Turkiet – mot en enpartistat

Dorpec Kobane. Foto: Eget
  • Fredag 13 Jul 2018 2018-07-13
E-post 432

Efter Turkiets president- och parlamentsval tog landet ett stort kliv närmare en enpartistat, eller kanske snarare en enmansstat. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har konsekvent under flera år sett till att tillskansat sig själv alltmer makt. Han har inskränkt press- och yttrandefriheten, piskat upp polariseringen i samhället och hetsat mot minoriteter och oliktänkande.

De för diktatorer klassiska greppen. Han har blåst upp bilden av yttre och inre hot mot landet, han har eskalerat konflikten mot den kurdiska befolkningen och mot väst. Hans parti kontrollerar nästan all media och sedan en mystisk statskupp 2016 har landet befunnit sig i undantagstillstånd som kraftigt försvagar möjligheten för oppositionen att bedriva valkampanj. Erdogan bygger upp en offermentalitet och menar att olika grupper hela tiden hotar honom och allt har har byggt upp. Hans, och därmed landets motståndare kan närsomhelst rasera allt. Därför tidigarelade han valet med ett år för att göra det ännu svårare att hindra hans planer på att bli en sultan, kejsare, eller kanske kalif. 

Fakta Turkiet

Turkiet har en befolkning på omkring 80 miljoner människor varav 20-25 % är kurder.

Det moderna Turkiet grundades 1923 då Kemal Atatürk utropade Republiken Turkiet som skulle vara en modern nationalstat av europeisk modell. Militären har haft stor makt i landet och det har skett flera militärkupper i landet när militären ansett att den sekulära enhetsstaten varit hotad.

Det har funnits starka nationalistiska strömningar som inte tillåter andra folk- och kulturyttringar än den Turkiska, detta har lett till spänningar och förtryck av diverse minoriteter. Recep Tayep Erdogan och hans AKP har under en lång maktkamp brutit med den sekulära traditionen och dragit landet mot ett mer religiöst styre. Under senare år har omvärlden oroats av ett alltmer auktoritärt styre i landet.

En av presidentkandidaterna, det vänsterliberala HDPs ledare Selahattin Demirtaş satt till och med i fängelse under valkampanjen på väldigt märkliga anklagelser. Journalister och demokratikämpar har fängslats ofta med svepande terroristanklagelser. Ett exempel är när två journalister fängslades efter att ha avslöjat leveranser av ammunition från Turkiet till IS i Syrien. Turkiets stöd till IS och andra extremister är välkänt för mig och alla andra som varit mitt i kampen mot IS. 

På kort tid har Erdogans regim fängslat 160,000 personer. Över hundratusen lärare, militärer, domare och andra statstjänstemän har avskedats under undantagstillståndet. Rapporterna om märkligheter runt valet är oerhört många; manipulationer, hot och våld som har kostat människoliv i flera städer med stor kurdisk befolkning. Valkontrollanter har förhindrats att komma in i vallokaler. Hundratusentals om inte ännu fler färdigstämplade ”paketröster” för AKP har letat sig in i valurnorna. Polis, militär och andra beväpnade grupper har uppträtt mycket hotfullt och aggressivt i vallokaler runtom i Turkiet, framförallt i områden där människor kan förväntas stödja andra partier. Under valnatten syntes inga oppositionsledare till i media under hela natten. Muharrem Ince ledaren för CHP, det gamla republikanska partiet, som var den främste utmanaren till presidentposten twittrade vid 21:00 tiden på kvällen:

”vänner, det finns saker ni inte vet. Han hotar med militären. Det enda som gäller för oss är att kämpa vidare”

Tjugo minuter senare togs inlägget bort. Den turkiska journalisten Yilmaz Özdil skrev också att han blev hotad och att Muharrem Ince gav upp av rädsla för inbördeskrig. 

Erdogan fick som han ville, ett järngrepp om makten – ensam härskare. Där sitter han, uppbackad av religiösa extremister som är honom lojala, och lojaliteten verkar gå åt båda hållen. Jag har personligen lyssnat till flera vittnesuppgifter från IS-terrorister om hur de utbildas i Turkiet. Antalet religiösa högskolor har mer än tiodubblats. Erdogan pratar ofta om en from generation och han spelar på religionen som ett medel att få mer makt. Han kommer kunna fortsätta montera ner Turkiet och indoktrinera medborgarna och slita landet isär. 

Det går utan tvekan att säga att valet inte gick rättvist till. Och att han skulle vinna var det nog ingen som tvivlade på. Erdogan fick 52,5 procent i presidentvalet och den största utmanaren Muhamarren Ince från CHP fick 30,7. Partiet som utsatts för kanske mest förföljelse, HDP med en partiledare fängslad, lyckades passera tioprocentspärren och kom in i parlamentet. Tyvärr kommer det inte betyda mycket eftersom den turkiska konstitutionen samtidigt kommer att göras om och det är skrämmande. Premiärministerposten har tagits bort och all makt flyttad till presidenten som blir både regeringschef och statsöverhuvud. Erdogan kommer själv att utse många av ministrarna och domarna. Presidenten kommer att kunna styra statens budget betydligt mer än tidigare. Det blir betydligt svårare för parlamentet att åtala och avsätta presidenten eftersom det är han som utser de flesta av medlemmarna i domstolen som i sådana fall skulle besluta om det. Erdogan kommer att direkt kunna lägga sig i rättssystemet och han kan närsomhelst utlysa undantagstillstånd. Han blir enväldig och parlamentet bli mer av ett smycke. Det blir inte mycket av maktdelning som är en hörnsten i det vi kallar demokrati. 

Erdogan har i och med valet gjort sig beroende av ultra-nationalisterna MHP som valde att inte ta fram någon presidentkandidat utan uppmanade sina väljare att stödja Erdogan. I utbyte kommer de kräva att få igenom sin politik vilket innebär ökat förtryck mot minoriteter, framförallt kurder och en fortsättning av sitt orättfärdiga krig i Syrien mot de kurdiskdominerade styrkorna som bekämpat IS.  

Sorgligt nog kommer troligtvis repressionen i Turkiet att öka mot oppositionella och oliktänkande. Protester kommer slås ner med våld.  HDPs partiledare, den fängslade Selahattin Demirtaş varnade folket att ”Turkiet kommer att gå igenom en mörk tunnel.” 

Erdogan kom till makten efter en finanskris med mandatet att rensa upp bland korruption och städa upp ekonomin. Det blev en period av ekonomisk stabilitet och det är det som Erdogan bygger sin popularitet på. Nu är dock ekonomin rejält skakig och svaret blir då som vanligt att öka polariseringen och förtrycket för att piska upp skarpa motsättningar mellan människor. Erdogan splittrar landet något enormt när han eldar på sin bas av religiösa och konservativa medan de andra grupperna i landet blir alltmer frustrerade och förtryckta. Något som Erdogan och liknande alltid missar är att bara för att man vinner mer än femtio procent betyder det inte att man kan strunta i den resterande befolkningen, utan vinner man en majoritet av rösterna i ett val ska man företräda alla i det landet. Sådana polariserande tankar verkar vi kunna se tendenser till även här om man följer debatten. Vi måste kunna leva tillsammans oavsett våra olikheter. Det är demokrati. Utvecklingen är livsfarlig. Tänker man också på läget i regionen och världen ser det inte alls bra ut. Erdogan kommer säkert att utöka sitt krig i Syrien för att förstöra kurdiska framsteg i regionen och ändra om demografin. Europa som verkligen borde säga ifrån väljer att vara passiva. Erdogan har EU under utpressning i och med avtalet att minska flyktingströmmen in i Unionen.

Men Europas och västs hållning är inte hållbar.

Turkiet som tidigare var en brygga mellan öst och väst dras nu mer och mer bort. Radikal Islamism ökar under Erdogans populistiska, konservativa och nationalistiska gegga. Den oroväckande synen på demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet borde oroa oss även här, det kommer att påverka oss alla. Vi måste stå upp för demokratiska värderingar.

 

Dorpec Kobane

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se