Slow Culture: Demokratier i krig – med varandra!

ATHENIANS VS. SPARTANS. Wood engraving, 19th century.
  • Söndag 24 jun 2018 2018-06-24
E-post 223

Demokratier går aldrig i krig mot varandra! Detta är en fras som man emellanåt hör uttalas. När jag hörde den första gången tyckte jag att det lät rimligt. Ända fram till i modern tid har ju mellanstatliga konflikter i princip förts mellan mer eller mindre enväldiga härskare – och de krig som förts under vårt århundrade, i så mån som demokratier varit involverade, har varit riktade mot tyranner och diktatorer och knappast mot andra demokratier. Eller? Men är det så? Första gången jag hörde detta sägas började jag omedelbart grunna på om man inte kunde anse att det atenska överfallet på Syrakusa under det peloponnesiska kriget år 415 f.Kr. faktiskt var ett krig mellan demokratier. Hade vi inte ett undantag där?

Tanken om att demokratier inte strider sinsemellan är dock mer än blott ett talesätt. Den utgör också den symboliska sammanfattningen för vad som brukar kallas den demokratiska fredsteorin. Denna teori som har vunnit spridning sedan 60-talet utgår givetvis från det faktum att demokratier med stabila politiska förhållanden och ofta med en välfungerande ekonomi inte har en omedelbar orsak att inlåta sig på angreppskrig.

Krig är dessutom en förhållandevis svårsåld ”nyttighet” inom ramen för allmänna val. Valmanskåren vet att det är den som kommer att utsättas för lidande och betala för verksamheten och kommer inte gärna att stödja ett parti på vilkets program står angreppskrig mot ett grannland. I detta griper den demokratiska fredsteorin tillbaka på filosofen Immanuel Kant och hans skrift Zum ewigen Frieden. Ein philosophischer Entwurf, från 1795, där det hävdas att stater med folkstyre är mindre benägna att gå i krig, just av dessa skäl.

Vi kan dock konstatera två tendenser som varit påtagliga under tiden sedan andra världskriget: för det första har antalet demokratier i världen kontinuerligt ökat – aldrig har en sådan stor del av jordens befolkning levt under demokratiska styren med allmänna val. Kvaliteten på dessa demokratier lämnar förvisso en hel del att önska, men utvecklingen tycks entydig. Den andra tendensen handlar om att antalet mellanstatliga konflikter som resulterar i krig och vapenskifte också minskar.

Hänger dessa tendenser samman med varandra? Inte nödvändigtvis. Förvisso är krig mellan demokratiska stater så gott som inexistenta (vilket talar till den demokratiska fredsteorins fördel), men även krig mellan diktaturer förekommer knappast i vår tid. Den klassiska föreställningen att ett krig skulle vara en väpnad konflikt mellan två organiserade statsbildningar är något som man närmast måste gå till historieböckerna för att träffa på. Väpnade konflikter i våra dagar handlar nästan uteslutande om inbördes strider mellan politiska fraktioner, etniska och religiösa grupperingar och kriminella nätverk – ofta i stater på randen till total kollaps. Emellanåt kan olika stater närvara i dessa konflikter via ombud, men direkta konfrontationer mellan flottor, pansardivisioner och luftarmador lyser med sin frånvaro. Och här har FN-systemet och den moderna vapenteknologins förödande effektivitet haft stor roll att spela. Konflikter har inte upphört, men de har ändrat karaktär.

Men betyder då detta att vi hr inträtt i den eviga fredens rike, som Kant en gång framkastade som en möjlig regulativ hypotes? Nej, givetvis inte – och vi kan heller inte hoppas på att klassiska krig heller är något som hör historien till. Att något minskar i frekvens betyder inte att det skulle upphöra, bara att det blir ovanligare.

Inte ens tesen att demokratier aldrig skulle kunna gå i krig mot varandra är något som gäller a priori. Tittar man tillbaka ser man att historien är full av exempel på när demokratier faktiskt utkämpat strider. Här är några exempel:

  1. Peloponnesiska kriget. Aten och den självständiga grekiska kolonin Syrakusa på Sicilien utgjorde vid 400-talets slut de två största och mäktigaste demokratierna i den antika världen. Detta hindrade inte Aten från att gå till angrepp för att lösa den ekonomiska kris som Sparta hade försatt stadsstaten igenom sin mångåriga belägring. Kriget demokratierna emellan varade i två år.
  2. Andra puniska kriget (218-201 f.Kr.). Maktkampen mellan Rom och Karthago pågick i nästan ett århundrade. Under det andra puniska kriget hade Rom ett republikanskt statsskick med folkförsamling och valda senatorer, samtidigt som Karthago hade demokratiserat sitt statsskick enligt ett närmast romerskt mönster. Genom segern i denna bittra kamp föds Rom som världsmakt.
  3. Kriget 1812 mellan Storbritannien och USA. Ett kort men häftigt krig mellan världens då, som nu ledande demokratiska stater. Amerika stod på sin gamla bundsförvant Frankrikes sida under Napoleonkrigen och britterna ville ge igen för gammal ost i samband med amerikanska frihetskriget. Remarkabelt var att britterna faktiskt seglade upp sin flotta längs Potomacfloden och brände ned Vita Huset. Detta har inget annat land lyckats upprepa.
  4. Kriget mellan Ecuador och Peru 1859. Som nästan alla latinamerikanska krig handlade även detta om en territoriell dispyt föranledd av oklara gränsdragningar som gjorts av spanska kronan och som ledde till konflikter mellan de nyligen självständiga staterna i Sydamerika.
  5. Spansk-Amerikanska kriget. Detta korta krig som utkämpades 1898 fördes mellan två demokratier och ledde till Kubas självständighet från Spanien. Detta var kriget som dels gav upphov till drinken Cuba Libre (Rom och Coca-Cola för att fira alliansen mellan Kuba och USA), och dels ledde till att den kubanska regeringen gav USA:s regering rätt att disponera en liten hamn på örikets sydspets i evärdlig tid, som tack för hjälpen. Hamnen heter Guantanamo Bay.
  6. Polsk-Litauiska kriget. Efter den ryska revolutionen gjorde sig ett antal europeiska stater som tidigare lytt under tsarväldet sig fria. Men motsättningarna gällde inte bara Ryssland. Gränsstrider blossade upp mellan de unga demokratierna Polen och Litauen, vilket ledde till ett kortare krig mellan staterna år 1920.
  7. Israeliska självständighetskriget. När Israel förklarade sig självständigt 1948, kastade sig ett stort antal arabstater över landet för att hindra nationen från att överhuvudtaget komma till stånd. Förutom de länder som faktiskt hade landgräns med Israel, deltog även Irak, Saudiarabien, Sudan, Marocko, Pakistan, med flera. Så gjorde också demokratin Libanon.
  8. Första Kashmirkriget. När Indien och Pakistan blev självständiga utbröt nästan omedelbart ett krig om den omstridda provinsen Kashmir. Vid detta krig som utkämpades 1948 var båda staterna fortfarande brittiska dominions och styrdes enligt Government of India Act, vilket i princip gjorde att länderna hade samma statsskick som Storbritannien.
  9. Fotbollskriget. Upplopp i samband med en VM-kvalmatch i fotboll 1969 mellan El Salvador och Honduras ledde till ett 100 timmar långt krig efter att salvadoranska styrkor gått in över gränsen.
  10. Paquishakriget. Oklarheter kring gränsdragningar leder precis som 1859 till ett krigsutbrott mellan Ecuador och Peru, 1985.
  11. Cenepakriget. Nu är det dags igen: ett mycket kort krig utkämpas mellan Ecuador och Peru 1995. Krigsorsak: oklarheter kring gränsdragning.

Denna tvättlista på krig mellan demokratier tycks ju närmast ge den demokratiska fredsteorin rätt. Handlar det verkligen om demokratier i de här fallen? Och handlar det verkligen om fullskaliga krig, det tycks ju ha varit fråga om relativt marginella incidenter? Jag anser inte detta för att en princip skall vara giltig måste den gälla överallt och hela tiden – annars handlar det bara om sannolikheter. Man kan slå fast att det är osannolikt att krig inte utbryter mellan demokratier, men det är inte omöjligt.

Min lista slutade 1995 med en av de till synes ändlösa dispyterna mellan Ecuador och Peru, men jag har ännu inte nämnt några krig som utkämpats under vårt århundrade, 2000-talet. Här kan vi faktiskt konstatera att åtminstone ett krig har utkämpats och ett är fortfarande pågående, om än på sparlåga. 2006 utkämpades ett kortare krig mellan Ryssland och Georgien. Båda staterna är demokratier där den politiska ledningen tillsätts genom allmänna val. Ryssland drev sin vilja igenom med vapenmakt och det faktum att Georgien gränsade till ett demokratiskt Ryssland betydde ingenting i sammanhanget. På samma vis är Ryssland engagerat i ett lågintensivt krig mot sin demokratiska granne Ukraina. Ryssland har redan annekterat Ukraina och håller de ryskspråkiga separatisterna i de östra delarna av Ukraina om ryggen med råd och dåd, med materiel och – om så skulle behövas – med trupp.

Att vara omgiven av demokratier är givetvis bättre än att inte vara det, men det är inte på något sätt någon hundraprocentig garanti.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se