Sverige alltmer isolerat i flyktingfrågan

Förbundskansler Angela Merkel med president Emmanuel Macron
  • Onsdag 20 Jun 2018 2018-06-20
E-post 3511

Nästa vecka hålls det sedan länge emotsedda EU-toppmötet för att lösa medlemsstaternas långvariga motsättningar vad gäller migrations- och asylfrågor. I svensk media har man tonat ned utsikterna till framgång med hänvisning till att länderna – som det brukar heta – ”står så långt ifrån varandra”. Nu har dock utkastet till slutdokumentet läckt ut och om man skall tro vad som där görs veterligt ser det ut som om en lösning faktiskt skulle kunna vara på väg. 

Vad som dock kommer att få stryka på foten är den linje som Sverige har fört sedan flera år, med asylprövningar i de länder där migranter väljer att göra sin ansökan, liksom ett system med tvingande flyktingkvoter. Sverige står allt mer ensamt och den svenska ”generösa” flyktingpolitiken ter sig allt mer extrem i det nya politiska landskapet på vår gamla kontinent.

Den bild av europeisk asylpolitik som den normala svenska mediekonsumenten hittills fått sig till livs är att svenska politiken skulle representera ett slags ansvarsfull generallinje, som tyvärr torpederas av ett antal halsstarriga halvfascistoida öststater (nota bene: Polen och Ungern) som vägrar rätta in sig i ledet och ta emot de flyktingströmmar som vi ”inte kan göra något åt”. På senare tid har dessa öststater fått sällskap av den andra länder – och inte minst den nybildade italienska högerregeringen som tydligen helt opåkallat vägrar ta emot skeppsbrutna flyktingar på Medelhavet och istället tvingar iväg dem på en ovärdig odyssé till spansk hamn.

Denna förståelse av europeisk migrationspolitik hade kanske ägt något slags riktighet ännu för något år sedan, men förefaller nu allt mer överspelad. För ett par år sedan hade Sverige haft EU-kommissionen, liksom flera andra länder med sig, inbegripet det mäktiga Tyskland. Det här gäller inte längre. Det tycks nu istället som om det är Visegradländernas politik som har framtiden för sig, liksom det mönster som den resoluta italienska hållningen mot människorättsgrupperna har skapat, när dessa i strid mot Havsrättskonventioner har plockat upp migranter vid den libyska kusten och transporterat dem till Italien istället för att föra dem till ”närmaste säkra hamn” (Havsrättskonventionens ord), vilket skulle handla om Nordafrika.

Just incidenten med fartyget Aquarius, som vägrades tillträde till italiensk hamn, är en betydligt större vattendelare än vad de flesta svenska kommentatorer tycks ha fattat. Precis som Ungern och Polen tidigare, har nu Italien skapat fakta på marken som vi alla måste förhålla oss till. Samtidigt växer nu insikten över hela vår kontinent och inom alla politiska läger om vad de senaste årtiondenas migration faktiskt har handlat om. Det har inte handlat om att vi framför allt har tagit emot flyktingar. Det har handlat om hundratusentals ekonomiska migranter på jakt efter ett bättre liv som i hundratusental har strömmat in i våra länder.

Dessa människor har dock sällan några yrkesmässiga kompetenser som är särskilt efterfrågade – istället försörjer sig dessa människor i förfärande hög grad på kriminalitet och på att ligga de (ännu så länge) generösa europeiska välfärdssystemen till last. Vi ville hjälpa behövande människor till ett bättre liv, men de som vi hjälpte var endast till en mindre del behövande och på kuppen håller vi på att förstöra våra egna mödosamt uppbyggda samhällen istället. Situationen har kort sagt blivit ohållbar; och Sverige, som för två år sedan sågs som ett lysande humanitärt exempel, framstår allt mer – med rätt eller orätt – som ett internationellt skräckexempel, som ingen sunt tänkande människa skulle vilja emulera. 

I svensk media lyfte man ytterst nogsamt fram den franske presidenten Macrons initiala kritik av den italienska hållningen; till leda repeterades att han hade kallat grannlandets politik för ”cynisk”, men man rapporterade inte att samme franske president faktiskt bad den italienske premiärministern Conte om ursäkt några dagar senare och vid ett möte statsmännen emellan lovade att samarbeta med Italien för att lösa problemen med de i huvudsak illegala flyktingar som kommer över Medelhavet. Och om man skall döma av det läckta slutdokumentet tycks detta samtal mellan Macron och Conte ha burit frukt. 

För det första måste människorättsorganisationernas ”taxitjänst” stoppas en gång för alla. Det är denna verksamhet som framför allt bidrar till att människor utan flyktingskäl riskerar sina liv på Medelhavet. Tanken är att samtliga migranter som plockas upp istället skall föras till läger i Nordafrika där EU:s gränsskyddsorganisation Frontex skall kunna screena personer för att skilja ut riktiga flyktingar från lycksökare och rena bedragare. Denna senare grupp skall kunna få hjälp att återvända till sina hemländer. På så vis skulle volymtrycket kunna minskas, eftersom de som inte uppfyller definitionen om flyktingstatus utgör 95 procent av det samlade antalet migranter. Denna grupp skall kunna komma till Europa så snart som deras identiteter fastställts på ett entydigt vis.

För det andra nämner slutdokumentet ingenting om ”tvingande kvoter”. Ett system där staterna själva på frivillighetens grund väljer nivå på mottagandet verkar finnas i pipe linen.  Tanken blir då att de som anser sig ha råd och möjlighet att ta emot en större mängd flyktingar givetvis skall få göra detta, men om politisk vilja eller ekonomiska resurser saknas i ett givet land, så skall man kunna lägga mottagandet på en acceptabel nivå utan att bli överkört av EU. Man kan också tänka sig att mottagandeprofilen kan skräddarsys, så att exempelvis Polen kan slippa att ta emot flyktingar från muslimska länder, eller att man kan följa den kanadensiska modellen där man acceptera hela familjer eller ensamstående kvinnor med barn, men inte behöver ta emot ensamkommande män.

Att den här linjen skulle kunna bli den nya europeiska linjen nästa vecka stärks efter det möte som Macron höll med den tyska förbundskanslern Merkel under gårdagen. I den kommuniké som presenterades, den så kallade ”Merseburgförklaringen”, slog de båda ledarna bland annat fast att länderna nu skulle verka för att flyktingar på Medelhavet skall föras tillbaka till läger i Nordafrika för vidare utredning – och inte längre få sina asylskäl prövade i Europa. 

I och med detta förlorade Stefan Löfven och Margot Wallström sin viktigaste partner när det gäller den svenska hållningen i migrations- och asylfrågan, nämligen Tyskland. Sveriges position ter sig med andra ord allt mer isolerad inför konferensen nästa vecka. Detta är naturligtvis tråkigt för den svenska delegationen, men förmodligen till båtnad för såväl det svenska folket, som hela Europa. Det är givetvis bättre att Europas framtida flyktingmottagande bygger på frivillighet och inte på tvång.

 

Erik van der Heeg 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se