Skogsbränderna – delvis ett resultat av en ointresserad politisk ledning

  • Fredag 20 Jul 2018 2018-07-20
E-post 1350

I skrivande stund pågår ca 40 aktiva bränder i Sverige. Beroende på vilken källa som tillfrågas varierar det mellan gräs- och skogsbränder, även antalet varierar. Av Sveriges radios direktrapport, som uppdaterades den 17 juli, framgår att det finns 60 pågående bränder medan Aftonbladet den 19 juli rapporterade om 40 pågående bränder. I ljuset av den utvärdering som genomfördes efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014 finns det goda skäl att anta att ingen i ansvarsställning lyft ett finger för att komma tillrätta med de brister som identifierades redan då.

På vissa håll i landet har det rått extrem hetta och torka i flera månader, något som återigen satt brandförsvar, kommunal krishantering, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), och civilsamhället på prov. I vissa fall har dessa extrema förhållanden också uttömt resurser på gränsen till vad samhället klarar av.

Den 16 juli rapporterade Älvdalens kommun att branden vid Trängslet och Försvarsmaktens skjutfält började närma sig ett område med så kallad ”oxa”, oexploderad ammunition. På grund av detta fick markinsatsen på området avbrytas och brandmän samt personal ur hemvärnet träda tillbaka. Idag den 19 juli framgår det på kommunens hemsida att personal på plats i brandområdet återigen lyckats trycka tillbaka branden till ett avgränsat område och att vinden ändrat riktning, vilket gör att personalen måste arbeta på flera ställen samtidigt för att begränsa eventuell ny spridning. SVT rapporterar samtidigt att en artillerigranat exploderat under natten till den 19 juli, vilket bekräftar livsfaran för markarbetande släckningspersonal.

MSB:s samlade bedömning av pågående bränder förmedlades av Sveriges radio den 17 juli. Den operativa chefen för aktiva skogsbränder då ansåg att Gävleborg, Jämtland och Dalarna var värst drabbat.

De pågående bränderna har på flera ställen runt om spridit sig så okontrollerat att de hotar bebyggelse. Människor har härav uppmanats att evakuera byar och lämna sina hem. Information om detta har gått ut i Sveriges Radio P4, på polisens hemsida, men även på de drabbade kommunernas hemsida. I mitt sökande efter information till de som är hårdast drabbade av bränderna kan jag initialt konstatera att informationen i vissa fall var knapphändig och svår att hitta. Till en början fanns inte annat än brandförsvaret uppmaningar till människor i närområdet att utrymma. Beträffande branden i Älvdalen uppdaterades däremot den 18 juli, polisens nyheter med tydliga instruktioner till boende i Älvdalen/Trängslet.

Det som kort redogjorts för ovan är en sammanställning på vilken information som idag den 19 juli finns att tillgå och hur läget ser ut beträffande några få aktiva bränder. Uppenbart är i alla fall att räddningstjänsten, försvarsmakten och den kommunala krishanteringen är hårt ansträngda.

Det som pågår runt om i landet just nu för tankarna till den stora branden i Västmanland 2014 och det känns aktuellt att ställa sig frågan vad samhället och inblandade instanser tagit för lärdomar av den. Den branden avsåg visserligen bara ett geografiskt område men satte ändå stor press på det kommunala samarbetet och övriga inblandade instanser. Samtidigt framgick inte då att man i samma utsträckning var i behov av civila eller frivilliga för att hjälpa till med omkringliggande arbete, något som generellt sett är efterfrågat i mycket större omfattning i de drabbade kommunerna idag.

Räddningstjänsten och Hemvärnet tycks inte ha tillräckliga resurser för att räcka till. Samhället tycks således idag stå inför delvis samma utmaningar som under branden 2014 men ha mindre resurser från såväl räddningstjänst och också hemvärn att hantera utmaningarna med. Med dessa konstateranden undrar man hur det kunnat bli så här och varför vi inte tagit större lärdomar från 2014.

Den 19 oktober 2015 befann jag mig på en föreläsning på Försvarshögskolan där författarna till utredningen ”Bara skog som brinner?” presenterade sina resultat. Bakom utredningen stod ett forskarlag från Försvarshögskolans avdelning Crismart, som via ett gediget utredningsarbete lyckats sammanställa såväl händelseförlopp, krishantering, kommunikation, och efterarbete i en 153 sidor lång utredning från branden 2014. I de första kapitlen reder författarna ut viktiga begrepp beträffande bl.a lagstöd för insatser, kommunalt självstyre, vilka författningar som finns, vad regeringen kan och inte kan göra och när länsstyrelsen lämpligen ska ta över. Därefter diskuteras andra viktiga aspekter så som hur offentliga tjänstemän ska agera i kris, vikten av ledarskap från högre chef, vikten av en samordnad kommunikation och medias roll i krissituationer.

Utredningen påvisar i avsnittet om kriserfarenheter, att branden 2014 förhoppningsvis kan bidra med lärdomar som i framtiden kommer vara vägledande i liknande situationer. I vilken omfattning detta blev gjort låter jag vara osagt, men att boende i dessa områden evakuerats och fått sina stugor nedbrända innan brandflyget från Italien kommit fram är en riktlinje åt vart svaret kan tänkas landa.

Givet situationen i de eldhärjade kommunerna – med flertalet informationskanaler, ett initialt frånvarande MSB, en avsaknad av ledarskap, i princip inget eget brandbekämpningsflyg och begränsat understöd av helikoptrar – ställer jag mig frågan om denna viktiga utredning nått beslutsfattare, krisberedskapssamordnare i kommunerna och på andra berörda institutioner. Det framgår tydligt i Crismarts utredning, att beslutsfattare tidigt måste skapa sig bild av hur det kan tänkas utvecklas.

Det finns inga tecken på att någon på den politiska nivån, eller myndighetsledning, antingen tagit del av Crismarts utredning alternativt tagit den på allvar. Det strukturellt svaga ledarskapet och bristen på koordinering löper som en röd tråd genom arbetet och skapar en deja vu-känsla att detta har Sverige genomlidit tidigare. Men i mindre skala.

Vid en återblick till föreläsningen av utredningen slås jag av  att deltagarna var en blandad skara personer. Flertalet deltagare var från hemvärnet och en och annan var sekreterare på något departement. Intresset verkade begränsat och frågestunden efter presentationen var relativt kort. Efter föreläsningen fick deltagarna ta med sig önskat antal böcker, varav jag tog ett antal och delade ut till beslutsfattare vid mitt hemvärnsförband som medverkat vid släckningsarbetet.

Avslutningsvis kan det konstateras att alla möjligheter har funnits för att implementera lärdomar och effektivare rutiner kring krishantering med erfarenheterna från branden 2014. Det är alltså inte helt orimligt att ställa sig frågan om det föreligger en djupare problematik i den offentliga förvaltningen, där offentliga tjänstemän och experter byter poster mellan valen och viktiga kunskaper faller mellan stolarna och sedan i glömska. Även om samhället hoppas att en liknande kris inte ska uppstå igen måste det vara förberett på att så kan ske.

Att dra några definitiva slutsatser av hur rådande krissituationer hanteras idag är det för tidigt att göra, däremot har det brunnit upp skog till ett värde av 600 miljoner kronor enligt Skogsstyrelsen uträkningar rapporterar Dagens Industri. Samma misstag upprepas och resursbristen är densamma, om inte större som 2014. Trots att en rapport och utvärdering har hunnits med i mellantiden.

Att berörda personer i ansvarsställning inte tycks ha tagit del av utredningen som gjordes efter 2014 pekar på enbart det på en stor brist i samhällets krishantering. Den politiska mognaden och förmågan till ansvarstagande inom inte bara regeringen utan även inom ansvariga myndigheter och den politiska oppositionen visar tecken på avgrunder av ovilja och okunskap.

Effekterna av årets skogsbränder är ett i allra högsta grad delat ansvar mellan regering och opposition.

 

Extramaterial:

Försvarshögskolans utvärdering av krishanteringen under skogsbranden i Västmanland 2014.

Detta är normalt en artikel med material och  egna källuppgifter som läggs bakom betalvägg men då det som sker i Sverige idag är så pass allvarligt finner redaktionen det viktigare att information och analys blir tillgängliga för även de som saknar möjlighet att bli prenumeranter.

Vår civila beredskap är för viktig att debatten kring den bara skall vara tillgänglig för ett fåtal.

Ett fåtal som dessutom, om de är i ansvarsställning, i många fall inte visar några objektiva tecken på att ta till sig den empiri som byggts upp på bland annat Försvarshögskolan.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se