“Ju sämre tider, desto bättre skämt”

  • Onsdag 29 Aug 2018 2018-08-29
E-post 2335

”Detta är Fausts regel: ju sämre tider, desto bättre skämt”, sade författaren och satirikern Ernst Röhl, verksam i kommunistdiktaturens Östtyskland. ”Varför varade valen i Östtyskland alltid i två dagar? För att medborgarna själv skulle få välja vilken dag han skulle rösta”, lyder ett av de mer kända skämten från Östtyskland. Skämten spreds med mun mot mun metoden och blev en del av en motståndskultur. Skrattet blev en protest i sig.  

Ingen annan ideologi har gett upphov till så många skämt som kommunismen. Det menar i alla fall Christie Davies som skrivit boken Humour and Protest. Jokes under Communism. Varför frodades den politiska humorn – satiren – under kommunismen? Davies menar att uppsjön av kommunistiska skämt är en produkt av den politiska kontrollen. I en situation där avvikande röster har svårt att göra sig hörda, där det kanske till och med är farligt att vara kritisk mot den rådande regimen, utgör humorn en ventil. De bryska, ibland brutala, ofta eleganta skämten som driver med politiken och politikerna utgör en motståndsrörelse och blir ett sätt att bevara förståndet för den som lever under åsiktsförtryck.

Alex Beam, anställd som korrespondent i Leningrad under det kalla kriget, menar att satiren och skämten blev ett sammanhållande kitt mellan Sovjetmedborgare. De regimkritiska skämten förenade dem i deras avsky inför regimens tomma och falska propaganda. De politiska skämten blomstrade inte bara i Sovjet utan också i övriga kommuniststater. En av de mera namnkunniga författarna vars satiriska humor hjälpte honom att överleva kommunismen är Milan Kundera. I romanen ”Skämtet” (1969) låter han en av karaktärerna, en ung student, yttra följande:” Optimism är ett opium för folket”. Studenten blir sedermera anhållen och straffad för sitt opassande skämtlynnes skull.

I kommunistdiktaturerna kriminaliserades allt som kunde uppfattas som kritik mot regimen. Sovjet lagstiftade mot ”antikommunistisk propaganda” och den skämtare som hade otur – som Lazar Shereshevsky, hamnade i Gulag. Shereshevsky överlevde mirakulöst nog arbetslägret och beskrev senare sina upplevelser i bland annat romanen ”Impatience” där han hävdar skrattets makt över förtrycket. Som i det här skämtet från Ceausescus Rumänien: ”Vad är skillnaden mellan rumänsk radio och rumänska tidningar? Man kan slå in en fisk i tidningen”. ”Man kan berätta hela kommunismens historia med hjälp av skämt”, sade Shereshevsky i en intervju i Finacial Times. ”Skämten var vårt sätt att berätta sanningen”, säger en annan Gulagöverlevare i samma intervju, Simon Vilensky.

Den politiska humorn och satiren blomstrade inte bara i kommunistiska diktaturer. Detta fenomen tycks vara ett gemensamt drag i alla totalitära stater. I Nazityskland florerade så kallade ”Flüsterwitze” (viskskämt) som kritiserade Hitler och drev med nazismen: ”Hitler besöker ett dårhus. Patienterna står uppradade och hälsar honom med utsträckt arm. Plötsligt upptäcker diktatorn en man som inte hälsar. Hitler: ’Warum grüssen Sie nicht?’. Mannen: ’Ich bin der Wärter, ich bin doch nicht verrückt’.” Till och med Hitlers förtrogna drev med honom. Han kallades i hemlighet och ironiskt för ”Gröfaz” (Grösster Feldherr aller Zeiten).

Satiren och driften med makten hjälpte människor att överleva åsiktsförtryck. En del forskare menar att den politiska humorn spelade en avgörande roll för kommunismens fall. Jag vet inte om satir kan hjälpa oss att bli av med den sittande regeringen, men jag vågar påstå att satiren frodas och mår väl i Sverige 2018. Steget Efter, Aron Flam, Jens Ganman är namn som, med vassa pennor och tungor, elegant och syrligt fångar det samtida Sveriges mer surrealistiska dimensioner. Precis som i Sovjet, Östtyskland och Tjeckoslovakien motarbetas de. Nej, ingen har blivit sänd till Gulag eller torterad – tack och lov – men anmälningar med påföljande Facebookfängelse drabbar dem då och då.

I måndags postade Jens Ganman och Magnus Carlsson kortfilmen ”Så att det blir rätt!” på Youtube. Några timmar senare hade YouTube plockat bort den – med förklaringen att ”videoklippet strider mot YouTubes policy för hatretorik”. Filmen är en satirisk drift med den svenska politiska samtiden, flera rikspolitiker och välkända opinionsbildare passerar revy och i deras tecknade munnar lägger Carlsson och Ganman deras egna ord. Samtliga repliker är nämligen autentiska. Någon hatretorik står ej att finna, dock en hel del syrligheter.

Jag vet naturligtvis inte varför Carlssons och Ganmans film plockats bort från YouTube eller vem som fattat beslutet. Jag vet bara att en satirisk film censurerats och att inte en enda politiker tycks anse att det är något problem. Jag tycker att det är ett problem – maktens nonchalans inför och bristande intresse för yttrandefriheten.

Nåväl. Människor finner alltid vägar. I DDR bytte man kassettband med förbjuden musik med varandra, i Tjeckoslovakien smusslade man med stenciler och i Sverige delar vi förbjudna filmer med varandra på Dropbox.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se