Sverige först – eller att se om sitt hus

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 21 jul 2018 2018-07-21
E-post 7640

Han räknar med förluster på hundratusentals kronor och han är arg och frustrerad. Den ihållande torkan som förstör hans skörd går honom på nerverna – och regeringens oförmåga att ingripa gör honom rasande. ”De hjälper hela världen”, säger han och torkar svetten ur pannan. ”Skickar bistånd till andra sidan jordklotet, gräver brunnar och bygger skolor – men när jag behöver hjälp finns ingen hjälp att få”. Han skakar på huvudet och suckar djupt. ”Varför kommer alltid vi sist?”.

Den skånske lantbrukaren ger uttryck för en känsla som allt för många människor i Sverige bär på: Känslan av att inte vara särskilt viktig. Känslan av att vara övergiven. Känslan av att inte räknas. Känslan av att hamna sist i kön.

Varför bryr sig regeringen mer om människor som inte är medborgare än om oss som är svenska medborgare? Där jag står i det gassande solljuset mittemot den besvikne bonden tänker jag på alla de människor jag mött det senaste året som delar hans känsla av att bli orättvist behandlad, av att vara förfördelad. Kvinnan som lämnat en våldsam man men inte fick hjälp med bostad – lägenheterna gick till nyanlända. Den äldre mannen som inte har råd att gå till tandläkaren – och som inte för sitt liv kunde förstå varför asylsökande har rätt till tandvård för en spottstyver. Den uppgivna mamman till en tolvåring med självmordstankar som fått veta att BUP inte kunde ta emot hennes flicka förrän om fjorton månader. Trycket från de ensamkommande var så stort. Jag tänker på föräldrarna till en våldtagen flicka vars våldtäktsman dömdes till samhällstjänst och fick fortsatt uppehållstillstånd i Sverige – eftersom nämndemännen ansåg att det var för farligt för honom att skickas till Afghanistan.

Jag tänker på dem och många fler. Svenska medborgare som skött sig, arbetat, betalat skatt och bidragit till samhället – men som blivit gruvligt besvikna den dag de hamnade i en situation då de behövde hjälp från det samhälle de satt sin lit till och solidariskt bidragit till. Jag tänker att alla dessa besvikna människor är en krutdurk och jag tänker att regeringen inte överhuvudtaget tycks förstå hur besvikna och övergivna väldigt många av landets medborgare känner sig. Svenskar är ett hyggligt folk. Vi är, enligt till exempel World Values Survey, toleranta och nyfikna. Svenskarna är i ytterst låg utsträckning rasister och de allra flesta svenska medborgare anser att det är viktigt att hjälpa människor på flykt. Vi är inte ett egoistiskt och protektionistiskt folk – men den huvudlösa politik som förts under alltför lång tid har gjort många människor arga.

Oförmågan – eller, snarare, oviljan – att se om sitt eget hus och ta hand om sina egna innan man bjuder in resten av världen är minst sagt provocerande. Nej, torkan är givetvis inte regeringens fel. Däremot bör regeringen klandras för sin oförmåga att hantera de konsekvenser torkan får, för lantbruket, vattenreserverna, skogsnäringen, livsmedelsproduktionen, elförsörjningen – ja, för en mängd samhällsbärande funktioner. Regeringen och MSB borde reagerat tidigare och satt in kraftfullare åtgärder för att stävja bränder i tid, innan de blev vad som kallas ”osläckbara”. Lantbrukarna borde få garantier om ekonomiskt stöd, åtgärder borde vidtas för att öka slaktkapaciteten så att köttet från djuren som nödslaktas inte går till spillo. Regeringen bör också klandras för landets bristande krisberedskap. Politik är som bekant att välja, och regeringen har helt uppenbart inte valt att lägga pengar på att rusta landet för en kris. 

Det tog alldeles för lång tid innan regering, berörda myndigheter och offentligheten vaknade. Kanske för att det i första hand är människor på landsbygden som är drabbade? Klyftan mellan stad och land har sällan varit tydligare än i det nonchalanta hanterandet av torkans konsekvenser. ”Vaddå, vi kan väl importera mat från Norge”, resonerar så kallade liberala skribenter. Det är ett otroligt naivt sätt att resonera. Vi kan inte förlita oss på andra länders livsmedelsproduktion. I händelse av en utbredd missväxt utgår jag ifrån att Norge väljer att prioritera norrmännens behov av mat före svenskarnas. Så resonerar varje sunt tänkande nation – vårt land, vårt folk, först.

Det är hög tid att vi gör detsamma, resonerar som en sunt tänkande nation och börjar med att ta tillvara på vårt lands och våra medborgares intressen innan vi erbjuder hjälp åt resten av världen. Det ska vi naturligtvis göra, men inte så till den milda grad att vi äventyrar vår egen säkerhet och trygghet. Först Sverige. Sen världen.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se