Faran med islamistisk extremism i Sverige

Dorpec Kobane. Foto: Eget
  • Torsdag 16 aug 2018 2018-08-16
E-post 1976

Det här kommer likna något jag skrivit förut, men den senaste veckan har det inträffat två saker som väckt jobbiga minnen till liv. För några dagar sedan var det på dagen två år sedan IS sprängde en lastbil fullproppad med sprängmedel mitt inne i staden Kamishli i norra Syrien.

Ett brutalt terrordåd som rapporterades över hela världen. Nu när jag ser på Facebook hur folk delar texter om attentatet får jag direkt upp bilder.

Då, den dagen för två år sedan var jag där. Jag satt i en telefonbutik och drack kaffe med två bröder som jag lärt känna under min tid som sjukvårdare i Syrien. Det var underbara människor och varje gång jag var i närheten brukade jag stanna till i deras butik, småsnacka lite, kanske ta en cigg och en kopp kaffe. Så också denna gång. Eftersom jag hade bråttom iväg kunde jag inte stanna så länge just den dagen. Fem minuter efter jag gått därifrån hörde jag en enorm smäll. Marken skakade. Fönsterrutor så långt bort som på andra sidan gränsen inne i Turkiet krossades. Direkt efter smällen kom skriken, sirenerna, bilar som gasade. Tyvärr var ljuden alldeles för bekanta för mig.

Mina vänner dog, liksom över femtio andra människor och över tvåhundra skadades. Det var barn, mammor och pappor, syskon, vänner och arbetskamrater. Sönderslitna kroppsdelar och föräldrar som skriker i bottenlös smärta. Pulserande sår, liv och familjer som förintas. Drömmar som blir till mardrömmar. Jag bär på så många minnesbilder av det och andra attentat som jag för alltid bär med mig. 

Den andra saken som väckte minnen och tankar under den senaste veckan var ett pressmeddelande.

Bara någon dag innan årsdagen för bomben i Kamishli släppte det amerikanska militärkommadot Centcom ett kort pressmeddelande. Koalitionen som slåss mot IS hade dödat flera högt uppsatta IS-ledare i Syrien. I det korta pressmeddelandet nämns Sverige flera gånger då åtminstone fyra av de dödade planerade ett attentat mot Sverige. Det är exceptionellt och det skulle aldrig nämnas om planerna inte var allvarliga. Vilket innebär att det troligtvis finns medhjälpare i Sverige som är beredda och villiga att utföra terrordåd i vårt land. Jag har vårdat skadade IS-terrorister, jag har träffat svenska jihadister som legat döende i en by där häftiga strider rasat och jag har suttit med i förhör av tillfångatagna IS-medlemmar. Jag vet vad det är för några och det som stod i pressmeddelandet skrämmer mig. 

Och för bara en månad sedan släpptes en rapport av Försvarshögskolan om att extrem islamism har ökat tiofalt i Sverige. Jag har sagt det förut och säger det igen:

Vi måste ta detta hot på allvar, vi måste försvara vår demokrati. Vi kan inte blunda för att det finns barn i vårt land som blir könsstympade, flickor som tvingas bära Hijab och Burka redan vid 3-4 års ålder, att organisationer och predikanter tillåts propagera hatiska, rasistiska och jihadistiska budskap.

Ungdomar uppmanas att inte umgås med kristna eller judar. Salafister har uppmanat folk att inte rösta i val. Exemplen är många och tydliga. Detta samtidigt som debattklimatet kring dessa frågor präglas av illvilja, relativiserande, insinuationer och ohederlighet. Att försvara demokrati och yttrandefrihet innebär en ständig risk för att bli kallad än det ena och än det andra. Vi befinner oss i en perfekt storm där de enda som skrattar är extremisterna. 

För att vara tydlig: all extremism och hat är skit, alla som vill förtycka andra bara för att de har en annan hudfärg, religion eller läggning är skit. Anledningen till att jag engagerar mig främst i frågor kring islamistisk extremism är två:

  1. Troligtvis ingen annan svensk, eller väldigt få, har sett den islamistiska extremismens konsekvenser på lika nära håll som jag. Om det kan ni gärna läsa i min bok Kobanesyndromet. 
  2. Jag tror att den islamistiska extremismen är mer akut farlig. Hade den rasistiska/nazistiska rörelsen varit full av människor som upplevt och deltagit i krig hade också den varit lika farlig.   

Kom inte och säg att jag överdriver. Kom inte och säg att jag inte vet vad jag pratar om. Vi har alla ett ansvar för vårt gemensamma samhälle. Jag fördömer politiker, debattörer, imamer, präster och andra ledare som inte tar bladet från munnen och tydligt står upp för ett fritt samhälle där vi alla får plats, där yttrandefrihet råder, där man kan stå upp mot förtryck och intolerans utan att behöva oroa sig ständiga misstolkningar och illvilliga insinuationer.

Låt oss bli bättre på att samtala, på att kunna kritisera och ta kritik utan rädsla. Vi måste kunna prata om integration, vad är det? Är inte det ett ansvar som går åt båda håll? Vad vill vi att Sverige ska vara, vad ska gälla här i vårt underbara land egentligen?

Vi måste våga vara tydliga – för allas skull.

 

Dorpec Kobane

 

Fysioterapeuten Dorpec Kobane lämnade Sverige för att arbeta som sjukvårdare i den av IS ockuperade staden Kobane. Han kom att stanna i nästan två år och det han upplevde kom att förändra honom i grunden. Hans historia kan du läsa i hans bok Kobanesyndromet.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se