den överrepresentation av invandrare misstänkta för brott som konstaterades 1996 visar sig inte bara kvarstå – den har ökat i studien 2005. För de utrikes födda har överrisken ökat från 2,1 till 2,5. För kategorin invandrares barn har överrisken ökat från 1,5 till 1,6. Liksom i den tidigare studien är både invandrare och invandrares barn ännu mer överrepresenterade när det gäller grövre brott, som misshandel, dråp, mord och våldtäkt. Överrisken för att vara misstänkt för våldtäkt/försök till våldtäkt är hela 5,0 för utrikes födda samt 1,8 för invandrares barn. Det är alltså fem gånger vanligare att registreras för våldtäkt eller försök till våldtäkt om man är utrikesfödd än om man är född i Sverige av två svenska föräldrar. Som bekant anger Brå inte längre brottslingars ursprung, men en rimlig gissning är att överrepresentationen kvarstår och kanske till och med ökat under de tretton år som förflutet sedan Brå:s senaste kartläggning över relationen mellan invandring och kriminalitet.

Den intressanta – och helt avgörande – frågan är naturligtvis varför överrepresentationen finns. Standardsvaret från svenska kriminologer har varit ”socioekonomiska faktorer”. Det svaret har den svenska journalistkåren okritiskt accepterat utan motfrågor och svenska politiker har fattat beslut och vidtagit åtgärder utifrån en analys som jag menar är felaktig. 

Det är ett underbetyg åt både svensk journalistik och svensk kriminologi att ingen ifrågasatt denna slentrianmässiga bortförklaring – för hänvisningen till socioekonomiska faktorer är en bortförklaring snarare än en rimlig förklaring. Egentligen räcker det att bryta ner våldtäktsstatistiken i ursprungsländer för att slå hål på myten om socioekonomiska faktorer som en förklaring till överrepresentationen i just den här brottskategorin. Enligt Brå 1996 är män från Algeriet, Libyen, Marocko och Tunisien överrepresenterade med 3.5 gånger medan män från Taiwan, Kina och Japan inte är överrepresenterade överhuvudtaget. Det är orimligt att tro att de sociala och ekonomiska villkoren för dessa invandrargrupper skiljer sig åt så radikalt att det skulle kunna förklara den förstnämnda gruppen stora överrepresentation vid våldtäkter. 

I min bok ”Våldtäkt och kultur” undersöker jag överrepresentationen av män från Mellanöstern och Nordafrika vid våldtäkter – och min studie visar att kulturella faktorer är en viktig förklaring till denna överrepresentation. Det handlar om kvinnosyn och synen på sexualitet – värderingar och normer. Våra värderingar och normer är en bärande del av vår identitet och påverkar vårt agerande. Varje individ har en moralisk identitet som består av de värderingar, normer och principer hon gjort till sina. En individs moraliska identitet skapas inte i ett vakuum, utan i samspel med den miljö man växer upp i och i relation till upplevelser, erfarenheter och förebilder. Jag hävdar att en viktig förklaring till överrepresentationen är de kulturella föreställningar männen bär med sig från sina ursprungsländer.

Jag vågar tro att kulturella faktorer spelar en avgörande roll också vid skottlossningar, attacker mot blåljuspersonal och gängkriminalitet. Vid nedbrytning i ursprungsländer ser vi, på samma sätt som vid våldtäkter, att det finns stor skillnad i överrepresentation mellan män med ursprung i olika länder. Män med ursprung i Jordanien, Palestina och Syrien är kraftigt överrepresenterade vid mord och dråp (3,8) och vid rån (5,7). Män från Algeriet, Libyen, Marocko och Tunisien med 1,3 vid mord och dråp samt med 3,3 vid rån. Män från exempelvis Thailand och Vietnam är dock inte överrepresenterade – och män från Kina och Japan begår färre brott än män med etniskt svenskt ursprung.

Det är frapperande att de länder som sticker ut i statistiken är länder som omfattas i det socialantropologer brukar kalla skamkulturer. I en skamkultur står hedern i centrum och det är väsentligt att inte ”tappa ansiktet”. Kollektivet är överordnat individen och hämnd betraktas som en plikt. Antropologen Cristopher Boehm skriver i Blood Revenge att en gemensam nämnare i skamkulturer är att invånarna hyser liten eller ingen tilltro till att staten och rättssamhället tar deras intressen på allvar. Individer och grupper som upplever sig stå utanför samhället tenderar att ta lagen i egna händer och skipa rättvisa på egen hand. 

Det är detta vi bevittnar i Malmö. Agerandet tycks präglat av ett hederstänkande och en klanmentalitet som vi finner i andra kultursfärer än den svenska. Ska vi motarbeta den typ av kriminalitet som plågar Malmö så är det detta som ska angripas: värderingarna. Tusen kulturfestivaler och arbetsmarknadsprojekt kommer inte att krossa gängkriminaliteten i Malmö och få stopp på dödsskjutningarna. Katrin Stjernfeldt Jammehs (S) tårar räcker inte heller långt. Stjernfeldt Jammeh och andra ansvariga Malmöpolitiker borde torka sina tårar och skaffa sig en analys.  

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se