En politiker måste vilja regera

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 28 Jul 2018 2018-07-28
E-post 1529

Makt är förmågan att få något att hända, att genomdriva en förändring och att konkret påverka världen. När jag läser Max Webers definition av makt – ”en eller flera människors möjlighet att genomdriva sin vilja i det sociala umgänget, även om andra skulle göra motstånd” – tänker jag att det är det politik i grunden handlar om: förmågan och möjligheten att genomdriva sin vilja.

Den som engagerar sig politiskt gör förhoppningsvis det eftersom han eller hon har en idé, en vision om hur samhället bör organiseras, vad som är ett gott samhälle och vilka värderingar och normer som ska råda i detta samhälle, hur våra gemensamma resurser ska fördelas, vad som är rättvist och jämlikt. En politiker bör rimligen ha som mål att genomföra sina idéer, att försöka förverkliga sin vision om det goda samhället, och bör därmed vara intresserad av makt: Inte för maktens skull, utan för att den som äger makten kan få saker att hända. Med makt kommer ansvar, och ju större makt du har, desto större ansvar har du för hur du använder denna makt.

Makten har alltså inget värde i sig själv och är inte ett mål i sig. Makten har blott ett värde som medel till något annat, till förändring, till påverkan – och viljan att påverka och förändra är politikens kärna. Den politiker som inte vill få saker att hända, som inte strävar efter makt, sysslar inte med politik utan med något annat. Därför finner jag det minst sagt förbryllande att så många politiker sätter en ära i att avhända sig makten. Den ene efter den andre, på kommunal nivå liksom på riksplan, bedyrar väljarna att de aldrig någonsin kommer att ta makten om det innebär att de måste söka stöd hos Sverigedemokraterna. Ännu mer förbryllande är det att dessa ansvarslösa politiker förväntar sig applåder. Varför skulle väljarna bli imponerade av att de personer som vill bli valda för att styra vårt land säger att de vägrar att styra – om det innebär att de måste söka stöd hos, samtala med och samarbeta med ett annat demokratiskt valt parti? Resonemanget är befängt, och kvalificerar inte för att definieras som vuxet. Barnsligt, omoget och fegt är bättre ord för att beskriva oviljan att regera.

I veckan gavs dock prov på ett rakryggat, ansvarsfullt och, i ordets rätta bemärkelse, vuxet resonemang från en politiker vuxen nog att axla rollen som makthavare. Christian Sonesson (M), kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, väckte uppståndelse när han, i en Facebookstatus, rakt och sakligt meddelade att han naturligtvis kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna om det krävs för att genomdriva en moderat politik: ”Mitt uppdrag som väljarna givit mig och som jag söker i valet i september är att verkställa så mycket moderat politik som möjligt. God kvalitet i kommunens kärnverksamhet, låg skatt för kommuninvånarna och inget slösande med kommunens pengar.” Ja, naturligtvis. Sonesson resonerar som en politiker som tar sitt uppdrag på allvar, inte som en ängslig tonåring som är rädd för vad de andra ska tycka och säga.

Politiska ställningstaganden och politiska beslut måste grundas i en ideologisk hållning, i värderingar och principer, i uppfattningar angående rättvisa, ansvar, rättigheter och skyldigheter. Politik måste också vara pragmatisk – och framförallt måste politiker vilja genomföra sin politik, den politik väljarna gett dem mandat att genomdriva: Inte för glädjen i att bestämma, utan för övertygelsen om att de egna visionerna och lösningarna är de bästa. Om dessa lösningar och åtgärder sammanfaller med ett annat partis förslag på lösningar och åtgärder bör den ansvarige politikern samarbeta med detta parti i akt och mening att genomdriva sin politik och därmed skapa ett bättre samhälle. En berättigad fråga till den politiker som avstår ifrån att genomdriva sin egen politik om detta kräver samarbete med Sverigedemokraterna är om denne politiker tror på sina egna förslag. Om övertygelsen om att de egna förslagen, lösningarna och visionerna är de bästa möjliga, de rimligaste och klokaste finns är det obegripligt att man frivilligt avstår ifrån att genomföra dem.

Det absolut viktigaste nu är att se till att den katastrofala regering som härjat vårt land de senaste fyra åren byts ut mot en handlingskraftig och kompetent regering. Att måla in sig i ett hörn, bakbinda sig själv och snöpa sin egen politik genom att komma med besked om vem man minsann inte vill ha stöd av är mindre klokt. Det vore både klokare och mer ansvarsfullt att försäkra väljarna om att man kommer att göra det som krävs för att genomföra den politik man går till val på. Självfallet bör Moderaterna söka stöd från det håll och de partier som optimerar möjligheterna för att genomdriva så mycket moderat politik som möjligt – och det kan mycket väl innebära ett samarbete med Sverigedemokraterna.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se