Efter Almedalen: Finns det någon plan för Sverige?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 14 Jul 2018 2018-07-14
E-post 2026

Deckare och kokböcker. Fordom toppade dessa bokhandlarnas topplistor. Sällan nådde en fackbok upp på tio i topp. Nej, deckare och kokböcker och en och annan barnbok. Det var vad svenskarna konsumerade i bokväg – fram till förra året. Plötsligt toppades listorna av Lars Åbergs ”Framtidsstaden”, ett reportage om Malmö och Malmös misslyckande, Tino Sanandajis ”Massutmaning: ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende” och min egen bok, ”Den banala godheten. Mångkultur, integration och svenska värderingar”.

I år har Jens Ganmans och Mustafa Panshiris ”Det lilla landet som kunde”, en bok om något så osexigt som integration toppat bästsäljarlistorna i månader, Ivar Arpis och Adam Cwejmans ”Så blev vi alla rasister” har sålt bättre än mången kokbok och min färska bok ”Våldtäkt och kultur. En undersökning av relationen mellan invandring och sexualbrott” gick rakt in på bokus topplista.

Ovan nämnda böcker har mer gemensamt än att de är bestsellers. De är samtliga svidande samtida och försöker, utifrån delvis olika perspektiv och metoder, beskriva ett Sverige i förändring. De erbjuder läsarna ett svar på den fråga som upptar många människor i Sverige just precis nu – hur kunde det bli så här? Varför ökar utanförskapsområdena? Var gick det snett med integrationen? När blev antirasism och feminism överordnade ideologier? Hur kunde Sverige förvandlas från Bullerbyn till ett land med skottlossningar i storstädernas centrum, bilbränder, tiggare utanför ICA, bostadsbrist, vårdkris, skolkris, poliskris? Var gick det fel? Samtliga böcker är utan tvekan att betrakta som politiska i någon mening – antingen som inlägg i en politisk debatt, som ett försök att bilda opinion eller som en analys av den rådande politiken.

Det politiska intresset är alltså stort. Trots detta frodas ett politikerförakt – för att inte säga en politisk misstro – av sällan skådade mått. Efter att ha lyssnat till samtliga partiledares budskap till folket, förkunnat från scenen i Almedalsparken är jag inte ett dugg förvånad över denna misstro mellan folket och de folkvalda. Trots att varenda opinionsundersökning det senaste året ger vid handen att frågor rörande integration och migration är det som engagerar väljarna allra mest undveks dessa frågor nogsamt. Istället talades det om näthat, om hot mot politiker och om EU. Mest av allt pratades det om Sverigedemokraterna. Tänk om partiledarna tagit tillfället i akt att berätta om sin politik, om sina visioner för Sverige, om sina lösningar – nu när de hade möjlighet att nå hundratusentals människor och journalister från landets samtliga redaktioner stod beredda med papper och penna i högsta hugg.

Men nej. Det var ont om visioner, sparsmakat med idéer, tomt på analyser och i total frånvaro av framtidsperspektiv. Vilket Sverige vill vi ha om fem år? Det skulle jag vilja höra respektive partiledare lägga ut texten kring. Hur ser de på den alltmer akuta konflikten mellan religiösa krav och det sekulära samhället? Vilka prioriteringar vill de göra när resurserna inte räcker till allt? Vem anser de sig ha ansvar för? Har Sverige ett större ansvar för svenska medborgare än för andra länders medborgare? Hur tänker de angripa det ständigt ökande sexuella våldet? Hedersetiken, gängkriminaliteten, inbrotten – vilka åtgärder föreslås?

Finns det några planer på att hejda den förväntade anhöriginvandringen? Anser partiledarna att det är bra eller dåligt att Sverige växer så att det knakar – enligt den senaste beräkningen från SCB kommer landet att ha ökat med ytterligare en miljon, till elva miljoner, redan 2026. Finns det någon som funderat kring vad det innebär för sjukvården, skolan, barnomsorgen? Hur ska vårdplatser, förskolor och bostäder räcka till? Hinner vi utbilda fler lärare, läkare och poliser för att täcka ökade behov? Räcker vattnet?

Det finns mängder av frågor, men alltför få svar. Jag tror ärligt talat inte att väljarna är särskilt intresserade av att höra partiledarna berätta små anekdoter från sitt familjeliv och från sin ungdom. Väljarna vill ha konkreta svar på de frågor som bekymrar dem. Hur tänker ni lösa det här? För det är väl ändå inte så illa att ni inte har någon plan?

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se