Något att dö för, något att döda för

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Fredag 8 Jun 2018 2018-06-08
E-post 2178

Får man lov att älska sitt land? Ja, kanske. Om du är kurd och heter Soran Ismail kan du skriva en bok om att du älskar ditt hemland, om ditt behov av en egen plats på jorden, av att höra till, förstå, känna dig hemma i språket, lukterna, smakerna, färgerna. Jag förstår det behovet och den kärleken.

Jag tror att det är ett djupt liggande behov hos varje människa att känna sig hemma, en känsla, eller kanske ett tillstånd som är svårt att definiera men som vi känner igen när det drabbar oss. Jag känner mig hemma när jag cyklar längs en landsväg kantad av lysande gul raps. Jag känner mig hemma när jag kommer till Malmö och köper en glass av en kvinna med exakt samma dialekt som jag själv. Jag känner mig hemma när Kalle Ankas jul sänds på tv och det luktar glögg och gran. Jag känner mig hemma när jag äter pappas köttbullar och dricker mammas flädersaft. Jag känner mig hemma när det regnar på Midsommarafton och bordet dukat med sill, nubbe och jordgubbstårta bärs in under tak. Jag känner mig hemma en tidig morgon på tåget i en knäpptyst kupé där människor låter varandra vara. Jag känner mig hemma när lukten från otaliga grillar ligger tät över ett villaområde eller luften fylls av den stickiga lukten från fuktig ved. Jag känner mig hemma i en dunkel granskog när jag känner den mjuka marken som sviktar under mina fötter.

Allt det där – och mycket mer – är mitt land. Dofter, smaker, traditioner: men också värderingar, normer, idéer. Ett land är mer än det konkreta, ett folk binds samman av mer än ett gemensamt språk, maträtter och högtider. Vi binds samman av vår historia och av våra förväntningar på en framtid tillsammans. Sverige är, på många sätt, ett land som är unikt i världen. Trots att ”lagom” är ett ord som bara lär finnas på svenska så är lagom inte rätt begrepp för att beskriva Sverige och svenskarna. Vi sticker nämligen ut, på ett bra sätt, värderingsmässigt. Enligt WVS, ett forskningsinstitut som undersöker värderingar i ungefär hundra länder i världen är Sverige ett speciellt land och svenskarna ett speciellt folk. Vi är nyfikna, toleranta, jämställda och självständiga i hög grad och vi är rasistiska, sexistiska eller homofoba i låg utsträckning. Vi är ett land med stor social rörlighet, en fortfarande hög tillit och en, i jämförelse med många andra länder i världen, en väl utbyggd och fungerande välfärd.

Det finns mycket att älska, det finns mycket att försvara, det finns mycket att vara stolt över. I veckan timade Sveriges Nationaldag, en dag som ännu inte riktigt funnit sin form, men som rimligtvis bör vara en dag då vi tillåts älska och hylla vårt land. Den svenska folksjäl som tar sig uttryck i värderingar som nyfikenhet och tolerans har, paradoxalt nog, varit ett hinder i etablerandet av en svensk nationaldag. Jag har ännu inte bevisat ett nationaldagsfirande utan en obligatorisk hyllning till mångkultur och nysvenskar, en hip hop uppvisning eller ett framträdande av en rappare. Jag har ännu inte heller varit med om en nationaldag utan minst en krönika eller debattartikel som på det nedrigaste sätt argumenterar för att Sverige är skit och svenskar är trista.

Förra året bjöd Expressen på en märklig nationalsång signerad Özz Nujen, stolt kurd och skattebetalare, vars huvudsakliga budskap tycktes vara att svenskar är främlingsfientliga. I år slog Aftonbladet till med en rasande debattartikel av svenskturkiskan Menekse Mener – eller, jag kanske ska skriva ”turkiskan” Menekse Mener. Trots att Menekse bott i Sverige sedan hon var tio år, gått i skolan här, fått barnbidrag och studiebidrag och åtnjutit vaccinationsprogram och folktandvård låter hon meddela att hon absolut inte vill vara svensk. Hon gillar inte svenskar. Vi är nämligen snåla och vägrar att dela med oss samt asociala, förutom när vi har alkohol i kroppen. Det står henne fritt att tycka – men varför i hela världen väljer Aftonbladet att publicera en text som osar av förakt för Sverige på självaste nationaldagen?   Jag kan inte se någon annan förklaring till Aftonbladets tilltag än att de vill provocera. Jag gick såklart rakt i fällan och muttrade om ökad polarisering.

Jag var alltså redan lätt irriterad när jag scrollade igenom Expressen. När min blick föll på rubriken ”Vem vill dö och döda för Sverige?” kokade jag nästan över. Jag länkade till texten på Twitter och skrev ”Jag vill dö och döda för Sverige”. Föga anade jag vilka starka reaktioner mitt fosterländska tweet skulle orsaka. De vanliga epiteten – ja, ni vet vilka jag menar – haglade, liksom anklagelser om min blodtörstighet och allmänna ondska. Jag måste tillstå att jag inte var beredd på att det är så kontroversiellt att vara beredd att försvara sitt land. För mig är det en självklarhet att försvara det jag älskar, och jag älskar det här landet och det vi tillsammans har åstadkommit. I händelse av krig kommer jag att försvara mig själv, min familj, mitt folk och mitt land – och vet ni vad? Det måste ni också göra. Alla som är folkbokförda i Sverige har tjänsteplikt i händelse av krig. Ingen kommer undan. Kvinnor och män, gamla och unga – alla måste, på det sätt de kan, bidra till att försvara vårt land om kriget kommer.

I den lilla broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” som vi nu har fått i brevlådan kan alla och envar läsa om ”den allmänna tjänsteplikten”. Alla mellan 16 och 70 är förpliktade att bidra. Eftersom jag är en snart femtioårig kvinna utan tidigare militär erfarenhet kommer jag med största sannolikhet inte hamna i strid och kommer sannolikt inte heller att hamna i en situation där jag förväntas döda en fiende. Men det spelar ingen roll. När jag uttrycker min vilja att dö och döda för Sverige är det en fråga om attityd, om en inställning. Det är en moralisk plikt att försvara sitt land, att vara beredd att dö och, om nödvändigt, döda. Med krig förhåller det sig nämligen så, att det som under normala omständigheter är förbjudet – att döda – i krig blir påbjudet.

”Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska”. Så står det i MSB:s informationsbroschyr till alla Sveriges invånare och det tycker jag är vackert. Det finns sådant som är värt att försvara. Det finns något värt att dö för.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se