En borgerlig feminism?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 25 Aug 2018 2018-08-25
E-post 1094

Sverige är ett mycket bra land att vara flicka och kvinna i. I internationella jämförelser ligger vi i topp när det gäller jämställdhet och kvinnor har med självklarhet samma rättigheter till utbildning och deltagande i demokratin som män. I Sverige betraktar vi män och kvinnor som mer lika än olika och anser att varje individ, oavsett kön, är autonom och äger rätten att fatta beslut rörande sitt eget liv. Vi kan och får själv välja hur vi vill leva våra liv, vilket yrke vi vill ha, var vi ska bo, vem vi vill leva med och om vi vill bilda familj. I Sverige är ingen, varken man eller kvinna, ödesbestämd av kön, klass eller etnicitet. Vi är fria att välja.

De grundläggande liberala värderingarna som betraktar varje individ som fri och kapabel, som håller autonomi, alltså självbestämmande, högt räcker långt. Behöver vi verkligen feminism? Och finns det en borgerlig feminism? Jag svarar ja på båda. Den grundläggande feministiska utgångspunkten är insikten i att kvinnor behandlas orättvist och förnekas de rättigheter som är självklara för män. En feminist anser att detta är fel och vill göra något åt det.

Trots att Sverige är ett mycket jämställt land finns det problem. Alla kvinnor som lever i Sverige åtnjuter inte den frihet som jag och min dotter tar för självklar, friheten att bestämma själv – vad vi ska ha för kläder och vem vi vill umgås med, för att nämna några vardagliga exempel. Alltför många flickor och kvinnor lever under hedersförtryck, i sammanhang som präglas av patriarkala värderingar och förtryckande föreställningar. Alldeles för många flickor ikläds hijab vid späd ålder. Könsstympning av flickor förekommer, liksom arrangerade äktenskap och barnäktenskap. Likaså har vi nu ett par hundra polygama äktenskap i landet, äktenskap där kvinnor tvingas dela man med andra kvinnor.

Därför behöver vi feminism: En borgerlig feminism. Vänsterfeminismen har gått vilse i kulturrelativistiska resonemang och antirasism. I en missriktad tolerans har vänsterfeminismen sett mellan fingrarna med hedersförtryck. I rädslan för att bidra till rasism, fördomar och främlingsfientlighet har vänsterfeminister valt att förtiga övergrepp och orättvisor. Konsekvensen har, paradoxalt nog, blivit att vänsterfeminismen hållit männen om ryggen. Den svenska vänsterfeminismen är det patriarkala förtryckets allra bästa vän.

En borgerlig feminism avvisar bestämt kulturrelativistiska resonemang och identitetspolitiska irrläror. En borgerlig feminist står på kvinnornas sida, och låter inte rädslan för att underblåsa rasistiska föreställningar hindra kampen för kvinnors rättigheter. Resonemanget tycks dessutom vara kontraproduktivt. Min uppfattning är att fördomar växer i tystnaden. Att förtiga hedersförtryck, kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap och barnäktenskap gagnar ingen, varken kvinnorna eller den antirasistiska kampen.

Samma resonemang – den vänsterfeministiska principen att antirasism alltid trumfar kvinnors rättigheter – har bidragit till att det under lång tid varit omöjligt att tala om den kraftiga ökningen av anmälda våldtäkter. Eftersom tidigare forskning från Brå visar att män med utomeuropeisk härkomst är kraftigt överrepresenterade vid sexualbrott har den vänsterfeministiska strategin varit att inte se, inte höra och framförallt, inte tala om det.

En borgerlig feminism tar inte sådana hänsyn. Jag anser att jag har ett ansvar att strida för alla kvinnors rättigheter, inte bara för etniskt svenska medelklasskvinnors rättigheter. Vi har ärligt talat inte särskilt mycket att klaga över. Det innebär inte att vi kan luta oss tillbaka. Vi måste värna om de rättigheter som tidigare generationers kvinnor vunnit för oss. Rätten att röra sig fritt och vistas tryggt i det offentliga rummet är en sådan rättighet som vi inte kan ta för given. När alltfler kvinnor uppger att de upplever en ökad otrygghet är den rättigheten hotad. Så kan vi inte ha det. Vi måste agera för att minska de brott som hotar kvinnors säkerhet och leder till ökad otrygghet.

En borgerlig feminism ser att det finns skillnader mellan män och kvinna, men menar att dessa skillnader inte ska påverka mäns och kvinnors möjligheter. Flickor och pojkar, män och kvinnor, får vara olika. Det är inte varken fel eller problematiskt – problematiskt blir det om man behandlas sämre för eller får sina möjligheter begränsade på grund av sitt kön. Vi är alla, oavsett kön, framförallt individer, med unika egenskaper och förtjänster. Män och kvinnor ska existera på lika villkor. Därför avvisar en borgerlig feminism kvotering. Kvinnor är lika kompetenta som män och behöver inte särbehandlas för att lyckas.

En grundläggande idé i en borgerlig feminism är att varje individ, kvinna eller man, kan och får bestämma själv över sitt liv. Därför avvisar en borgerlig feminism klåfingrig social ingenjörskonst som vill rota i individers och familjers privatliv. En borgerlig feminism tror att varje familj själv kan bestämma hur de löser omsorgen om barnen och tycker inte att det är någon bra idé att lagstifta om hur föräldraledighet ska fördelas mellan föräldrarna.

Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla, oavsett kön. Så kan en borgerlig feminism sammanfattas.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se