Psykiatrin – en valfråga i elfte timmen

  • Onsdag 25 Jul 2018 2018-07-25
E-post 535

Äntligen blir psykiatrin en valfråga. Efter att ha varit styvmoderligt behandlad under allt för lång tid finns psykiatrin, den psykiatriska vården och den psykiska ohälsan på agendan. Det är, kan man säga, i grevens tid. Den psykiska ohälsan har nämligen ökat kraftig de senaste åren, framförallt bland unga mellan 10 och 17 år och bland kvinnor. Försäkringskassan uppger att sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa ökat med 159 % mellan 2011 och 2016.

Psykiatriska diagnoser är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Socialstyrelsens lägesrapport 2017 visar att den psykiska ohälsan ökat med 71 %. Ungefär 1500 personer tar livet av sig varje år. Det är tre människor varje dag, hela året. Runt tjugotusen personer försöker ta livet av sig varje år och tvåhundratusen uppger att de har allvarliga självmordstankar. Ungefär 40 % av Sveriges befolkning lider av någon form av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa, vården av människor med psykiatriska sjukdomar och synen på människor som drabbas av olika typer av psykisk ohälsa är därför något som angår alla människor – vi är alla, på ett eller annat sätt berörda.

Det finns alltså en mängd goda skäl för att intressera sig för den psykiatriska vården och jag välkomnar det nymornade politiska intresset för psykisk ohälsa. Alla tycks överens om att något måste göras för att hejda en destruktiv utveckling, men de skarpa förslagen lyser med sin frånvaro. Det utlovas pengar, naturligtvis, och ökade monetära resurser kan lösa en del av de problem som psykvården brottas med – bristen på vårdplatser, till exempel. Trots att den psykiska ohälsan i det närmaste exploderat har antalet vårdplatser inom slutenvården blivit färre. Det behövs fler vårdplatser, så många att inte en enda människa med självmordstankar eller bultande ångest ska tvingas återvända hem till en tom lägenhet när han eller hon sökt hjälp på en psykiatrisk akutmottagning.

Pengar är dock inte lösningen på alla de problem som den svenska psykvården brottas med. Jag har under flera år haft täta kontakter med både patientföreningar för människor med olika typer av psykisk ohälsa och med personal inom psykiatrin. Jag ser framförallt två problemområden. Det ena handlar om den psykiatriska vårdens organisering. Det andra området rör värderingar, attityder och människosyn. Dessa problem löses inte främst genom mer pengar, utan genom att rådfråga människor med erfarenhet från psykiatrin om vad som kan och behöver förbättras.

Samordningen mellan den slutna och öppna psykiatriska vården måste bli mycket bättre. Idag är det täta skott mellan sluten och öppenvård, och den som far illa är patienten. Ingen ska skrivas ut utan att redan ha en tid till öppenvården i handen. Steget mellan att vara inlagd, ibland på en låst avdelning, med tryggheten i att ha personal tillgänglig dygnet runt till att förväntas vara ensam i sitt eget hem kan vara obarmhärtigt stort. En tid i öppenvården i samband med utskrivning från slutenvården bör vara en självklarhet, inte minst eftersom vi vet att risken för självmord är stor i samband med utskrivning och permission från slutenvården.

Det andra problemområdet, som handlar om värderingar, attityder och människosyn löses inte heller främst genom mer pengar, utan genom utbildning. Tyvärr har jag alldeles för många gånger nåtts av berättelser om hur patienter inom psykiatrin blivit illa behandlade, förnedrade och utsatta för regelrätta övergrepp när de varit inlagda. Alltför många män och kvinnor med erfarenhet av att vårdas inom psykiatrin berättar om kränkande och respektlös behandling och om omotiverade tvingande åtgärder som isolering och tvångsmedicinering. Sådana erfarenheter skadar allvarligt patientens förtroende för vården, hennes tillit till de som har till uppgift att hjälpa henne att bli frisk. Den psykiatriska vården måste vara ett samarbete mellan patient och vårdare med det gemensamma målet att patienten blir frisk. Alltför många patienter har med tiden, som en konsekvens av dåliga erfarenheter, kommit att betrakta psykiatrin som en fiende snarare än som en allierad i kampen för ett friskt och fungerande liv.

Jag efterlyser en diskussion om och riktlinjer för när och under vilka omständigheter tvångsåtgärder kan och får användas inom psykiatrin. Jag har full förståelse och respekt för att tvångsåtgärder, som bältesläggning, isolering och tvångsmedicinering ibland måste användas, för att skydda patienten och ibland för att skydda personalen – men dessa åtgärder måste vara strit reglerade. Inte en person till ska behöva möta samma öde som Danel Hallin, den unge man som dog efter att ha legat bältad på en psykiatrisk klinik i Motala i nästan två dygn. I 42 timmar låg han, fjättrad till armar och ben, utan tillgång till vatten eller mat, utan att medges toalettbesök eller rörelse. Så får det inte gå till.

Det är mycket glädjande att psykiatrin står på dagordningen – men ökade anslag är inte hela svaret. Vi kommer inte undan de svåra, men avgörande, frågorna av vårdetisk karaktär, om människosyn, autonomi och respekt.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se