Arbetarrörelsen klarar inte av att försvara arbetarnas intressen

Markus Allard. Foto: Eget
  • Söndag 1 Jul 2018 2018-07-01
E-post 633

Konflikten i Göteborgs hamn har använts som förevändning för att inskränka den svenska strejkrätten. Återigen höjs kraven på ökad facklig militans från vänsterhåll, men hur ser egentligen de objektiva förutsättningarna ut för att kunna realisera det i praktiken?

Utan fackföreningarna och arbetarrörelsen hade Sverige aldrig sett ut som det gör idag. Detta är ett faktum som kan förstås utifrån en rad olika historiska, filosofiska och politiska perspektiv. Inom svensk vänster är det vanligt att arbetarrörelsen romantiseras och att historiespecifika organisationsformer missförstås som fetischer, laddade med övernaturlig kraft. Raljant och förenklat uttryckt ser många det som att facklig organisering i sig själv utgör en nyckel till framgång – alldeles oavsett vilka objektiva förhållanden organiseringen sker under.   

Facket är, precis som vilket verktyg som helst, fördelaktig i vissa situationer men sämre i andra. Det hela beror på vilken situation det gäller men också vad man önskar åstadkomma. 

Historiskt har facken och dess socialdemokratiska partiförgrening haft fördelaktiga förutsättningar, alltifrån en snabb industrialiseringstakt, bondeklassens relativa frihet  och slumpmässiga faktorer som andra världskrigets ödeläggelse av  Europa – har påverkat i vilken utsträckning svensk arbetarklass kunnat dra nytta av de objektiva förutsättningarna. Främst handlar det om i vilken grad det behövts arbetskraft. I de tider då arbetskraften är extra efterfrågad finns större möjligheter till facklig kamp än i situationer då det finns arbetskraft i överflöd.  

Den nisch som många svenska arbetare hade i produktionen har idag ersatts av billigare alternativ i andra länder. Många segment i Sveriges arbetsstyrka är förstås fortfarande efterfrågade, men som helhet har klassen i dess större bemärkelse försvagats och förändrats till följd av att dess tjänster inte är lika exklusiva och efterfrågade längre. Denna process späs bland annat på av globaliseringen och påverkas också av den förda migrationspolitiken. I ett läge av ekonomisk kris är det lite som talar för att detta förhållande inte kommer späs på än mer. 

I takt med att efterfrågan på den totala arbetskraften minskat har också möjligheterna att vidta fackliga stridsåtgärder minskat. Det mesta talar för att denna trend kommer fortsätta.

När andra världskriget rasade i det stilla havet kom tidigare isolerade öbor i kontakt med främmande civilisationer som byggde långa vägar där “järnfåglar” till slut uppenbarade sig och introducerade nya produkter. Medicin, kläder och nya verktyg. När kriget tog slut försvann de konstiga främlingarna och deras flygplan varmed flödet av de åtråvärda produkterna upphörde. Så hur skulle man få tillbaka flygplanen? Öborna började bygga landningsbanor i hopp om att planen skulle komma tillbaka. Fenomenet kallas Cargo Cult. 

Svensk vänster har många av dessa drag, inte minst när det gäller synen på klasskamp och facklig verksamhet. Man dyrkar formen i sig, man skapar fetischer och ritualer men man vill inte förstå sammanhangen de växte fram ur. 

Nu när strejkrätten inskränks höjs återigen ropen på att det som behövs är en ökad facklig militans likt den från fornstora dagar. Man vill se fler strejker och att arbetarrörelsen börjar bete sig “som vanligt” igen. 

Den militans man drömmer om att återskapa möjliggjordes av historiespecifika objektiva förutsättningar som inte längre existerar. Trots det omhuldas eller kritiseras facken för något de inte är. Dagens fackförbund är i bästa fall en bra försäkring, men bara om det rimmar med den interna ledningen och ombudsmannaprofessionens intressen. I de flesta fallen utgör facken ett bananfodral, gratis kurslitteratur och möjligheten att bli HBTQ-certifierad.

De fack eller arbetarkollektiv som sticker ut genom att erbjuda traditionell facklig verksamhet, dvs de fack som vidtar stridsåtgärder i syfte att förbättra för sina medlemmar, smulas sönder av multinationella företag, riksdag, regering och de stora fackkolosserna. Så som nu sker. 

Detta är ännu inte ett direkt problem för ledningarna inom de stora fackkolosserna. Deras främsta intresse handlar om att bevara ett status quo så att de kan ha sugsnabeln kvar i medlemskassan. På längre sikt kan dock även de mer konsensusorienterade facken få erfara att deras löneanspråk och synpunkter på arbetsvillkoren är alldeles för omodernt fördelaktiga för arbetsstyrkan än vad ett seriöst företag, kommun, landsting eller stat av idag kan acceptera.

Desto svårare det blir att vidta fackliga stridsåtgärder, desto större incitament för människor att få sina materiella behov tillgodosedda via andra kanaler och organisationsformer. Genom att kväsa konflikter på arbetsmarknaden tvingar man indirekt in nya frågor och agendor på politikens arena. Det som inte längre kan lösas fackligt kommer förväntas få en lösning politiskt, såväl direkt som indirekt. Försämrade livsvillkor har följder som påverkar ens ideologiska förhållningssätt gentemot samhället i sin helhet.  

Man kan sparka hamnarbetare i Göteborg eller sopgubbar i Stockholm, men man kan inte ta ifrån dem deras rösträtt. Detta kan te sig irrelevant i en liten skala, men om samma trend fortsätter kommer till slut avsevärt många fler svenskar ställas inför sämre löner och villkor. I avsaknaden av fackliga alternativ kan missnöjet komma att kanaliseras på nya kreativa sätt. 

Det vi ideologiskt förknippar med traditionell klasskamp är dess kanalisering via fackföreningarna på arbetsmarknaden, men det är endast en av flera kanaler, en av flera former som klasskampen kan te sig i. Det kan därför framstå som paradoxalt att i ett läge då fackföreningarna är rekordsvaga hävda att klassintressena blivit mer relevanta för politiken än tidigare. Trots det finns det något materiellt som driver västvärldens arbetareväljare i händerna på sk populister och nationalister, något som då alltså inte rör sig om att, som Hillary Clinton kallade dem, “the deplorables” hjärntvättats av ondskan.

Den långsiktiga trenden, sett till de objektiva förutsättningarna, talar för en lägre grad av fackföreningsorienterad klasskamp och en högre grad av klasskamp kanaliserad via andra organisationsformer. Må det vara kooperativ eller mer direkta politiska organisationer som nya partibildningar – av och för väljare snarare än de gamla politikerskikten. 

Nya tider kräver nya organisationsformer och strategier. Varken LO, S, V eller någon av de små röda organisationer erbjuder möjligheterna att kanalisera folkflertalets materiella intressen. 

Ändå stannar socialister kvar, för att formen – fast och förlegad – är viktigare än resultatet. Det hela är skrämmande likt en Cargo Cult som bygger landningsbanor i hopp om att fornstora dagar, med sina flygplan och förnödenheter, ska komma tillbaka.

 

 

Markus Allard

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se