Det största hotet mot planeten: just din existens!

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 18 Aug 2018 2018-08-18
E-post 1703

Om du verkligen, verkligen vill göra något för miljön bör du genast ta livet av dig. Du är nämligen en vandrande miljökatastrof. I princip allt du gör – äter, reser, shoppar, går på toaletten, skaffar husdjur, duschar – inverkar menligt på miljön. Det absolut värsta du kan göra är att sätta barn till världen. Varje nyfött, västerländskt barn är nämligen ett hot mot miljön. De skapar berg av blöjor och annat avfall, det går åt mängder med rent vatten och energi för att hålla dem varma och rena och deras föräldrar förleds att konsumera kläder, leksaker, vagnar och annat onödigt.

Så – om du tycker att det är drastiskt att dö kan du väl i alla fall avhålla dig från att reproducera dig.

Resonemanget ovan är givetvis draget till sin spets. Ingen har ännu motionerat i Sveriges riksdag om ettbarnspolitik eller krävt självmord av miljöskäl – men en del av Miljöpartiets förslag får mig att tänka i den riktningen. Människan och hennes existens betraktas framförallt som ett problem av Miljöpartiet. Människan är ingen tillgång. Hon är ett hot. Människan bör tuktas, regleras, förhindras, allt med hänsyn till miljön. Ta bara gårdagens utspel om att införa parkeringsskatter för människor som parkerar vid köpcenter utanför stadskärnan. Karin Svensson Smith och Emma Berginger, båda bördiga från Lund, menar att folk gott kan cykla istället – och om man ska handla mycket, till exempel veckohandla mat, kan man lösa det med hjälp av en lådcykel.

Förslaget är häpnadsväckande i sin totala brist på förståelse för människor som lever under andra betingelser än Svensson Smith och Berginger. Vad med rörelsehindrade, gamla, ensamstående trebarnsmammor? Och vad med människor som bor många mil från närmaste affär? I Svensson Smiths och Bergingers värld tycks alla vara unga och friska och i form för att cykla ett par mil för att inhandla livets nödtorft. I bästa fall är förslaget naivt – miljöpartisterna förmår helt enkelt inte föreställa sig människor som lever i en annan situation än de. Jag lutar åt att det är inhumant och ett uttryck för en ganska otäck misantropisk inställning.

Självfallet finns det ett stort värde i att leva på ett så miljövänligt sätt som möjligt. Jag är, precis som de flesta andra, bekymrad över vår miljö och inser naturligtvis att vi är beroende av rent vatten och ren luft och att vi påverkas av klimatförändringar. Därför sorterar jag plikttroget mina sopor, sätter en ära i att aldrig slänga mat, försöker hålla nere min elkonsumtion, använder miljövänliga kemtekniska produkter och besöker återvinningsstationen orimligt ofta. Vid ett av dessa besök postade jag en bild på Facebook – varpå en av mina mer miljömedvetna vänner kritiserade mig för min konsumtion. Jag slängde nämligen emballage som omslutit Billybokhyllor. Det vore, menade hon, bättre om jag inte köpte några bokhyllor än om jag köper bokhyllor och slänger wellpapp.

Visst har hon rätt – mitt skräp är en påfrestning på miljön. Bättre att stapla böckerna på golvet. Eller kanske slänga dem? Nej, vänta – jag borde naturligtvis inte köpt några böcker alls, ty all konsumtion är av ondo. I slutet av ett sådant resonemang finns bara den totala passiviteten. Döden, typ. Den som är död konsumerar inte och kör definitivt inte till återvinningen med wellpapp och plast.

Resonemanget är naturligtvis orimligt. Hela den miljöpartistiska ansatsen är orimlig. Deras ideologiska utgångspunkt är att människans behov och värde ska underordnas naturens. Det tror inte jag. Jag tror på det goda förvaltarskapet – på att förvalta naturen och naturens resurser, på ett ansvarsfullt sätt. Det är möjligt att göra utan att se människan och hennes existens som ett problem.

 

Ann Heberlein

PS: Berginger och Svensson Smith borde fundera över varför människor hellre tar bilen till köplador utanför centrum än att handla i stadskärnan. Det beror naturligtvis på att den bilismfientliga politik Miljöpartiet driver har gjort det omöjligt att köra bil inne i stan – och när bilisterna inte kan ta sig in i stan uteblir kunderna och affärer går i konkurs. Så tar man död på en stadskärna.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se