Den perfekta stormen

  • Torsdag 30 Aug 2018 2018-08-30
E-post 1114

Det blåser skit från alla håll. Nyligen var jag i Kristianstad och Malmö för en veckas arbete. Det är inte långt kvar till valet och jag bestämde mig för att besöka valstugorna och prata med partierna. Jag slås av samma sak som hemma i Stockholm. Debatten på torget, demokratins yttersta symbol, känns förvånansvärt död och hämmad. Partiarbetarna stod där, medborgarna var där men ändå är det är något som känns fel.

Den livliga sprudlande och fria debatten är inte där. Det är någonting i luften, någonting känns skevt. Som att allt är en kuliss. Som att människor man möter säger en sak med munnen och en annan sak med ögonen. Man skulle nästan kunna säga att stämningen var tryckt. 

Jag pratade om problem med extremismen med både de högerextrema och den islamistiska fundamentalismen (båda iofs högerextrema), jag pratar om problemen i förorterna och om vikten av integration. Under veckan hade jag också långa samtal med hälso- och sjukvårdspersonal om samma frågor. Överallt fick jag samma känsla, de flesta håller med när man pratar en och en. Men ofta låter det annorlunda så fort sammanhanget blir mer officiellt. När jag tar upp mina synpunkter på hur vi borde förbjuda religiösa friskolor, ge tydligare information till invandrare, obligatorisk svenskundervisning och så vidare. Då är det nästan ingen som säger emot, de flesta verkar hålla med mig oavsett partisympatier. När jag pratar om att man måste stå upp för demokratiska värderingar, våga kritisera alla krafter som vill inskränka vår frihet. Samma sak, folk verkar vara rörande överens om de här frågorna. Enda skillnaden är bara HUR folk svarar. En del säger högt “ja men verkligen, jag håller med dig, det är precis vad vi alltid sagt.”. Andra sänker rösten något, “jo, men det är klart att du har rätt men …”, de flackar med blicken och försöker byta samtalsämne om någon annan kommer in i valstugan. 

Då slog det mig; att vi befinner oss i en perfekt skitstorm. Det ligger som en rädsla över hela samhällsdebatten. Dels en äkta rädsla för vad man läser i tidningarna; om bilbränder, ungdomsgäng som begår mord och det ständiga klimathotet. Idag kan man läsa om hur IS gått från att hålla områden till att bli en mobil gerillagrupp. Och att dess ledare Abu Bakr al-Bagdadi i ett nytt tal verkar mer aggressiv än någonsin, framförallt uppmuntrar till attacker i väst. För en sådan som mig som sett barn som fått sina halsar avskurna av IS känns det inte helt bra. Speciellt när man samtidigt läser att extremismen i Sverige ökar. 

Men tillbaka till den perfekta stormen. Förutom rädslan för saker vi dagligen kan läsa i tidningar, verkar det också finnas en rädsla för rädslan. En rädsla för att känna fel, tycka fel. Som med folk som mår psykiskt dåligt uppstår ofta den allra värsta ångesten i rädslan för att blir rädd. Jag som arbetat med många traumatiserade personer, inklusive mig själv, vet att den bästa medicinen är att prata om det man känner, förutsättningslöst. 

Den tryckande känslan i luften kommer från ett debattklimat som förbjuder åsikter, som skambelägger rädslor och farhågor. Allt har blivit politiserat. Inte minst att känna oro är minerat område. Man brukar säga att spöken dör i ljuset och att trauman försvinner i samtal. I sådana fall är vi illa ute. 

Att känna oro för islamism, hedersförtryck och gängvåld är ju fult, då är man rasist. Det har uppstått en gigantisk klyfta mellan vad folk känner och vad de säger. När att bekräfta folks oro lämnas till extremister, då har vi en jobbig situation. När människor inte vågar prata om vad de faktiskt känner – då får man ett allvarligt demokratiskt problem. Då lämnar man fältet fritt för extremister, för populister. 

Samhället blir handlingsförlamat och reela problem läggs på hög. Det byggs upp ett tryck upp som riskerar att bli riktigt farligt. Öppna upp debatten, våga diskutera. Den perfekta skitstormen blåser från flera håll: media som inte längre har folks förtroende utan bara verkar elda på, ett debattklimat som trycker bort fullt förståeliga rädslor, gott om reella utmaningar och inte minst: en brist på riktiga samtal och möten. De etablerade partierna borde rannsaka sig själva, de har en stor skuld.

 

Dorpec Kobane

 

Kobane har som en av få svenskar befunnit sig i stridslinjen mot IS i Syrien under två år. Dessa perspektiv, om vad islamistisk fundamentalism kan åstadkomma på riktigt, tillför Ledarsidorna.se en ny dimension och kompletterar rapporteringen om detta och utvecklingen i MENA. Dorpec överlevde och är nu hemma i Sverige. Han berättar om sina upplevelser i boken Kobanesyndromet.

Kobane är, vid sidan av Expressens Magda Gad, några av de få som sett döden i vitögat och den rörelse som nu sätter en hel värld i brand.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se