Socialdemokraterna förbereder en längre tid i exil

  • Fredag 8 Jun 2018 2018-06-08
E-post 1147

Konstitutionsutskottets årliga granskningsrapport av regeringen, även känd som KU 20 vittnar om en enig kritik mot regeringens arbete på flera punkter. Det unika med mandatperiodens granskningar av KU är att de är i praktiken ett enat utskott som står bakom kritiken. Andreas Norlén, M, och Björn von Sydow, S, har sedan flera år tillbaka förflyttat KU till att vara en funktion för konstittutionell granskning från ett politiskt skyttegravskrig.

KU:s granskning, KU 20, ger en både bred och djup bild av flera av de händelser som skakat regerignen och statsminister Stefan Löfven har nu arbetat till sig ett svenskt rekord i antalet KU-prickningar per tidsenhet. Tydligast blir det svaga, på gränsen till oengagerade, ledarskapet i samband med IT-haveriet på Transportstyrelsen. Det intressanta med årets granskning är att även oppositionen implicit kritiseras då Peter Hultqvist frias helt från den tidigare kritiken. Det misstroendevotum som  Alliansen väckte saknade helt och hållet grund anser KU.

Att regeringen har varit oengagerad tydliggörs på flera punkter.  Vid dialogen med näringsdepartementet den 7 juni 2016 nämnde Maria Ågren vid ett samtal med statssekreterare Erik Bromander att myndigheten hade problem med outsourcing och att Säkerhetspolisen agerade. Hon fick då inte någon respons på situationen. Bromander fick senare under hösten avsked då han i alltför extensiv omfattning passat på att berika sin kännedom av världen genom ett överutnyttjande av regeringens resebudget i businessclass. Resor utan program, eller med tveksamma ändamål, kombinerades med affärsklass då annars billigare alternativ skall nyttjas.

Det framgår även att statsministerns statssekreterare Emma Lennartsson fått relevant information på ett tidigt stadium efter att statsministern tog initiativ till en genomlysning av informationsspridningen i Regeringskansliet. Den visade att ingen i Statsrådsberedningen hade fått informationen tidigare än hon samt att hon, likt Anders Ygeman, inte rest frågan med Löfven själv. Vidare noterar utskottet att Anders Ygeman under hela den aktuella perioden inte tog upp händelsen och dess konsekvenser med vare sig statsministern eller infrastrukturministern. Det framstår för utskottet som självklart att händelser av detta allvarliga slag bör tas upp direkt med statsministern och andra berörda statsråd. Kritiken mot Ygeman är förödande.

Detta kommer få konsekvenser för alla berörda i någon omfattning. 

I statsministerns fall är kritiken förödande och på gränsen till ett misstroendevotum då det inte är första gången han får så pass allvarlig kritik. Riksdagen kommer dock inte behöva resa något då valet nu ligger tre månader bort och eftersom det som nu återstår av Alliansen samt Sverigedemokraterna inte kommer att släppa igenom Löfven för en mandatperiod till så kommer Löfven kunna avgå under kontrollerade former för att sedan gå i pension som planerat under nästa mandatperiod.

För främst Anders Ygeman är kritiken allvarligare. Ygeman hade med en sannolikhet gränsande till visshet fått en riksdagsmajoritet emot sig men valde att avgå (eller få avsked av statsministern). Tidigare erfarenheter har visat att det ställs högre krav på statsråd som gör come-back efter att de tvingats bort. Riksdagen ställer högre krav på ett statsråd som en gång fått avsked på grund av brister i tjänsteutövningen. Ygeman skulle, om han kom tillbaka som minister under nästa mandatperiod, i praktiken inte ha några marginaler alls på sin sida.

I den maktkamp som nu pågår internt i socialdemokraterna är därmed Anders Ygeman i realiteten borta från den skara som kan tänkas efterträda Stefan Löfven. Det öppnar för att Mikael Damberg, som manövrerats ut av Ardalan Shekarabi och Anders Ygeman, nu åter kan bli ett alternativ efter en längre tid på läktaren. Att ett framtida val står mellan dessa är mest sannolikt då den uttalade kronprinsessan, Magdalena Andersson, inte verkar vara speciellt intresserad, än mindre lämplig. Andersson är mer av ämbetsman och mindre av politiker. Andersson skulle sannolikt bidra mer till Sverige som riksgäldsdirektör, riksrevisor eller generaldirektör för Skatteverket. Hennes kompetens på dessa områden, även formella, är väl känd. Lika känd är hennes självständighet.

Idag har Ardalan Shekarabi ett övertag i den interna maktkampen. Med Shekarabi som ordförande skulle banden med Tro och Solidaritet samt Ibn Rushdsfären stärkas. Shekarabis politiske rådgivare, Jonas Bergström, med bakgrund och nätverk är bara ett av flera tecken på detta. Ledarsidorna.se har granskat Bergström tidigare.

Insikten om att denna mandatperiod blir den sista på många år i Rosenbad genomsyrar nu den politiska staben framför allt på UD. Utnämnngen av Ulrika Modéer, statssekreterare på utrikesdepartementet, av FN:s generalsekreterare António Guterres till assisterande generalsekreterare och chef på UNDP är bara ett av dragen som nu genomförs. Modéer, och Sverige, fick tjänsten efter att ha ökat anslaget till UNDP inte bara med Modéers lönekostnader utan även efter att ha ökat anslaget med över 80 miljoner kronor jämfört med tidigare år. Det var Modéer själv som beslutade om anslagsökningen.

Även för andra socialdemokratiska tjänstemän och ministrar pågår förberedelserna för en bekväm sorti från regeringskansliet.

För närvarnde står flera ambassader utan ambassadör trots ett reellt överskott av sysslolösa ambassadörer på UD i Stockholm. Ambassaden i Ottawa, Kanada, är den kanske mest prestigefyllda och bekvämaste av dem alla. Ett viktigt land med en stor ambassad i samma klimatzon är en attraktiv plats att avsluta sin karriär på. Vem av regeringen Löfvens ministrar och tjänstemän som kommer belönas med denna tjänst är dock ett beslut som kommer fattas så sent som möjligt, sannolikt vid det sista regeringssammanträdet innan valet. Efter valdagen är regeringen vingklippt och kan endast fatta beslut i förvaltningsärenden.

Det kan inte uteslutas att ambassadörstjänsten redan är reserverad för någon av de avgående ministrarna vilket redan det borde väcka en hel del protester från Alliansen och Sverigedemokraterna med tanke på övertaligheten av ambassadörer på UD. Skulle dessutom ambassadörsposten i Ottawa eller någon av de andra gå till någon av de kvarvarande statssekreterarna eller ministrarna på UD skulle alla tidigare gränser av korruption passerats. 

Mest extremt skulle det bli om Margot Wallström skulle utse sig själv till ambassadör. Hon skulle då tillämpa svensk förvaltningstradition på samma sätt som USA:s president Trump som påstår att han kan benåda sig själv. Passeras den gränsen kommer socialdemokraterna med viss säkerhet inte kunna komma tillbaka till vare sig UD eller Rosenbad för överskådlig tid. Om de ens överlever varför just den utnämningen, Wallström som ambassadör i Ottawa, bör vara lika orimlig som otänkbar.

Socialdemokraterna går, med KU:s granskning i ryggen, in i en sommar med dramatiskt fallande opinionssiffror. Förberedelser pågår i Rosenbad för en längre tid i exil. Var vi finner olika ministrar och andra efter valet, och vilka utnämningar som kommer under sommaren, blir en indikation på hur lång denna exil kommer beräknas vara och hur långt korruptionen drivits.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se