Sverige – Ett traumatiserat samhälle

  • Torsdag 7 Jun 2018 2018-06-07
E-post 418

Bildtext:

“Jag och Mordem på sjukhuset. Mordem var först min patient och sedan min befälhavare, han kom att bli en nära vän. Mordem sköt sig i huvudet när smärtan av alla döda kamrater blev för tung. En av alla de som kriget tagit.”

Foto: Eget.

 

För ett par dagar sedan försökte jag få tag i en kvinna som heter Dilovan som var en patient till mig nere på sjukhuset i Kobane. Jag har ofta kontakt med mina vänner där nere och jag ville höra hur hon hade det. Dilovan var min patient i nästan sju månader. Några IS-terrorister var inne i deras hem och sköt hennes man och deras barn framför hennes ögon. I panik kastade sig Dilovan mot sin familj som för att försöka skydda dem med sin kropp.

När sjukvårdare sedan kom in i huset ligger alla livlösa, mannen och barnen hade blivit träffade av flera skott. Dilovan fördes till sjukhuset men hon hade inte blivit träffad av ett enda skott. Ändå blev Dilovan halvsidesförlamad precis som vid ett skott i huvudet, utan att ens blivit träffad.

Skräcken och rädslan hade varit så stark att Dilovan fått en hjärnskada som liknade den vid en skottskada. Hon var en svår patient att behandla men vi lyckades göra framsteg. När jag nu försökte ringa henne fick jag tillslut tag på en av hennes släktingar. Mannen jag pratade med började gråta i telefonen och berättade att Dilovan försökt begå självmord flera gånger. Hon hade försökt med tabletter, hon hade skurit upp sina handleder och en gång hade hon hoppat i floden Eufrat men blivit räddad. Mannen jag pratade med var orolig för att Dilovan till slut ska lyckas tas sitt liv. Krig påverkar människor något enormt, inte bara på ett direkt sätt för de som drabbas utan krig skadar i flera led. Trauman reser och sprider sig som virus, fortplantar sig över generationer och påverkar släkter och även nationer. Jag vet. Dels som kurd med det kollektiva traumat och bagaget hos ett förtryckt folk, men också väldigt påtagligt i min egen personliga historia. Med mardrömmar och ångest. Jag kommer att leva med mina trauman hela mitt liv. Trots att jag har ett stort nätverk runt mig och att jag själv har kunskap om hur det fungerar plågar det mig och jag måste äta mediciner dagligen för att klara av dagen. 

Jag tänker på den turkiska mannen som hade anslutit sig till kampen mot IS och fascismen. Hans befälhavare kom till sjukhuset i förhoppning om att vi skulle kunna hjälpa honom. Jag såg direkt på hans rörelsemönster, i hans ögon och kunde höra på hans sätt att prata att han behövde akut vård. Jag gav honom lugnande och rekommenderade honom att stanna hos oss ett par dagar åtminstone, men han vägrade stanna. 

”Doktor, ingen av mina vänner är kvar, alla är döda. Vad är det för mening att jag ska leva. Lämna mig i fred.” sa han och gick tillbaka till sin grupp. Två dagar efteråt sköt han sig själv.

Jag kommer ihåg när IS hade attackerat Sinjarberget där hade de tagit tusentals Yazidiska kvinnor som gisslan. Många såldes på basarer. Flera hundra av de tjejerna, allt mellan 8 upp till 25 år hade hamnat på en bordell i Raqqa. Vi visste om det men kunde inte göra någonting då. En av de tjejerna hade fått tag på en telefon och lyckades skicka ett sms och det stod ungefär

”Snälla vi är i Raqqa på en bordell, säg till amerikanarna att de skickar flygplan och bombar oss”. 

Hon beskrev också hur huset de befann sig i såg ut och ungefär vart det låg.

Varje vecka pratar jag med vänner i Kobane eller Afrin hör berättelser om vad kriget gör hela tiden, varje dag med människor och det är bara en droppe i havet. Det är miljontals människor runtom i världen som har lämnat sina hem och sina liv. Bara att tvingas fly är ett trauma. Många av de som flytt har hamnat i Europa och i Sverige. Vad gör vi för att hjälpa dem, vad kan vi egentligen om trauman? Ska vi lämna dem i sticket och säga: nu är ni trygga, lev livet. Så fungerar det inte. Vi måste bli mycket bättre på att lokalisera de som bär på trauman och ge dem professionell hjälp. Annars kan vi få stora problem i samhället. Trauman växer i isolering och blir starkare i utanförskap. Kan vi inte stödja de här människorna måste vi räkna med problem framöver. Problem som blir allt svårare att hantera. Trauman bildar tryck som tillslut letar sig ut och kan då ta sig tillsynes oväntade utryck; någon som flytt förtryck men bär på trauma kan om de inte får hjälp till slut av ren desperation söka sig till det som de själv flytt ifrån bara för att det är det enda den känner igen. Lidande som ignoreras förändrar tillslut samhällen. Trauman plus utanförskap är en mycket farlig blandning. Människor med trauma blir lätta offer för extremister och kriminella. Vi ser signaler i våra förorter. Är vi beredda på det? Vet vi ens om det? Vi tror att allt kommer att reglera sig automatiskt, så är det inte. Det krävs en aktiv politik, ett aktivt förhållningssätt. Att politiker, av taktiska eller vad de nu har för skäl, blundar för detta är oansvarigt. 

Jag tror att det var amerikanska styrkor som hittade IS-dokument som någon ledare lämnat efter sig. I dokumenten listade de folk som sökt sig till Syrien för att ansluta sig till dem. I dokumenten som beskrevs ibland annat svensk media kunde man läsa om skälen till varför personerna ville gå med i IS och vad de var beredda att göra. Många angav skäl ungefär som: ”jag har sådan ångest, jag mår så dåligt, låt mig bara spränga mig själv så att jag kan komma till paradiset”. 

Krig och terror skapar rädsla, panikångest, ätstörningar, självmordstankar, paranoia och flashbacks. Det är svårbehandlade saker. Det krävs tid och man behöver få stöd, man måste ha någonting att göra, en sysselsättning och känna sig delaktig i gruppen. Vid ett tillfälle under min vistelse i Syrien, som jag också berättar om i min bok, var jag med en liten grupp som blev omringad av IS på en kulle.

Under många timmar lyckades vi hålla dem borta, genom konstant tryck i total panik, hela tiden skrik och ångest. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö när vår ammunition var på väg att ta slut. Flera vänner i vår grupp dog, en kvinna blev tagen framför mina ögon utan att jag kunde göra något. Efteråt när vi tillslut blev räddade var jag så uppe i varv att blev psykotisk. I YPG/J är man tyvärr van vid sådant och man vet att nyckeln är att delta, att arbeta med något och att prata. Mina vänner såg till att jag hade saker att göra, de pratade med mig och tillslut gick den akuta krisreaktionen över. I den kurdiska gerillan finns också etablerade metoder för att samtala. Dels har det effekten att man får ventilera tankar och få ur sig tryck. Metoden innebär också att man kritiserar varandra och den man kritiserar får inte svara förrän dagen efter. Då har ilskan över att bli ifrågasatt och kritiserad lagt sig och man har tänkt efter vad den andra personen faktiskt menar. På det sättet blir man som grupp starkare, man får lära sig att lyssna och reflektera, men också ventilera frustration och känslor.  

Efter det stora antalet flyktingar som kommit hit till oss de senaste åren behöver vi en aktiv integration och vi behöver öppet och ärligt prata om hur vi ska hantera detta. Vi måste våga prata om de här sakerna, våga prata om PTSD, om fundamentalism, islamofobi, extremism, eller vad det nu är vi har för problem i vårt samhälle. Rädslan och polariseringen som råder nu är livsfarlig. Folk måste kunna få prata fritt och öppet med varandra, ventilera och kritisera utan att bli anklagade för det ena eller det andra. Vi måste respektera och lyssna på varandra i samhället. 

Mina erfarenheter har gjort mig till något av en expert på människor under stress, och individer fungerar på samma sätt som ett samhälle eller en grupp under stress. Vad behöver en människa som lider av PTSD? Jo, tydlighet, ärlighet och känsla av mening och samhörighet. På många sätt visar vårt samhälle upp tecken på stress som en människa under enorm påfrestning.

Kanske behöver samhället samma recept som individen? 

 

Dorpec Kobane

 

Om författaren:

Dorpec Kobane är fysioterapeut och författare till boken Kobanesyndromet.

Kobane lämnade Sverige för att arbeta som sjukvårdare i den av IS ockuperade staden Kobane. Under en tid då nästan inga utländska läkare vågade sig dit och människor dog av enklare skador blev Dorpec tvungen att utföra uppgifter som vida översteg hans utbildning. Ingen annan västerlänning var där under lika lång tid eller hade sådan insyn bland både civila och stridande. Han kom att stanna i nästan två år och det han upplevde kom att förändra honom i grunden.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se